tisdag 21 februari 2017

Drömma stort och leva litet eller leva stort och drömma stort

Jag lekte länge med dockor.
Trodde att man fick mask om man åt snö, drunknade om man badade när man ätit och fick fyrkantiga ögon om man satt för nära tv:n eller såg på tv i större omfattning än en halvtimmes barn-tv...om jag hade tur tjuvade jag till mig språka på Serbokroatiska eller Linus på linjen.
Bar täckbyxor och snowjogging i 6 an.
Använde sockervatten för att få till Howard Jones luggen då jag inte fick köpa hårspray.
Använde dator för första gången på gymnasiet.
Lärde mig sms:a för ett par år sedan.
Började med Instagram förra året och blev chockad över att Kurt Cobain skulle ha fyllt 50.

Jag är oomtvistligt "ute". Hur jag än vänder och vrider på det.
Älskar instagram och inspireras av alla fräsiga människor vars liv och "konton" är sådär genomtänkta, både vad som läggs ut och hur.

Vill vara den där naturälskande hipstern som surfar genom livet på brädor i de mest magiska miljöer. Som, så klart, yogar lite var stans och gärna visar ungdomlig hud som svalkas av saltvatten och smeks av sol.
Eller så vill jag vara en sån där renässans gröna-vågaren som lagar en massa sjukt goda vegorätter. Typ som hon den brunhåriga Green kitchen,... personen.
Å andra sidan

...det känns också helt ok att vara en 43 årig drömmare som älskar berg och stora äventyr, men anpassar drömmarna till kroppsliga begåvningar, små barn, ålder, tid, pengar...livet.



söndag 19 februari 2017

Söndagssaknad

Helgen har varit fin. I saknaden efter sönerna som alla sov över hos store storebror Svante ägnades min ledig tid till restauranglunch och shopping tillsammans med Tovaliisa och Björn. Inspirerad ställde Björn i ordning en ny lekhörna i småbarnens rum. Pelle åå-ade och oo-ade, lagade grönsaksgryta på leksaksspisen och sa smaskens. Det gör ont i bröstet av kärlek när hen gör så, vår lilla lillsnubbe. I vardagligheternas magi dyker tankarna på mamma nästan alltid upp, en innerlig önskan om att tala med henne igen.
I kväll tog jag modet till mig och tittade i gamla album. På mig. Mamma. Pappa, gudmor, gudfar, kusin Tomas. Ett alldeles särskilt kort på mamma låg instucket mellan gulnade tidningsurklipp och festfoton från 60-talet. Ganska nytt. Inte så gammalt. Mamma med sitt röda läppstift, snaggade hår och rödmålade naglar med flag i kanterna.
Min mamma.
Vill att hon ska veta att jag tänker på henne, ofta, ofta. Att jag...att vi saknar henne.
Hoppas att hon finns där någonstans nära, att hon är med småbarnen i vardagligheterna.
Med mig. Med oss.
Att vi ses i Nagijala.

tisdag 14 februari 2017

14 februari

Idag är det 14 februari, Alla hjärtans dag.
Firat med att köpa likadana mössor till Gunnar och Ingemar, så fint att ha likadana fast en är fem och den andra tjugo.
Tacksam för barnen, mannen, vännerna, hälsan, mitt dagliga bröd...
14 februari gör sig alltid påmind.
Förmiddag i Kassjö; texter av Steiner, samtal, solvandring till bilen. Sms.
"Inga hjärtslag nu"
Hur länge kan man egentligen hålla andan. Hur länge kan världen stå still.

Ibland blir det  fel i världsaltet och ingenting kan förändra eller ställa till rätta.
Idag är det 14 februari, Alla hjärtans dag.

söndag 12 februari 2017

Helgen

Längtar vårljuset

Äntligen helgstädat! 

söndag 5 februari 2017

tisdag 31 januari 2017

Allt ordnar sig


Oroscrescendo och sen söndagsglädje. Ikea, vinden och farmor och farfars ladugård. Fint blev det i ettan med höga fönster och knarrigt golv. Nöjd son.
Från vår familj av många till kollektivliv och nu första ensamboendet.
Tudelat. Skönt och vemodigt. Ingemar blir i alla fall kvar hemmavid tills fjälledarutbildningen startar till hösten, då väntar Åre.
Nu en intensiv arbetsvecka. Långa dagar och lite sömn, men många roligheter. Bara en sån sak att jag fått  ynnesten att undervisa elever som jag en gång hälsat på som ettagluttare, nu vuxna och redo för livet. En riktig vardagsglädje för mig och förhoppningsvis inte alltför plågsamt för dem.
Till helgen håller jag tummarna för fjälliv.


lördag 28 januari 2017

Umeås bostadsmarknad för unga suger

Svante har sedan hemkomsten från världen sökt med ljus och lykta efter egen bostad.
Tyvärr har han "oturen" att vara son till föräldrar som:
1. Inte haft råd att spara alla barnbidrag sedan sonens födelse och nu kan överlämna x-antal slantar för köp av bostad.
2. Inte varit nog förutseende och satt sonen i bostadskö från krypstadiet.
... och sedan det där som ligger utanför all kontroll... biologiskt kön.
Att vara ung man är inte gångbart på bostadsmarknaden.

I runda tal tre rum eller lägenheter (i vilken hand vet jag inte) har sökts per dag, oftast utan att få komma på någon form av visning.
Jo, en visning blev det. En nedsliten etta. Ett temporärt andrahandskontrakt efter en rökande student. 40 pers på visning, många med föräldrar som lovade dyrt och heligt att betala flera månadshyror på förhand.

Lyckan var total när muntligt avtal slöts i fredags på en lägenhet i Holmsund.
Inflyttning på söndag, tjoho!
Svante har sänt anställningsavtal och andra "sållnings" papper till blivande hyresvärd, men!

Nu svarar inte människan,  varken på mejl, sms eller telefon.

Oro och funderingar, så klart.

Galet irriterande och frustrerande.
Gunnar räknar slantarna i spargrisen, drömmer om pilbåge.
Borde kanske spara till bostad om sisådär 20 år.