tisdag 10 oktober 2017

När minnet är det du har kvar

Dagarna passerar; bra, dåliga, älskvärda, hatade och flera utan superlativ. Varje dag en tanke. Förut var minnesbilderna förknippade med livets slut och slukande smärta. Starka och omöjliga att värja sig mot. Tyckte ändå om dom. Minnet, bra eller dåligt, gjorde henne levande. Var gång jag slöt ögonen, vilade i småbarnens snabba andetag. Var gång uppgifterna, pratet, sorlet och vardagstankarna tog paus. Hon levde i mitt tidshål.
Sista gången jag vinkade till henne genom bilrutans rimfrost. Hon stod på bron klädd i en alldeles för stor morgonrock. - Kör för siktigt, lova! Ring när ni kommer hem till Umeå! - Ja, ja.
Hon var sjuk då, men visste inget.
När vi kom till sjukhuset.  Mamma låg på vänster sidan i sjukhussängen. Silvergrå snagg och ett leende på läpparna när hon såg oss. Vi log också, fast jag ville skrika. Björn och jag hjälpte mamma på toaletten. En toalett med höjd sits, en toalett som människor som inte kan böja sig går på.
Minns hur ljuset föll in genom fönstret när mamma frågade om hon fick fara och jag visste direkt vad hon menade. Jag svarade att hon fick det. Jag ville svara stanna, men det hade varit själviskt.
Det sista jag sa var jag älskar dig. Hon svarade I love you to och sen sa hon inget mer. Aldrig mer.
Dagarna har passerat och tidshålet har sakta börjat fyllas av annat. Hoppades att alla dom där andra ögonblicken skulle smyga sig in och tränga undan döden. Komma utan medveten ansträngning. Mamma och jag på utflykt när lönen kom. Mamma i solstolen. Mamma med fiskespö i handen. Mamma och hundarna. Inget smyger sig in, minneskorten framkallas genom medvetenhet och bleknar av tidens gång. Hon lever i minnet, genom minnet och ur minnet. Vad blir kvar sen?

onsdag 20 september 2017

Framför oss dagen

Bilarnas brus genom springan i det öppna sovrumsfönstret. Mättad höstluft blandas med kroppsvärme, sån där värme som bara lever i andedräkten hos sovande barn. Vi tre i stora sängen, Björn i barnens rum.
Pelle är hemma idag också, jag med. Vabbande, tudelat. Barn behöver få tid att vara sjuka. Föräldrar behöver tid att vara nära sina barn alltid, men jättemycket när dom är sjuka. Marxisten i mig vill arbeta, behöver arbeta. Fast ekvationen är lätt, borde vara lätt. Barnen är ju alltid barnen. Kärlek alltid kärlek.
Ringde Gunnars barnträdgård och frågade om sen ankomst är okej, det är det.
Smulor och rostiga smörgåsar, älskade pyjamasen från Japan ska bytas mot skrapigt jeanstyg och bomullströja utan fläckar, svårt att hitta dock.
Vår femåring, verkligen stor, inte alls liten.
Vår treåring, verkligen liten, liten utanpå och stor inuti.
Framför oss dagen.

tisdag 12 september 2017

En present

Morgonen var vidrig. Vidrig!
Pelle skrek mest hela tiden. Allt blev fel: marmeladen, smörgåsen, hunden, kläderna och att jag lämnade honom. Jag hade bråttom, så bråttom. Tvångspåklädning på barnträdgården med svetten rinnande innanför klänningen. Inte komma sent, inte komma sent...kollegor och elever väntar. Det blev en fin dag, trots energidränering och ontet som hänger med sedan några dagar när jag andas. Några av oss från elevhälsan hälsade på i de yngre klasserna, magiskt! Finare ungar finns nog inte. Vänliga, glada, frågvisa och fundersamma. Önskar att någon av mina egna ungar väljer läraryrket, kan varmt rekommendera. Träning efter jobbet, tänkte träna bort det onda, hmm en inte alltför briljant tanke. Efter lite ojande på köksgolvet och tycka-så-himla-mest-synd-om-mig-i-hela-världen blev det pizza och vuxenchoklad i lugn och ro. Småbarnen sover och man och äldsten tittar på någon match i gårdshuset.
Huset är ett enda renoveringsstök, men sovrummet är städat och sängen någorlunda nybäddad. Ska ta datorn på magen och njuta av ensamheten. En liten present.

måndag 11 september 2017

Pelles kalajs

 Fyra år sedan Pelle kom till oss, vår underbart bestämda, påhittiga, varma och kärleksfulla unge. För tidigt för att riktigt klara jordelivet; liten och trött fick vår lillsnubbe bäras i sjalen innanför tröjan. Fortfarande liten och nätt, men stor inuti på alla sätt och vis. Tovaliisa och Taavi, Svante och Evelina var med och firade till Pelles och Gunnars glädje, tyvärr för långt mellan Åre och Umeå så Ingemar saknades i gänget. Potatissoppa, tårtor, chokladkaka och chokladfingrar. Självklart lek, armbrytning och hjälp att flytta en massa möbler. Nöjd 4 åring och nöjd 5 årig medfirare.

måndag 28 augusti 2017

Bearbeta lite argt sådär

Trött in i märgen efter långa dagar/kvällar. Planerat sedan länge...tur till Åre för att flytta in sonen. Skidlärare ska han bli. 90 mil bil på ett dygn. Äldsten skulle barnvakta Gunnar och Pelle, men så blev det inte.
90 mil i bil med en treåring och en femåring blev det.
Varför? Jo, för vi får alltid klara oss själva.
Det var magiskt i Åre, men 90 mil, två små barn är liksom 90 mil.
Kom hem runt midnatt, sov lite och argt. Svalde tröttheten och gick till jobbet.
Hämtade från barnträdgården, fixade pizza och värmde bullar.
Fick höra att jag lagat supergod mat.
Jobbat lite och nu känns allt lite bättre.

söndag 13 augusti 2017

Fossiljävel





Har alltid förfärat mig över legosugande föräldrar. Respektlöst och dyrt.
Nu har jag blivit en mamma som suger in fossiler i dammsugaren samtidigt som jag mumlar fossiljävel.

torsdag 3 augusti 2017

Semestervecka 5

Varm luft och växlande himmel. Badar i poolen, äter flottig pizza ur kartong och plockar sakta undan i vardagsrummet. I kväll middag med på lokal för min del och middag hemma med hela barnaklanen för Björn.