Tryggheten att ha en vän må tas ifrån dig, men aldrig tryggheten i att ha haft en.
Seneca
Slöbläddrade idag i tidningen Må bra, en tidstypisk I-landsproblemtik fokuserande lyxproblemtidning, men ändock. Det som fångade intresset var en recession av boken Falla fritt, har tyvärr glömt förfatarinnans namn. Intressant var att nämnda bok drog paralleller mellan vår tids folksjukdom; meningslösheten/konsumtionen och miljödebatten. Författaren menar att samtidsmänniskan saknar mening, ja, mening i global/universell bemärkelse. De egna handlingarnas konsekvensernas för människor på andra platser, i nutid och framtid. Hoppas hitta boken eftersom dessa tankegångar ger mig igenkänningssymtom. Tänker på hur "naiv" jag var (är på sätt och vis) länge, väldigt länge. Ett ständigt sökande efter urbilden av det goda, det rätta. Fastnade liksom i tonåringens svart-vita bildspråk med fokus på rätt-fel, gott-ont. Har alltid haft svårt för gråzonerna och dragits till det maximerade. Grät t.e.x. när Sovejetunionen föll och hade extremt svårt för Kommunismens svarta bok från 1999 som raserade min vision om möjligheten till "tusen blommande blommor" i sann socialistisk anda. Har sedan barnsben fascinerats av människor som lever enligt principen "allt eller inget". Har i dem sökt ett svar på frågan om den egna livsmeningen. Vandrande längs ismernas väg och landade i det existentiella, i människan. Läste teologi, länge, men insåg att själasörjarens bana inte är min och valde ,inte det näst bästa utan det bästa, klasslärarkallet. En möjlighet att under-visa, eller snarare visa växande människor världen. En förhoppning om att stimulera och inspirera till handling och till kraft att ta sig an världen. Revolution underifrån. Jag vet, kanske helt hopplöst naivt. Vart vill jag då komma med detta sammelsurium av tankegångar? Vet inte... eller så söker jag fortfarande, men denna gång lämnar jag ytterligheterna åt sitt öde och lyssnar till det som finns i mellanzonen. Allt i hopp om att finna latitud och longitud.
