Dramatik

Eftermiddag av; huvudvärk, pesto-pastasallad, Tova-Liisa i tårar för allting, teater på
t-magasinet för Svante och kompishäng hos David för Ingemar. De egna tankekrafterna har under em-kväll dränerats till sista droppen. Hela mitt liv känns just nu som en djäv. ad.hoc- lösning. Jag har "brutit ryggen" , men hänvisas till akuten i evigheters evighet , för att avslutningsvis upptäcka att jag aldrig kommer därifrån. Sjukskrivning är verkligen skit, det "värsta" (egocentriskt sett) som kan hända en människa. Sjukskrivning är: ensamhet, ångest, isolering, utlämnande åt inre och yttre demoner, frågor som förblir obesvarade, frågor som ekar ut i tomma intet för att retoriskt återvända; ett drömmarnas och längtans isolation, den eteriska skärselden. Ja, jag är språkligt dramatisk, bombastisk och kanske djäv. jobbig, men orden måste ut för att kakafonin i det inre skall dämpas. När själen blöder smärtar kroppen, en smärta som livet inte når.
Ursäkta den emotionella dramatiken.

Livsfilosoferande

Tröstefrukost bestående av Saltå dinkemusli ( de tyska prickarna skiter jag i), ekofil och ekoblåbär (ides inte plocka egna, så slö är jag ). Är lite under isen, eller snarare glidande. Känner mig som en emotionell jonglör med lite för många bollar. Igår kom den antroposofiska domen, långlångilånglång sjukskrivning!!!! Hade doktorsmöte, hos "min" antroposofiskt skolade läkare. Till skillnad från sina landstingskamrater infann sig en närvaro som bara är möjlig när tidsramen på 10 min sprängs, och vilken explosion sen. Inalles två timmar av äkta närvaro, känns som en oväntad gåva. Möten och samtal kring livets svåra trivialiteter och aktualiteter rör liksom om i den inre grytan, därav epitetetet emotionell jonglör med för många bollar. Är också lite orolig över den gedigra mängd medikamenter som jag rekommenderas intaga. Intressant när livet ställer medicin framför en person som undvikit skolmedicinens smärtdämpare (paracetanol och antibiotika)likväl som naturläkelmedlens elixir och förlitat sig på kroppsliga krafter (såg för mycket på äventyret kroppen när jag var liten). Moroten är aldrig ett så bra stimuli för handling som piskan. Numer sväljs grön-gula som vita piller med ett glas H2o lätt som en..., nåja med hjälp av KBT-light. Önskar dock att jag bodde närmare Järna och Vidarkliniken; en syn på livet, smärta, lidande och tillfrisknande som passar in i mitt livspussel. Något som slagit mig som en klubba i knoppen är den direkta upplevelsen av livserfarenhetens kärna. Mitt imperfekta (tempus) livsbagage har utgjorts, till stor del, av en naiv/ung förförståelse av begreppet erfarenhet. Något som tillägnas genom intellektuell skolning; abstrakt och egocentriskt, alltid med en möjligheten till kvick fix genom teoribildningar, meningslöst förlustande och adrenalinkickar av alla de slag. Doktor A (förkortning för doktor antroposofi) delgav mig viktiga sanningar i detta avseende, ett nytt sätt att förhålla sig till livet och de svåra i livet. En helomvändning från min tidigare luststyrda livsåskådning. Ett liv där alla MÅSTE vara: glada, lyckliga, goda vänner, friska, sanna, empatiska och framför allt fria från smärta. Hur tacklar man det faktum att livet, de facto, är fyllt av emotionella bollar av alla de slag: fluffiga, kalla, vara, taggiga, hårda och mjuka? Önskar att jag hade någon äldre människa som livsmentor, typ supernanny fast supergamling?!

Happy, happy

Efter lång omvärldsaskes har jag åter kontakt med de levande, härligt! I går kväll kom delar av familjen Kjellberg på besök. Många skratt och relationsskämt, de är så fina. Till min stora glädje följde F med och det var så underbart att se henne, längtar så efter mina yngre kollegor som nu håller på att växa ikapp mig, längdmässigt alltså (hi hi). Från föräldrar och barn fick jag en underbar orkidé, tre stänglig!!!!! Blev så himla glad, men så klart blev jag alldeles jättebamsegladast för barnens fina brev och autografbild. Formuleringarna är så där härligt barniga (var orolig att de skulle vara tonårsaktiga innan jag kommer tillbaka) och bilderna så mycket de personligheter de är. Idag fikade jag och Karin, mamma till A, och jag fick två superfina ljusstakar och mumsig choklad. Vi hade det jättetrevligt och jag blev riktigt uppåt av besöket. Fotade mina fina presenter, dock inte breven som är så att säga personliga.

Spretighet

Det är en blåsig höst vi har. Björn åkte lite extra tidigt till arbetet idag för att hinna plocka vackra lönnlöv till veckans lönnkronepysslande. Svante, Ingemar och Tova-Liisa låg och drog sig i sina sängar en liten extrastund på morgonen. Lite märkligt att alla barnen blivit så stora att de "sköter sig själv" på morgonkvisten. Imorgon, tisdag, har jag tid hos skolläkaren, skönt att förhoppningsvis träffa en läkare som ser till helheten och väljer den djupgående och långsiktiga vägen. Har tänkt på att min blogg är så himla spretig; innehållsmässigt, språkligt, känslomässigt och stämningsmässigt, men det är ju min blogg och jag är spretig just nu så det får vara så. Allt känns väldigt osäkert, skört och främmande (vet inte än om det är i positiv bemärkelse). Ena dagen är det manisk snurr och nästa dag lågvatten för att, som idag, bli till någon form av kontemplativt varande. Något som känns märkligt är att min tro(övertro) på den svenska modellen med Per Albin-Hanssontänkandet har fått sig en törn. Vi matas från födsel till död med arbetsparollen 100%/gör rätt för dig och du blir belönad på jorden och i himlen, men verkligheten ser något annorlunda ut. Arbeta tills din kropp och själ resignerar, sedan blir du sjukskriven (om du har tur och träffar en empatisk läkare), får piller för bota genom glömska, bedöms därefter av en läkare på försäkringskassan som inte har ansikte eller ord på vem du är och i vad du står i. Högeffektivt och vinstmaximerande, eller hur?!
Oh du sköna tanke. Tänk om skolmedicinen såg till hela människan; kropp, livskrafter, själ och ande, dåtid, nutid och framtid. Tänk om det största goda för samhället och den enskilda individen gick hand i hand.Tänk om man levde i ett samhälle där lyssnandet (i människan, mellan människor, i förhållande till naturen och rytmerna) var det viktiga och nyttoprincipen baserades på livskvalité och inte status. I ett sådant samhälle kanske vi slipper; svält, exploatering av människor, djur och miljö, sönderstressade barn och ungdomar, föräldrar som förlitar sig på supernannys för att klara sitt uppdrag, nationella prov, betyg, bedömningar, dålig självkänsla, ensamhet, egoism.... listan kan göras lång. Nu blev det spretigt igen, men det skiter jag i.

AAUUURRRGHUUUH! (förkortningssvär mycket)

Är så i.i.h. ARG. Någon eller några har lånat utan att fråga och säkerligen med noll tanke på returnerande = STULIT Svante och Ingemars skateboards från vår bro!!! Hur f.n. har föräldrar uppfostrat barn som gör sånt?! Svante hade dessutom rätt nyligt fått ny bräda till sina gamla truckar och hjul, vilket för en waldorffamilj gräver hål i plånboken. Nu sitter Svante, Ingemar, Björn och Anton i vardagsrummet och är knäckta över stölden. Hoppas tjuvarna bryter benen.

Toalettövergrepp

Erfarenheterna denna lördag har varit minst sagt Twin Peaksiga. Efter gårdags kvällens uppevakartillstånd (ungdomar i massor hemmavid samt vår nybakade 13-åring ute på lokal) sov jag och Björn lite väl länge denna lördagsmorgon. Efter en bitvis stressig sväng till Kassjö med de blivande konfirmaderna Ingemar och Vibjörn styrde vi (undertecknad, Björn och Tova-Liisa) kosan mot Ersboda och etnoaffären Willys. Akut toalettbesök stod överst på önskelistan. Björn hämtade ut toalettnyckel modell större och släppte in sin annars allmäntoalettfobifru med korsade ben. Uhhhu, nice! Toalettpoesiläsning och blåmärkescheck. 5 minuter senare. Handtvätt och spegelkoll. BANK; BANK! - Nu får du för FAN komma ut, du kan ju för f.n. inte sitta där hela dagen! BANK, BANK! Jag öppnade dörren, så klart lite "små" stressad. Den situation som möter mig är, med milda ord, märklig. Björn står utanför med den jättebamsiga nyckeln i handen. Mot honom stövlar en lång man i 45-års ålderna. Mannen bröstar uppsig likt en tupp och talar högt och överartikulerat. - Är DU någon djävla vakt eller?! Min annars så lugna och trevliga make stirrar tillbaka och svarar - Kan di för f.n. inte läsa? - Är du analfabet, eller? Till denna ytterst obehagliga och surrelalistiska situation läggs nu en till krydda. Där står en förälder till ett barn som gått i min klass. Nu blir hon skitsur på arga toalettgubben. - Så där säger man helt enkelt inte! Den nu skitarga illitterata toalettgubben med polsk bajsnödig fru blänger ilsket på ex. mamman i min klass. Huvudet snurrar på mig och mina tankar löper amok. Hjälp! Alla runtomkring stirrar, vilket är helt naturligt, men skitjobbigt. Efter ytterligare en arg blick från ex. mamman i min klass och en till syrlig kommentar från Björn skäms den toanödiga polska mamman så mycket att hon ber den arga illitterata toagubben att gå. Han går, men ställer sig en bit bort och fortsätter blänga på MIG???!!! Mitt brott? Bajsat i cirka 5 minuter. Ex. mamman i min klass tröstar mig med att det finns riktiga idioter i världen, men jag är helt matt och vill inte handla. Björn peppar och säger att det kan vara uppiggande att träffa idioter, vilket jag INTE håller med om. En ny fobi att lägga till min förvrängningslista, bajsa aldrig på offentliga toaletter eftersom man kan råka stöta på arga, illitterata toalettfascister.

Djurliv

Under mitt hittillsvarande liv har såväl fyrfota som simmande och krälande vänner slagit mig/oss följe en bit på vägen. Drömmar om ett tillstånd som inte är, men önskas vara är något djupt mänskligt. En viktigt pusselbit i vår evolution. Liksom mänskligheten som helhet har följt en utvecklingslinje, så har också den enskilda, från födelse till död. När jag träffade min fina Björn var han blott 17 år och punkaranarkist, rökte pipa och skrev taffliga pubertala pojkromantiska dikter, klara rip offs av mer kända diton. En del väver sina framtidsdrömmar av hopp om outsinliga monetära medel, andra söker offentlighetens ljus och vissa vill följa i samma hjulspår som den tidigare generationen. Det finns också en och annan som är lite eljest, liksom alternativ även i det förfödsliga (ja, där vi väver vårt liv). Hit hör Björn. Redan som liten pojke i manschauvinismens mecka Kiruna dansade han balett och lekte med det täckta könet. När andra drömde om hockeyspel i elitserien och snussnack i gruvan under en solkad bild av Pamela Anderssons yppiga barm (kalla mig socialrelist, inte fördomsfull) så besökte BJ (Björn) stans enda djuraffär för kontemplativt drömmande. I timmar tittade han på de olika cikliderna, smackade förnöjsamt när råttgänget matades och drömde om ett liv utan en allergisk morsa. Visionen om ett liv med djur. Björn gick så långt i sina funderingar att han till och med talade om för sin far att han definitivt ville att Mats skulle träffa en allergifri kvinna, ifall det någonsin blev aktuellt med skilsmässa. Men som i många andra historier blir det inte alltid som man tänkt sig, men nästan fast annorlunda. Den snowboardåkande ynglingen träffade den tillika snowboardåkande och pälsdjursallergiska Linda. Det blev barn, trång lägenhet med en gigantisk spegelvägg i vardagsrummet och så en i.i.hel. massa djur. Till sin stora lycka träffade han den enda pälsdjursallergikern med vätskande eksem som tyckte att det var rätt ok att klia som satan. Under åren som följde flyttade en strid ström av skitande, kuddätande och äckelluktande vänner in. Illern Herman gned sitt illaluktande piss på vår gröna myranköpta soffa och bet dessutom alla han kom åt. Våra tigerpytons; orm Linda och orm Björn krävde råttmatning och ständiga nattpatruller eftersom de rymde ur vårt hemmasnickrade terrarium. Malamutetjejen Rani och Alaskan huskien Kira; slogs, sket inne och åt upp diverse föremål i en salig röra. Guldfisken Herman 2 simmade lugnt i sin skål, men avslutade sina dagar med hjärnblödning och snedsim. Trots hår, smuts, dålig andedräkt, pinsama bajsningar på kyrkogården, skämsjuckande på hundkompisar och annat djurrelaterat så är vi och kommer alltid att vara en djurfamilj. Efter flera olika djukonstellationer så har vi numer funnit den perfekta familjekonstellationen; vår älskade pudelpojke Texas, dvärghamstrarna Ali G och Messi samt 7 fiskar (koi och guld) som bor i dammen på sommaren och i akvarium under vinterhalvåret. Texas har dessutom en krullikrullpäls och släpper inte ett endaste hår. Barn och djur förgyller livet och i den bästa av världar bor jag en dag på fjället med min Björn, våra 5-6 barn, den åldrande pudelhunden Texas och kanske en fjällko eller två, några getter och en hel drös grönlandshundar.

Det är så synd om mig.

Jag har tråkigt. Jag känner efter så i.i.hel. att det gör ont. Jag stör mig på barn som bjuder hela Umeå på fika trots skral kassa. Jag är skitless på att vara sjukskriven (blir moderat på kuppen, nä skoja bara). Helt knäckt av lönebeskedet som visade 0 kr brutto och netto (ingen direkt nyhet eftersom jag är sjukskriven, men är tyvärr lite trög och fattar först när det är konkret. Kan liknas vid småungar som ska lära sig räkna och då måste använda stenar för att fatta tre glassar minus en glass). Undrar vad f.n. försäkringskassan pysslar med. Läser om vägen till ett självläkande liv, men finner bara apati i slutet av regnbågen. Läste en storasysters blogg om en lillebror med cancer, grät floder. Hur tänker Gud egentligen?!Funderar på vad jag skall handla för den återstående 50-lappen. Har börjat titta på velvetsnuskserien True bloood. Behöver vattna blommorna. Funderar på att köpa en postorderkompis. Lyssnar på Antons elgitarr knäppande. Om jag vore själv hemma skulle jag frossa i självömkan, men nu får jag göra det virtuellt.
Tack och hej leverpastej.

Åldersskräck

Torsdag, en låååååång dag utan Björn i hemmets trygga vrå. Har morgonsimmat, läst tidskriften M-magasin om kvinnor i den gyllene medelåldern. Ångestframkallande läsning eftersom innehållet omfattade: bröstcancer, depression/utmattning, mode (typ ellosmode), bristande lust och problem i relationen mellan mogen kvinna och vuxna barn. Känns verkligen jättespännande att bli äldre, något att se fram emot?! Har dessutom gått upp för mig (efter samtal med mogen äldre kvinna samt ångestgooglande) att det kvinnliga klimakteriet innebär: vallningar (svettas som en gris när som helst), torrfittesyndrom (sex=rivjärnseffekten), ångest (som om man inte har det redan), oregelbunden menstruation med jätteblödningar (måste bli sponsrad av Pampers), humörsvängningar á la Virginia Wolf och viktuppgång (jippie). På plussidan hittar man: självsäkerhet?!, barnbarn?!, pengasparande (inköp av bindor blir överflödigt) och ....????!!!!, ja det var kanske allt. Hummelihumhum. Först på min lista står; ring Amelia Adamo och be henne sluta med denna skärmselpropaganda!

Tomt

Måste bara skriva av mig lite. Efter en supervecka tar livet ett steg tillbaka. Anna, fina Anna, som kämpar så med allt möjligt åker imorgon. Vi har pratat, vinat, promenerat och gullat med hennes gullunge. Imorgon åker hon och det känns tomt.

Tankedravel

Tryggheten att ha en vän må tas ifrån dig, men aldrig tryggheten i att ha haft en.

Seneca

Slöbläddrade idag i tidningen Må bra, en tidstypisk I-landsproblemtik fokuserande lyxproblemtidning, men ändock. Det som fångade intresset var en recession av boken Falla fritt, har tyvärr glömt förfatarinnans namn. Intressant var att nämnda bok drog paralleller mellan vår tids folksjukdom; meningslösheten/konsumtionen och miljödebatten. Författaren menar att samtidsmänniskan saknar mening, ja, mening i global/universell bemärkelse. De egna handlingarnas konsekvensernas för människor på andra platser, i nutid och framtid. Hoppas hitta boken eftersom dessa tankegångar ger mig igenkänningssymtom. Tänker på hur "naiv" jag var (är på sätt och vis) länge, väldigt länge. Ett ständigt sökande efter urbilden av det goda, det rätta. Fastnade liksom i tonåringens svart-vita bildspråk med fokus på rätt-fel, gott-ont. Har alltid haft svårt för gråzonerna och dragits till det maximerade. Grät t.e.x. när Sovejetunionen föll och hade extremt svårt för Kommunismens svarta bok från 1999 som raserade min vision om möjligheten till "tusen blommande blommor" i sann socialistisk anda. Har sedan barnsben fascinerats av människor som lever enligt principen "allt eller inget". Har i dem sökt ett svar på frågan om den egna livsmeningen. Vandrande längs ismernas väg och landade i det existentiella, i människan. Läste teologi, länge, men insåg att själasörjarens bana inte är min och valde ,inte det näst bästa utan det bästa, klasslärarkallet. En möjlighet att under-visa, eller snarare visa växande människor världen. En förhoppning om att stimulera och inspirera till handling och till kraft att ta sig an världen. Revolution underifrån. Jag vet, kanske helt hopplöst naivt. Vart vill jag då komma med detta sammelsurium av tankegångar? Vet inte... eller så söker jag fortfarande, men denna gång lämnar jag ytterligheterna åt sitt öde och lyssnar till det som finns i mellanzonen. Allt i hopp om att finna latitud och longitud.

Soft air gun och en pojke i en mans kropp

Helg! Huvudvärk, förhöjd kroppstemperatur och halsont. Dessa symtom har i varierad grad ansatt familjens medlemmar under veckan och veckoslutet. I går, söndag, bestämde vi oss för att trotsa fysiologiska brister och utmana oss själva lite. Utmana och utmana, tja vi (jag och Björn) ville ut i svampskogen. Tonåringarna ville helst "softa hemma", men följde motsträvigt med. Tova-Liisa ville, som vanligt, leka med kompisarna, men hon är ju liten och har med andra ord ingen direkt "röst". Texas var i.a.f. peppad. Efter synpunkter på FB om plastpåsens icke waldorfiga karaktärsdrag så tog vi denna gång med svampkorg med ullhandtag, härliga stövlar med hemstickade strumpor i och retrofräna gröna fjällrävenjackor. Shit, så rätt! Nu kommer vi dock till den del som liksom bör retuscheras bort för att vår familj skall framträda i rätt dager. Glasögon och soft air guns åkte raskt ned i fjällrävenryggorna.

Torftig svamppromenad i urskog. Höstdoftande barnaben, glada skratt och varmt pinnbröd men SEN; glasögon på, pistoler laddas och vi förflyttas till Högboträsk när Björn antar rollen som Benny (Josef Fares Kopps). Med ett vrål - MOTHER FUCKER, kastar sig den 90-kilo tunga Björn i en kullerbytta. Scenen som utspelar sig är helt surrealistisk. De små plastkulorna viner och då och då ropar Björn - M.F! Ja, han är 34, nej det är inte frågan om filmen Big där en lillkille fastnar i Tom Hanks manskropp. Vad göra? Jo, jag och Svante grillar banan och försöker känna skogsmullelugnet. Plötsligt springer en svettig Björn mot oss. - Auuugh, kulan har fastnat i läppen!!!! - Va!? Läppen har svullnat upp och blod sipprar fram ur den lilla skåran som är inbäddad i blå köttig vävnad. Efter en stunds pillande kan jag konstatera att någon kula definitivt inte sitter fast inne i läppen. Vi fotar den sårade Björns (i rollen som Benny) läpp och skogsmullelugnet lägrar sig, en kort stund. En (kort) stund senare är det dags för revansch och Björn tar åter upp kampen mot Ingemar 13 år.

Funderar

Ligger och funderar. bestämmer mig för att fota mina bristningar, men det blir lite snett. Tycker inte jag går över gränsen, jag menar Emma Hamberg bloggade om mens och fotade sin blodiga binda, usch!

Bristningar/livslinjer som är minnen efter livsskapande. Hmm, tål att tänkas på när man, som jag, byter från HM-bikini till tantbaddräkt från Ingrids.

Patrick Swayze

Det var med en märklig känsla vi (jag och mina två pojkar) bänkade oss framför dumburken ikväll. 22.00 sände svt Dirty dancing med en helt underbar Patrick Swayze i huvudrollen. Swayze:s spännande ögon, mjuka, men ändock, sexiga rörelser och outsiderkaraktär skapar fortfarande gåshud på armarna och bultande hjärta under blusen. Känns märkligt och vemodigt att en skådis som jag har haft som hemlig kändisförälskelse lämnat jordelivet. 1991 gick Kathryn Bigelows

Point break upp på biograferna, en film som förändrade min världsbild. Swayze spelade surfargurun Bodhi; fri, spännande, anarkistisk och helt underbart alternativ. Filmen och och den upproriska attityd som den förmedlade öppnade upp den trånga småstadsvärlden och gav mig mentala alternativ. Jag älskar fortfarande Point break och behöver inget ljud vid filmtittande eftersom jag kan replikerna utantill.

Blomkålsöra

Fysiskt underläge kräver hårda nypor. Min man, Björn, är 1.87. Väger runt 90 pannor. Jag är 1.60 och väger, hmm, låt säga så här mer än för 10 år sedan. Vi träffades för 16 år sedan och har ägnat oss åt sängkammarbrottning (inget snusk om någon tror det) lika länge. Sängkammarbrottning är INTE en os-gren, men likväl kul. Sporten är inte bara lättillgänglig utan billig. Allt som behövs är en motståndare och en säng. Reglerna är enkla; sluta när någon ber om nåd. Min fysiska underlägsenhet gör att jag får använda mig av tekniska finesser, t.ex. jag nyper skithårt i Björns öron tills de blir röda och han ropar nåd = vinst. På senare år har Björn hävdad att en idrottsskada som följer med sporten är blomkålsöron?! Jo, tjena! Googlade på ordet och vips kom den här länken upp http://www.kamsport.se/forum/showthread.php?t=12862 . Helt sjukt knasigt, forumdeltagarna diskuterar om blomkålsöron har en tilldragande effekt på det motsatta könet. Vaero skriver "men brudarna då diggar dom örona?" Skurtbert svarar "snackade med några tjejer och de sa att det inte spelar någon roll så länge det inte är överdrivet mycke...skvallrar om ett aktivt och spännande liv." Ok, så om jag nyper Björn återkommande gånger skithårt i öronen så de blir röda så utvecklas blomkålsöron och alla kommer då tro att Björn har ett skitspännande liv?! Bilderna ovan visar Björns öra och en snubbe med blomkålsöra. Takedown neckkrank skriver till bilden på blomkålssnubben " ...jag blir skitupphetsad av den bilden." Alltså! glöm träning, botox, ansiktslyftning, solarium... Låt en kompis eller partner nypa skithårt i öronen istället. Säkert kort som visar på ett aktivt och spännande liv.

Höstmys

Timmen är sen, men var tvungen att avsluta kvällen med höstmys i trädgården. Tände ljus och lyktor och om det inte varit så sent hade vi ringt några vänner för småprat över en flaska rött.

Vill ha tapet

Tapet från Osborne and little, grove garden. Den är så himla fin och skulle passa bra som fondvägg i sovrummet. Kan köpas från Tapetorama (11320) 780 kr/rullen.

Snyggfruar

Förebild

Förfall

Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor

Det är synd om svenska män. de gifter sig med snygga kvinnor som snabbt bli oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov.

Detta "intelligenta" debattinlägg har smugit sig ut som en fis i vinden mellan Anna Ankas trinda botoxläppar. Vem fn. är Anna Anka? En berättigad fråga, eller hur?! I såväl Aftonbladet som DN på nätet erbjuds man som läsare att ta del av Anna Ankas successtory; från den lilla adopterade tjejen med stor drivkraft via skönhetstävlingar och "välförtjänt" framgång som lyxprostituerad (min benämning) i sitt nya förlovade hemland USA. Vägen till "the self made woman" går via sängen, långt borta från emancipation och kvinnlig bildning/utbildning.

"...här håller inte mammorna på att tjata på sina döttrar om college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis. Är det inte underbart!"

Ett citat av denna kaliber tystar den mest liberala. Min tanke är att det är lite ohyfsat att ge sig in i debatt med utvecklingshämmade personer, här klassar, i min mening, fru Anka in. Kanske kan man ändock drista sig till en snabb koll av hur väl jag klassar in under begreppet kvinnlig arketyp. Naturligtvis en begreppsbildning definierad av fru Anka som helt ändrar spelreglerna under det rosa täcket.

Så klart har vi vissa likheter jag och AA (Anna Anka, inte anonyma alkoholister). Vi är båda: människor (äter, skiter, sover,kramas...), kvinnor, adopterade, mammor, hetro, gifta, bor i hus????? Kanske är jag en sån där snyggelisnyggis ändå, en lyxfru, men... Jag är: kort (seglar 1.60 över havet), mörk, har håriga ben och fjun under näsan som måste plockas med pincett för att inte bryta ut i en polsk tyngdlyfterska kaskad, biter på naglarna, bajsar med öppen dörr (inte bra för romantiken, men bra för logistiken), har magen full av vita ränder (de bleknar inte med tiden, de vitnar och syns mer), klär mig i två nummer för stora kläder från medelålders kulturtant affären Inger Harnesk, har en två år yngre man vars bruttoinkomst är lägre än min samt ger fullkomligt fasiken i direkt tillfredställelse av makens kroppsliga behov. Jag är, i Anna Ankas ögon, en förfallen kvinna!

Nytt ord

Har lärt mig ett nytt ord genom att titta på Berg flyttar in.
Könmula=mula snö på valfri persons genetalia.

70-talister

Onsdag idag, mitt i veckan (om man jobbar vill säga). Björn är fortfarande sjuklig och sängliggandes, vilket fick följden att jag skippade morgonsimningen även idag. I dagens planer ingår läsning och lite slötittande på tv4 anytime. Faktiskt en relativt märklig känsla att vara med om ett paradigmskifte. Jag syftar på tv-tablåns utrotningshotade tillstånd. Som en sann 70-talist satt jag bänkad framför barntv 17.30 varje vardagskväll under uppväxten. Förväntansfull inför Trasan och Bananes äventyr, skräckslagen för Storpotäten, uttråkad av Loranga, Mazarine och Dartanjang, men också redo att käka banan tillsammans med clownen Manne. Jag tillhör den generation som lärde sig versalerna av en ung Brasse Brännström och drömde om att ha lika fint hår som Eva Ramaeus i programmet 5 myror är fler än 4 elefanter. Den gängse medicinska forskningen visade att barn som tittar på tv längre än en halvtimme om dagen (barntv tiden) fick fyrkantiga ögon, ialla fall sa mina föräldrar det. Tyckte det lät väldigt fint och försökte smyga till mig lite extratid innan barntv:n genom att titta på språka på serbokratiska. Bada fick man inte göra efter maten på grund av risken för kramp och hemsk drunkningsdöd. Springmask och svinkoppor var mindre vanliga, men mask kunde man få genom att käka snö, fast det hindrade inte någon från idogt snöätande under vinterhalvåret. Jag tillhörde också dem som byggde snögrottor i de gigantiska plogkarmarna och naturligtvis fick vi akta oss för infrusna hundbajskorvar och pissklimpar. Mellanstadietidens stora revolution stod Cia Berg för. Vi, jag och min kompis Kicki, bildade dansgruppen Kicks. Iklädda benvärmare och självlysande armband dansade vi framför de olika musikvideos som programmet Bagen lät oss ta del av. Låtarna bandades och Clabbe fick titeln riksdj genom Tracks omåttliga popularitet. Allt kom liksom portionsförpackat och serverades på bestämda tider. De egna valen var få och storebror staten styrde svenskarnas kulturintryck genom svt:s allmännyttiga tv-program. Vi som tillhörde den uppväxande skaran fick lära oss att vänta och sysselsätta oss själva (många trampade säkerligen, liksom jag, traktorspår i snön på gården, helt utan att lida av någon form av mani). Sysselsättningarna växte ur vår kretativitet och på våra vilkor, på gott och ont. Jag menar det var ju inte alltid jättekul att leka herreman på täppan och få höra "den som ger sig in i leken får leken tåla" när dumma Ronny för tionde gången knuffat ned en baklänges. Eller när Pelle, Danne och Fredrik tvångspussade mig och mina vänner för att avslutningsvis stänga in oss på den fruktade killtoan, men trots allt så ligger 70/80-talets kulturella influenser mig varmt om hjärtat. Extra kul och oväntat är möjligheten att återknyta kontakt, om än bara via nätet, med några gamla godingar från förr. Människor vars vuxenliv för mig är okänt, men som jag på sätt och vis för alltid kommer att dela något viktigt med, en resa genom uppväxtårens landskap. Trots att jag föddes olycksåret 1973 (Opec-krisen & Norrmalmstorgsdramats år) så är det för evigt, för mig, år noll.

Josef Frank

Vår lilla hall, eller egentligen den relativt stora i förhållande till övriga boytans pyttighet. Är en älskare av Josef Frank och för något år sedan tapetade vi upp Franks mönster eldblomma ritat för Norrköpings tapetfabrik på 40-talet. Lister i 30-talsanda beställdes från snickeri i Vännäsby, men listningen har dragit ut på tiden.

Livet

Skadeglädje, nej sällskapssjuk. Idag vaknade Björn med halsont och förhöjd kroppstemperatur. Stanna hemma och kurera = karenshelvetesdag och ännu mindre pengar. Gå och jobba=jobbskitdag med kort stubin=ännu mera feber=smittorisk=gnälliga halvsjuka barn på dagis=STANNA HEMMA. Snabb ring pling till förskolans räddare i nöden, Reneé Geilsgård. Trots att Björn sitter och glor på tv och jag plippar på datorn föredras detta framför självtid i oceaner hemmavid. Avvek till och med från badrutinen dagen till ära. Det har varit mysigt att luncha ihop och bara vetskapen om att jag kan småprata med min man när som under dagen känns himla bra. Längtar lite efter barnen. Det är verkligen helt underbart att ha en sådan familj som jag har. Skulle gärna utöka familjen med minst tre fyra barn till, men varken livet eller maken verkar instämma, men man kan ju alltid önska i smyg. Jag är en sån som tittade slaviskt på programmet Familjen annorlunda, gick på tv4 för en tid sedan. I serien fick man följa tre familjen, olika på många sätt, men alla med barn i pluralis. Det blev mycket skrik, tvätt, bråk, men också mycket kärlek. Blev helt betagen och fick ännu mer småbarnssug. Drömmen om den stora generationsöverskriande familjen med middagar i bergmansk Fanny och Alexander stil gror någonstans därinne. Min pragmatiske make tar dock ned dessa drömmar raskt på jorden och ja, visst vet jag mer än väl att småbarnstiden innebär; sömnlösa nätter, oro för mjöklstockning och gasmage, konstat lukt av sur mjölk och kräks på alla tröjor, kroppslig klaustrofobi, längtan att åtminstone få handla ifred, noll socialt liv (förutom när man desperat försöker umgås, men det slutar med att man måste åka hem för ungen är så kinkig) och dessutom gravidmage (inte lika kul när bebisen liksom ploppat ut) och konstant supermens i flera veckor (avslag) och dessutom trista resor till fjällen där afterski och åkning minimeras. Ja, visst vet jag det, men det skiter jag i för allt det underbara med barn överglänser det som kan hamna lite på minussidan. Livet och min älskade vill dock annat och ibland är det väl så att man får "go with the flow", in sa Allah (får inte till arabiska blippar) liksom. Har haft barn i hela mitt vuxna liv och kanske är det så att min bebislängtan alltför starkt hänger ihop med det igenkännbara;att kompisar nu fått småttingar samt en ovisshet inför livet bortom småbarnsåren. Försöker se ovissheten som en kittlande spänning, redo att upptäckas. Står vid ett av livets många vägskäl och undrar hur många som stått här före mig.

Flummigt, nästa Di Leva

Många måsten, men braiga ditos, idag. In och utandning, ett hygiensikt schema, tanke, känsla och vilja. Ja, kärt barn har många namn (ialla fall inom waldorfvärlden). Har själv alltid levt i tron att jag är en spontan och rutinfri människa. Lustfullt levande bortom tvångsrytmernas förlovade land. En nattsuddare av stora mått. En oförutsägbarhetens älskarinna, men livslyssnande kan ge oanade svar. Har upptäckt att jag värderar morgontimmarnas klarhet framför vargatimmens svettiga kontemplation. Rytm av; vila-aktivitet, vakenhet och sömn har kommit att bli viktiga hörnstenar för mig. Varje dag inleds med en halvtimmes lugn simning. Välgörande och belivande för kropp och själ. För första gången på länge, väldigt länge, upplevar jag kropp och själ i ögonblicket. Jag njuter av stunden och låter tankarna verka i nuet. Varje måndag bjuds jag på en helt underbar gåva av Ulla, insmörjning av rygg, vader och fötter. Efter det en stunds vila.Helt underbart! Tack Ulla och jobbet för detta! Idag var det en doktordag, d.v.s. samtalsdag på mob. teamet. Arbetet med mig själv och min tankar, tolkningar och handlingsmönster är det mest lärorika jag har gjort. En form av livets skola. Har kommit fram till några saker som jag, just nu, upplever som viktiga: nära vänskap, tilltro till människors vilja att göra gott, sanning mellan människor och livsglädje. Läste en helt fantastisk artikel om att lyssna till sin egen kropp. Har nog inte lyssnat så bra, eller inte alls. Från och med nu så ska jag lyssna inåt till mig själv och genom detta kunna lyssna på andra.

Nattliga övningar

Måste bara vara lite elak mot min man och lägga in denna fräcka bild på hans vältrimmade bringa. Skåda det vackra röda handavtrycket (nej det är inte snömannen Björn har gosat med) som sitter som en smäck efter en natt på magen med armen under kroppen.

Schwamp

En glad Tova-Liisa skjutsades tidigt till kompisen Klara. Ingemar sov länge efter en kompisnatt som sträckte sig in på småtimmarna och Svante har studsat med Anton. Aktiverade barn = mystid med Björne. Som en riktig björn så föredrar min man skog framför stadsliv. Vi drog därför till skogs med icapåsen i högsta beredskap. Vårt hemliga trattisställe bjöd på rikliga gåvor. - IIIIIIAAAAAOOOO! Svamp, svamp, ännu mera svamp! En hel plastpåse fylldes med skogens bruna guld. Älskar att plocka, men avskyr att rensa. Överlät rensningen till Ingemar och Björn när Karin kom på besök. Bra med lite far och son bonding samtidigt som jag och Karin drack te och tissel tasslade.

Martina Haag

Martina Haag är ny kolumnist på Aftonbladet. Ett kilo kött-hur svårt kan det vara. http://www.aftonbladet.se

LUGNT VATTEN 2

1989 kom filmen Dead calm (Lugnt vatten) av regissören Phillip Noyce och med en ung Nicole Kidman i huvudrollen. Filmen är, i min mening, spänning rakt av med alla förutsättningar att ge cineastern en helkväll. Efter gårdagens humörsvallning bestämde jag mig för att inta aktiv positivism ( lika banbrytande som shantimattan). Vad kan bättre stimulera det goda humöret än en fin segeltur? Höstevädret visade sig från sin bästa sida och efter en härlig tur på spaet fixades pinnbrödsdeg och potatissallad. 89:an hostade och knorrade, men när man har beslutat sig för aktiv positivism så har man. Jag valde att ignorera diverse missljud från vår älskade 740. In och ut på Volvo-Ica, vår benämning på Ica affären vid Volvo. Framme i Obbola skulle båtnyckel och flytvästar hämtas upp. Björn hade förvarnat syster Anna som lovat att lägga ut nyckeln till huset ifall ingen var hemma. Deras fina, jag är en bra ekobil, gick ej att skåda, men nyckeln skulle ligga väl förvarad i blomkrukan. - Jepp, men va fan den funkar inte. Björn testade låset om och om igen, som om nycklar som inte passar liksom börjar passa om man försöker nog många gånger. - Äh skit samma, jag fixar det (Björn efter runt trettio nyckelomformningsförsök). Mot Obbola hamn. - Fan (igen) vi har ju glömt gummibåten! Vill passa på att inflika att vi snackar rumänsk Chauchesko kvalitet med egensnickrade sitsar. En överpackad (alltså som en åsna inte som en alkis) Björn släpar sig mot båten. Tova-Liisa drar pudelhunden i kopplet för att gå på bajspromenad. Ingemar och mamman med svårighet att uppnå aktiv positivism åker tillbaka till Obblagängets hus för att hämta rumänsk gummibåt. Båten har ingen luft!!! Varför inte, så klart, underbart!!! Son och mamman som nu verkligen inte kan uppnår aktiv positivism släpar båtdjäv... till bilen. Går inte att stänga bagageluckan. Jaha, men finns det någon lag som förbjuder öppna bagageluckor vid körning 100 m? Finns säkert, men det man inte vet behöver man inte förhålla sig till. Eller nöden har ingen lag. Efter många om och men glider vi smidigt ut med elmotorn ur hamnen. Focken hissas och vi skotar hem. Underbart! Nu blir det liksom lättare att närma sig arketypen av mamman som lever ut aktiv positivism. Lagom vind, sol och glada barn. Marit Bergman skrålar knastrigt"this is the year..." ur mobilen och vi sjunger mycket och gärna med. En timma senare. Lagomvinden har blivit blåsiblåsvinden, solen har tagit siesta och ungarna fryser. Härligt! - Visst har vi det hääärligt ungar! -brrrrr jo, mamma jättebra. Mot Simphamn! - Skota hem Björn, vad gör du!!!! 5-10 sekunders hjärnsläpp. Funderar sedan på hur det kan komma sig att focken liksom hänger i vattnet. Den del som följer är

x-rated eftersom känsliga läsare kan ta illa upp av okvädesorden som nu kommer ut ur min mans mun. 1 minut senare. Båten driver, jag försöker styra och hålla i focken samtidigt. Ingemar tar ned storseglet och Björn, ja, Björn skriker åt oss så mycket han kan. Tova-Liisa och Texas ligger i kojen eftersom deras pedagogiska far just har sagt (väldigt högt, kan liknas vid sporten gång som är att nästanspringa) att båten kommer driva på grund och då vet ju alla vad som händer. Tvåtaktaren går igång och vi lägger om kursen. Puh! Pang! På grund av braig chaucheskokvalitet lossnar förtöljningsfästet i gummibåten. Avvägande. In mot land eller chansa och hämta gummibåtsdjäv... Vi väljer in mot land eftersom Björn tycker det är onödigt att vända för att hämta skitbåten?! Tycker så här i retrospektiv att det är rätt underligt eftersom vi tillbringade de efterföljande två timmarna med att köra bil längs kusten för att leta lilla skitbåten (Björns ordval). Om man exkluderar snyggingmördaren i filmen Lugnt vatten så skulle jag vilja påstå att dagens tur var minst lika "spännande" som sin filmiska tvillingsyster. Som vanligt, i vår familj i alla fall, vänder vi det sura till sött. Hemmavid gjorde vi upp eld i gjutjärnsspisen och grillade pinnbröd och sojakorv för glatta livet. Allt blir inte som man tänkt sig, men allt blir något ändå.

Fuck you right back!

Det är fredag för bövelen! Humöret är lågbudget och jag irriterar mig på det mesta och behöver bloggbikta mig. Allt som irriterat mig idag: Gallerix ovana att sluta hålla klickramar i sortiment, bloggläsare som aldrig bjuder på sig själv, kvällstidningarnas fabless för ångestframkallande artiklar kring sjukdomar, statusen i vad folk eller folk arbetar med (skillnad i bemötande om man är hjärnkirurg eller servitris), sociala hierarkier, ungar som retas med varandra, Viktoria (produkten som tyvärr blir drottning någon gång, usch), sjukt präktiga personer, påsar som går sönder så att sopklägg rinner ut i plasthinken samt föräldrar utan självinsikt. Ja, listan kan göras lång en lågbudgethumördag som denna. Allt är säkert annorlunda i morgon.

Nyinköp

Corocia cotoneaster, vad det betyder, ingen aning.
Den är småbladig, grön ovansida och ljust grå undersida. Den är jättefin och köpt på Blomstergården.

Onsdagspresenter

Vår gigantiska solros har slagit ut, hurra! Den tronar vid staketet, snett framför kvarterets finaste (skryter) silverpil. Den gör mig glad och jag kan se den från lillbordet i köket när jag sitter och skriver eller äter frukost. Upp och ned sommaren gjorde att jag betvivlade livets förmåga till blomning, men nu är den här. Hösten lyfter himlens tak en smula och i vanliga fall en tid för idogt och inspirerande arbete. Mitt liv bredvid livet försätter/tvingar mig in i något annat, en ny och för mig okänd rytm. Idag gjorde Elisabeth gästspel i denna parallella verklighet. Vi simmade, njöt av den varma källan och pratade om livets väsentligheter. Hoppas det blir fler gästspel! Ikväll har Björn kollegium, inget kul alls. Jag och Tova-Liisa planerar dock att fira dvärghamstern Messi, inte för att han direkt fyller år (livscykeln är kort), utan mer för att fira firandet. Planerna inkluderar sång (önska på din...) och ostbågeätande, undrans om dvärghamstrar klarar ostbågar?! Vi tänkte också slå till och syra lite gött i gött, gött, d.v.s. vitkål och vaxbönor. Mumsellimumsmums. Husmodershormonerna sätter in vid sjukskrivning, även på (eller skriver man i)mig konstigt nog. Hjälp! utvecklar särartsfeminism!!! (Anna och Lisa help!)

Ingemar och kompisarna har studsat studsmatta hos oss. Ljudet gör mig tokig: Studs, studs, studs, studs, studs, studs. Nu har ljudet tystnat och jag ser dem ifrån köksfönstret. Tre nyblivna tonårskillar cyklandes utan hjälm. Nu borde jag rusa ut och påminna om hjälmlagen, men ack ack jag sitter kvar. Har tjatat ut allt barntjat och är sjukskriven ifrån barntjat = vägrar vara en ansvarstagande vuxen (får man skriva så). På grund av min dåliga karaktär, eller kanske som en följd av min kognitiva förvrängning att inte kunna säga nej. Så gick det som det gick och jag kunde inte säga nej till alla härliga ostbågar som vandrat in i käften. Har jag slutat mitt hälsosamma leverne? Nej, nej, men "man måste ge sig lite presenter ibland", som unge herr Carbin brukade säga. Presenter denna onsdag: potatisar badande i olivolja och tomat, en halv påse ostbågar och smörstekt vegschnitzel. Klockan är bara barnet så jag kan nog klämma in fler presenter.

Umeå kulturhuvdstad

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig detsamma mer.

Alf Henriksson

Orden är Alf Henrikssons, tolkningen och tankarna är mina och dina. Poesi, känslans språk, ett uttryck för det djupt mänskliga, en del av kulturen. Kulturen som vi alla äger, eller? En viktig del av kulturdiskursen i kulturhuvudstads tider. Kulturyttringar är, i min mening, den mänskliga projiceringen av omvärlden, på gott eller ont, vackert eller fult. Ett paraplybegrepp som omfattar konstnärers rätt att spela suicidala för att visa på tendenser i tiden, likväl som vackra byggnader och ting. Vad jag/du/vi fastar för är djupt individuellt. I min värld bildar formspråk och ordbruk viktiga och livsnödvändiga pusselbitar för att påminna om skönheten i livet. Kan man vara skapande samtidigt som man är betraktande? Ja! Kulturalstren tillhör ingen och tolkas av alla. En dikt har en betydelse för en person i ett sammanhang och kanske en diametral motsatts någon annanstans för någon annan. Orden får liksom mening när jag hör dem, läser dem. Just idag får Henrikssons ord en betydelse, men kanske imorgon en helt annan. Kan tolkas ytligt och banalt att älska; de vackra tingen, orden och bilderna, men bröd och skådespel har en mening för mänsklig existens. Jag hoppas att Umeå kulturhuvudstad lyckas ta tillvara mångfalden i kulturen och inspirera människor till kulturskapande och deltagande.

" Skapande och open source, det är vårt huvuduppdrag. Sänka trösklar och höja kvalitet. Stärka kulturens roll"

Fredrik Lindegren (kulturchef)

http://www.umea2014.se/ (kolla in)

Små kapitalistiska drömmar

Om jag hade gjort som Alexander Bard och Christian Luuk, d.v.s. pluggat på handels, så hade jag säkerligen helt spontant införskaffat Fredrik Mattssons PXL pendel, men den är himla fin på bild också.

...eller fåtöljen Acapulco från den mexikansk-danska arkitekturfirman Oficina. Älskar den petrolblå färgen och retroinfluenserna.

Glömde en gilla sak

Jag glömde att lägga till vår fina orangeröda Ph4 lampa. Jag köpte den från Lisasretrodesign för något år sedan.

Saker att gilla

Efter en kort och händelserik natt, intensiva drömmar samt uppvaknande vid 03.00, gjordes en schemaändring för morgonen. Tisdagar och onsdagar är Björns sena dagar på Solglimten, vilket innebär att vi kan simma ihop på morgonen. Eftersom natten varit lite bökig föreslog Björn mysmorgon med finfrukost tillsammans med barnen. I vanliga fall blir det havrekuddar och yoghurt. Björn satte på tevattnet och rusade iväg till vårt favvobageri, Hagabröd. Till barnens stora glädje införskaffades ljust ostbröd och en pistagelängd till efterrätt, mmmm. Brödet var så där underbart nybakt och smöret smälte sakta. Frukosterandet drog ut på tiden och vid åttasnåret fick vi bråttom. En efter en släntrade ungarna iväg mot skolan, alla med orden " du får en underbar dag" i ryggen. Väldigt olikt våra "vanliga" helafamiljenjobbarhäckenavsigmornar (Nej, jag har inte svårt med skrivreglerna, ville bara vara lite rolig). Hur som helst, det var en toppenfrulla och det måste påpekas att Hagabröds ekobröd är nästan lika gott som Björns, men bara nästan. En kort stund fick jag också mysa med maken och sedan begav vi oss tillsammans till skolan (Waldorf). Björn skulle skriva ut Ingemars engelskauppgift och för mig väntade insmörjning hos Ulla. Jag får ta av mig i trollingarna och kryper sedan ned under ett tjockt täcke med kluckande värmeflaskor, en lisa för själen. När jag ändå är i farten med att räkna upp saker jag gillar så måste jag bara nämna mina fina gröna skor, sommarens bästa köp. Jag är något av en skofetischist och skoåret delas in i sommar, vår/höst och vinter. Vid dessa tillfällen är jag på skojakt. Är ganska nojig och petig vad gäller; kvalité, design och känsla. Har under åren handlat skor från Gudrun Sjödén, Knulp och Bigaro. Hittade mina fina ekoskor av märket Naturalista i den mysiga lilla affären Bigaro. Visst är priset lite högre, men kvalitén är super, passformen toppen och det känns moraliskt bra att stödja små handlare och ekomärken.

Pojkrum

Svante har fått vår gamla säng (106:an). Ingemar sover fortfarande på sängloftet. Vi är helnöjda, men framtida tapetsering och målning väntar. Funderar på kraftigt rosa lasyrfärg på fönsterväggarna och svart tavelfärg på hela långsideväggen, men är inte riktigt säker. Våra pojkar delar fortfarande rum eftersom vårt stjärterum är mindre än vårt hjärterum. Så blir det när man bor i ett litet och ganska opraktiskt, men charmigt, hus från 1889 skall husera en familj med ungar och djur. Vår totala boyta är 100 m(hur fasiken får man till den upphöjda tvåan, men ni fattar) och boytan kräver rumsdelning. Gillar att pyssla och fixa i barnens rum, men jag vet inte hur poppis det är. En sak är dock säker, jag och mina söner delar samma färgsinne. Vi gillar rosa och rött.

Mobbing och sängprojekt

Under gårdagskvällen fortsatte sängprojektet. Vid närmare anblick stack sänggaveln upp MYCKET, så pass att det störde. Efter gemensamt beslut åkte vi till Jysk för att införskaffa sängben/medar. Lagen om livets djävlighet, så klart!Sängbenen var för rappliga och medar fanns enbart till 80:s bredd. Mot Mio, väl medvetna om den stegrade prisklassen. Ångestköpte medar och styrde sedan kosan mot hemmet. Ånegsten ersattes av tanken på hur fint det skulle bli, men nu började det verkliga helvetet. Medhelvetesmuttern passade inte! Vad göra? Inalles tre turer till K-rauta. Problemet är också att Björn inte tycker om att montera ihop saker som ger honom lite utmaning. Denna gång försökte han dock skona mig, säkert för att jag är sjukskriven, genom att sammanbitet be mig gå därifrån. Tyvärr hördes hans ångestskrik mycket väl på nedre plan, men också ut som underhållning för våra grannar. Några timmar senare och definitivt ett antal svordomar och könsord senare tronade sängen på de vackra björkmedarna. Efter monteringspärsen var det dags för lite tv mys. Tyvärr envisades Björn med att se på Erik Haags nya program Rost på Berns. En grånad och gubbig Haag aggerade mobbingledare när Björn Gustavsson skulle grillas av diverse komiker. Kanske är det så att min tankeförmåga inte kan omfatt denna pennalistiska ironinivå. En tinningsgrå Schyffert klipptes in lite då och då i bild, allstädes flinande åt sin lärling Gustavsson. Näh mobbingtv får vara för egen del. Känns ganska absurt med ett program som går ut på att skämta så elakt man kan om någon annan. Undrans när barnen på skolan börjar leka Rost på Waldorf? Eller kanske är det ytterligare en sak som är förbehållen vuxenlivet. Jag menar vi har ju; alkohol, sex, filmvåld och annat barrockt som sorterar under vuxenprimatet....och kanske också den kuliga leken där någon rostas. För gränslös ironi är ju JÄTTE KUL. Kassan har varit skral den sista tiden och några större bokutsvävningar är excesser som får vänta. Har därför botaniserat i det redan tillgängliga hemmabiblioteket. Tyvärr med insikten om att bokhylleutbudet genomsyras av socialrealism och faktaböcker. Kärleksosande harlekinromaner lyser med sin frånvaro. Hmmmm, en svår nöt att knäcka. Valde att plöja mina gamla Drougge böcker, men upptäckte till min stora förvåning att det är lite väl mycket fallosromatik för min smak. Herre gud måste allt vara så infernaliskt invecklat. Ikväll väntar föräldramöte i klass 3, Tova-Liisas klass. Björn har lovat att gå och Julia skall komma och leka med T-L under tiden. Förhoppningsvis skönt, om nu tjejerna kan hålla sams. Svante sitter, som vanligt, och trycker på sitt rum (läxläsning) och, som vanligt, får man(jag) inte beträda tonårszonen.

Inget är bra

Helgen kom och gick. Vaknade på morgonen, igen, rekordtidigt med krypande oro i kroppen. Känns som en fornlämning av skit som ekar in i framtiden, något man vill bli kvitt. Livsloppet stannar inte, världen fortsätter att snurra samtidigt som livet levs parallellt. Har tänkt en del på Hegel och dennes uttalande om att det verkliga är det förnuftiga och det förnuftiga är det verkliga. Livet levs därför i någon form av imagination bortom det förnuftsmässiga. Känns, mer precist, overkligt att allt bara snurrar på som vanligt trots att det i min värld är allt annat än vanligt. Även det sociala umgänget begränsas numer till korta möten samt telefon och e-post kontakt. Saknar mitt LIV. Saknar långa slappa sovmornar. Saknar kroppens utmattning efter ett härligt spinningpass. Saknar mina vänner, allra mest. Saknar delaktigheten på min arbetsplats. Saknar familjens impusiva utflykter. Saknar att få prata med mina 11-åriga arbetskamrater. Saknar vardagen och alla roliga tankar som då och då dök upp i mitt huvud.
Är helt evinnerligt less på mig själv. Väntar på att få tid till sjukgymnast. Väntar på att få plats på stresskliniken eller var de nu vill placera mig. Väntar, väntar, väntar. Väntar på att livsmeningen skall uppenbara sig i tystnaden, som utlovat, men nähä. Utmattningsdepression verkar, enligt de kunniga, botas bäst med piller och väntan, eller finare formulerat vila. Tanken skall också vilaoch jag är strängt förbjuden att tänka på mitt jobb. Rätt konstigt att man tar förgivet att det ens skall gå. Jag menar något som under flera år upptagit 110% av min tid skall jag nu sluta tänka på, en på förhand given omöjlighet. Tekniken för att uppnå detta meditativa/vegetativa tillstånd, jo VILA!? Kanske vill jag bara okynnesgnälla lite, något som dessutom ger dåligt samvete eftersom alla säger att den här tiden är en möjlighet. Hoppas jag i retrospektiv kan instämma.

En helt vanlig söndag

Söndagen, vilodagen. Igår var det fullt upp hos oss. Ingemar var badsugen och ringde Axel, kompis från freeskiiföreningen. Till vår stora förvåning erbjöds också lillasyster en plats i badgänget. Tova-Liisa sken av lycka och packade raskt sin badväska. Sen blev det skjutsning, sängfixning och besök av Mats, Anna, Oumar och Oumou. Björn lagade pasta mozzarella och vi åt tillsammans, mysigt. Anna, Oumar och bebis Oumou stannade sedan för att se matchen mellan Sverige Ungern. Kvällen var helfin. Eftersom gårdagen bjöd på ett rätt, i mina mått mätt, högt tempo så bestämde vi oss för att ta det lugnt idag. Björn fungerar i dessa lägen som mitt förnuft. Jag vill ju liksom tuta och köra, tyvärr så vet jag också att priset är lite väl högt. Vi hade bestämt träff med den underbara fröken M på spaet. Morgonen gick i ett lugnt tempo med simning och samtal. När vi kom hem blåste det dock upp till kuling. Tova-Liisa hade bestämt med J att komma till Stöcke, förvisso kul men kräver skjutsning. Ingemar hade bestämt ytterligare en baddejt med Axel och Björn blev rosenrasande för att vår planerat lugna söndag gick om intet. När det dessutom gick upp för honom att vi har helgstäd i klass 7 samt måste tvätta Tova-Liisas ullgarn tills imorgon då övergick det rosenrasande i skitarg. I vanlig ordning skrik och panik! Jag blev helt matt, orkar inte stressa, hjärnan överhettades och jag blev tyst. Efter en timme satt vi i bilen och stormen bedarrade. Ingemar till badet och sedan mot Stöcke och stallet där familjen Geilsgård hästhoppade. Hem, men en snabbis förbi L & J, våra sängänglar. Tyvärr hade de just åkt, men vi fick chansen att träffa J:s trevliga lillebror. Väl hemma återupptogs projekt sängen. Vi monterade ramen och kom fram till att det inte gör något om den sticker upp lite vid fönstret, så nu tronar en fin furusäng framför mig. Livets första riktiga vuxendubbelsäng, allt tack vare fina vänner som J och L. Förresten så är vi J och L:s mindre uppgraderade version. Genom åren så har vi , förutom sängen, även ärvt dvd-spelare, barnkläder och torktumlare av J och L. Med en man som vägrar inköp till hemmet så kan man nog säga att vänner som J och L är vår/min räddning. Sönerna kom just hem från badet, fröken K med dotter har tagit Texas på en promenad och mannen lagar rissallad. Nu väntar garntvätt och klassrumsstäd.

Sängen med stort S

Måste bara skriva hur glad jag är. I år och (dar), närmare bestämt 10 år, har jag, Björn och barnen sovit i en Duxsäng från 1960. Inpissad redan vid köpet. Varför? Jo, med en man som vägrar inköp av olika slag så blir det så att man ligger i en 106 bred säng. Idag ringde två sängänglar; Johan och Lisa. - Vill ni ha vår gamla säng? Tyvärr trodde vi först att den omöjligt skulle gå att få upp, men allt löste sig. Vi har nu blivit med värsta lyxsängen och jag älskar Lisa och Johan. Jag skall sova, sova och sova. Läsa utan att var annan sekund be Björn flytta armbågen för att jag skall kunna bläddra. Tova-Liisa och kusinen Oumou lekte att sängen var ett gigantiskt hav. Dessutom hittade vi Karljohan och lite andra soppar vid en mysig skogpromenad med svampexperten Mats. Nu har Oumar, Anna, Svante och Björn bänkat sig framför tv:n. Oumou och Tova-Liisa leker änglar och jag, ja, jag skall beundra vår nya säng.