måndag 28 februari 2011

Vilken färg har själen

Björn frågade mig i bilen på väg till Tärnaby - vad gör dig lycklig?

Frihet, frihet i kropp, själ och ande.
- att köra bil fort fort genom vintervackert landskap till tonerna av Interpol.
- att tillåta sig själv drömma utan gränser.
- att älska något eller någon utan vett, sans och mål.
- att röras och förföras av musik.
- att dricka en kopp choklad direkt ur termos på jungfuvårtans topp och titta ut över kobåset i vackraste vinterskrud.
- att leva detta jordeliv i en kropp som låter mig komma nära naturen.
- att känna hur själen flyger när man någon gång lyckas fånga ögonblicket.
- att våga leva ett liv där man kastar sig ut på tvåtusen famnars djup, om och om igen.
Hur balanserar man fihet och samvaro?
" När jag blir gammal vill jag inte titta tillbaka på mitt liv och upptäcka att jag är i slutet på någon annans" (Robert Redford i Out of Africa)

tisdag 22 februari 2011

Livspussel

Allt flyter på, en strid ström av händelser som avlöser varandra. Fast man inte märker det så skiftar löven färg. Ingen smak alls ost mot lagrad dito, helggrillning i pulkbacken mot teater, långa promenader, stilla skidturer, bokläsning och samkväm med personer som faktiskt gått ut förskolan grund- och gymnasieskolan. De små tingens gud kan nu träda åt sidan. Jag är inte längre mamma till väldigt små (alltså ålder, Tova-Liisa är fortfarande höjdmässigt rätt "begränsad") barn. Vi är inte längre en småbarnsfamilj. Livsrummet blir ett annat, i.a.f. under dygnets ljusa timmar.
Rytmen likaså. I går tog jag och Björn ett efter-jobbet-fika, ekokaffe och smörgås på kondis. Tova-Liisa hade kul i Stöcke skumpandes på plutten, Snutten eller Skrutten. Ingemar tränade puckel inför helgens tävlingar och Svante låg med näsan i sina kemiböcker. En helt vanlig eftermiddag i en ganska-stora-barnfamilj. Ska inte sticka under stol med att det ibland har varit kämpigt att hitta in i den nya livsrytmen. Lite, vad fan ska jag göra med all min tid mentaliteten. Helt enkelt ett litet, men ack så prekärt I-landsproblem. Mitt livspussel har gått från 2000-bitars till något annat.

söndag 20 februari 2011

Kärlekssöndag

Tidig söndagsmorgon. Ymnigt snöfall och en dagstemperatur som blir allt mildare. Körde från Kassjö, vacker vinterväg och så... från etern strömmar Ellie Goldings tolkning av Elton Johns 70-tals klassiker Your song. Texten är "as feel good as it gets". Det är lyriskt, poetiskt och.. och... helt helt underbart; röstens skörhet och känsla, den vackra musiken, vinterväg i februari. Det kan helt enkelt inte bli annat än så vackert att själen viskar och änglarna ler. Söndagsord till alla jag älskar och kommer att älska.
It's a little bit funny
This feeling inside.
I'm not one of those who can
Easily hide.

I don't have much money
But boy if I did
I'd buy a big house where
We both could live.

So excuse me forgetting
But these things I do.
See I've forgotten if
They're green or they're blue.

Anyway the thing is...
What I really mean...
Yours are the sweetest eyes
I've ever seen.

And you can tell everybody
This is your song.
It maybe quite simple but
Now that it's done
I hope you don't mind (x2)
That I put down in words
How wonderful life is
Now you're in the world.

If I was a sculptor
But then again no.
Or a girl who makes potions in
A travelling show.
I know it's not much but
It's the best I can do.
My gift is my song and
This one's for you.

And you can tell everybody
This is your song.
It may be quite simple but
Now that it's done
I hope you don't mind (x2)
That I put down in words
How wonderful life is..
Now you're in the world.

fredag 18 februari 2011

Melankoli

Det finns böcker som man bara inte kan vara utan. Det finns människor i denna värld som fångar; fångar en känsla, fångar ett ögonblick, förklarar, ingjuter mod, tröst, vilja eller bara finns där. Eftersom världen är ett hopkok, ett misch masch, en mosaik av alla, alla individualiteter, så är vi människor som små solitärer flytandes i livets sfär. Lika, men ändå så i.i.h. olika. Vi är tillsammans, fast ändå ensamma i vår invidualitet. Primtal, men liksom med andra drömmar. Många, går genom denna solitära exil med ett leende på läpparna. Lagom nöjda, förnöjda över tillvarons vara. Andra drabbas, ja verkligen drabbas, av livets överdjävliga tsunami och allt förändras och blir något annat, något som vi som står vid sidan om flodvågen bara kan förnimma, men troligtvis aldrig riktigt förstå. Och så finns det några som för det mesta står oförstående inför de spelregler som livet ger oss. Människor vars idoga försök till det lagoma leendet och förnöjsamheten, enbart slutar i monumentalkatastrofer och misslyckanden. Att känna sig ensam fast tillsammans, typ väldigt ofta. Den fina, den kulturella melankolin tar gärna plats på scen i konstnärliga- och litterära kretsar, inom dramatiken och lyriken, inom poesin och den obegränsade konstnärens fantasi. Den ensamheten är tilltalande, tilldragande och lite kokett i all sin sirlighet. Den andra, ful-realismmelankolin, den finns där. Tyst, avvaktande, perifer. Den enda skillnaden är att ful-melankolin blir fin när den offentliggörs, gärna i utpressade toner från en blek sångares strupe, eller en suicidal författarinnas nedskrivna ord (typ Sylvia Plath). Då växer den i styrka och får bekräftelse, blir verklig, riktig och accepterad. Den blir ens bästa vän. Den förtrogne, den som liksom inte existerar i verkliga verkligheten utan enbart i böckerna, i låttexterna, i tonerna och i pjäserna. Kurt Cobain, Sylvia Plath, Michelangelo, Virginia Woolf, Selma Lagerlöf, Ann Heberlein (ja, jag nämner dig bland de"stora"), Sören Kirkegaard, Albert Einstein, Bentham, Karin Boye... från ful till fin, from rags to... ett ögonblick, ett möte, ett ord, någon som vet hur det känns att leva perifert.

måndag 14 februari 2011

fredag 11 februari 2011

Det är vackert

"Att tänka rätt är stort, att tänka fritt är större" (alltså i motsats till Uppsala Universitet)
Har under några veckor trätt in i renässansens skönhetsideal, ett gyllene snitt om man så vill.
Vad är vackert?

Spår i själen, spår i hjärtat och spår i tanken, att göra avtryck. Det är det vackraste jag vet, kanske utopiskt och ofullkomligt i sin fullkomlighet. Jag har valt ett yrke, eller yrket har valt mig, som dagligen erbjuder denna möjliga skönhet. Tyvärr är den ibland dold, maskerad till oigenkännlighet. Ibland misströstar man, tvivlar, trolös och mållös. Men ibland, ett ögonblick, en sekund av insikt, vetskap, då är det vackert, så vackert att det gör ont. Att få möjlighet att, om än så lite, vara med om denna skönhet, att faktiskt röra och beröra, inspirera och entusiasmera. Ge och få. De elever jag har mött, möter och kommer att möta finns där, i hjärtat och i själen, för alltid. Förhoppningen är att man någon gång, på något sätt, för någon skapar avtryck, tänder en eld som gör att den människan vågar tänka fritt istället för att hela tiden söka efter vad andra tycker är rätt. Den moderna tidens Gargantua.

måndag 7 februari 2011

Värdefulla lärdomar

Jaha så är man liksom mellan lektioner. Min nära vän och underbara kollega, "rödluvan" ställer sig än en gång på barikaderna, eller inte. Det finns ett relativt omfattande tolkningsutrymme att tillgå.

Håll i er!

Jag tror att jag skall använda... (spänningen stiger) OH-apparaten!!! (tystnad)

Jag måste skynda mig och RIGGA OH-apparaten.

Normalt, döm själva.

onsdag 2 februari 2011

Till er som snackar skit

Min lilla, ja verkligen lilla blogg startade jag i totalt egen-intresse, självbevarelsedrift om man så vill. Helt utan tanke på att någon faktiskt läser den, förutom mina närmaste sörjande. Aldrig trodde jag att någon skulle finna nöje i att subjektivt analysera och sedan skvallra (inte snällt kul-skvaller, utan sånt som gör ont)om skrivna blogginlägg. Fick idag veta att "jag" sårat en fin vän genom någon annans vilja till just det ovan nämnda. Eftersom fina vänner inte direkt växer i skogen så blev jag stum och sedan kom sorgen. Min enda förhoppning är att personer som sysselsätter sig med dylika "spratt" tänker efter före och kanske tar en funderare på vad den egna tolkningen/analysen säger om dem själva, samt hur kul skvaller egentligen är. Till min vän så säger jag bara, tack för att vi pratade.