Jeans

I 20 år har det varit samma visa, oavsett punkstil, skatestil, svettstil eller vanlig pappa trettionågonting. Komfort till lågt pris, inte halva priset utan halva halva.  Varje jul köper jag något i sko- eller klädväg åt min älskade och varje åt nyttjas returrätten. För hårt tyg, för bred modell, för dyrt, fel färg och herre Gud köpt på HM det går ju inte för sig. Har försökt lära av mina misstag. Idag var det halva halva reapriset och Björn som gått med trasiga byxor i flera veckor hittade grå jeans för
200 kr. Lagom mjuka, lagom tajta och till ett, som Björn säger, överkomligt pris.

Kunskapat

Kommundagat hela dagen och känner mig kunskapad till max, en väldigt härlig känsla. En förmån att få lyssna, samtala och lära tillsammans med kloka människor med massor av erfarenhet från skolvärlden. Bonus är att jag dessutom är hemma i tid för att äta med övriga familjen. Det vankas "kylskåpstaberras" och fattigmansgräddtårta till dessert.

Mat

Jag är gift med en man som tycker om mat, att odla, köpa, laga och äta. Ja framförallt att laga och äta, en gourmand, en mellanmjölksgourmand med små medel.
Inget fancy schmancy.
Kom hem till kokt torsk, äggsås, gröna ärter och mandelpotatis. Det var lent, smakfullt och billigt och passade utmärkt framför Sveriges mästerkock.

Helg

Varde helg och det blev helg.
Mina post it lappar är bildar lapptäcke på skrivbordet, men nu skall jag gå hem för att krama min numer ettårige son, äta soppa och tårta, lägga upp fötterna i soffan och äta lite mer tårta.

Ojämställd

Jag är rik som ett troll. Jag har fyra barn och en man som är helt o-jämställd.
Björn tvättar, städar, byter bajs, tröstar ungar, lagar fantastisk mat och väntar med en för länge sedan svalnande middag på sin fru som aldrig kommer hem. Min man är helt djävla ojämställd och eftersom han är man (eller hen för att vara pk) så tycker ju alla att hen gör ett sååå fantastiskt jobb, vilket jag också tycker... fast inte mer fantastiskt bara för att hen råkar ha...
När jag är på skämtsamt humör så säger jag att min man har generationer av patriarkat att "sona" för.
Jag å andra sidan trivs ibland i min ojämställdhet, men ibland frossar jag i tanken på att bli husmor som den där Underbara (fast hen jobbar med hemmet hemifrån typ), fast snabbt så inser jag att det nog är rik jag egentligen vill bli. Ja, så rik att varken jag eller min man behöver förvärvsarbeta, fast sen så kommer jag på att jag gillar att arbeta med rätt saker... fast det måste ju vara rätt saker... och vad är då det?
Och så håller det på. Jag är frivilligt och ofrivilligt ojämställd.

Melankoli

En svag doft, en förnimmelse, ett stänk av...
Olust, motvilja, antipati, ohåg... kärt barn har många namn.

Känner bara hur min positivismbehållare måste fyllas på. Vill insupa genuin uppmuntran och en hjälp som inte verkar och andas i den goda viljans utmarker.

Får liksom inte fatt på oviljans epicentrum, eller så kanske det mer handlar om en förlamande känsla av uttömning och förvittring av livskrafterna.  Att liveget se på när filmen om mitt liv rullas upp och popcornen fastnar i tändernas mellanrum.

Märkligt hur ensamheten ser ut i ett rum, en värld fylld av människor. Märkligt hur tyst ledsamhet kan vara i dagsljus och hur långt bort längtan kan vandra.

Ropar på längtan och vem kan bättre än Melissa Horn frasera detta rop.

Vi testar nya vägar
som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den andra
men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans
så jag säger det rakt ut

Jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut

Ett nytt likadant år

Det nya året inleds på samma sätt som det gamla slutade, d.v.s. ett stökigt arbetsbord, systematisk kvalitetssäkring och kall mat när jag kommer hem.

Inte att förakta, men blev liksom lite glad när jag såg i min kalender att en resa till industristaden Sundsvall ligger inom räckhåll. Drömmer om mattor, säng till sonen och sänglampor. Hoppas dessutom på något så dekandent som en Whopper på BK i Ö-vik.