NU

Jag längtar efter chokladmys i vår lilla 70-tals husvagn invid Laxfjällets fot. Jag vill inget hellre än att julpyssla hemma eller vid Annas fullbelamrade pysselbord. Jag längtar efter jullack och sunkiga rim sprungna från glöggkyssta läppar. Kärlek, värme och vänskap tillsammans med familj och nära vänner.
Snälla tomten ge mig jullov NU!

Taberas

Har funderat på det här med skolmaten. Idag hade vi waldorfare frilufstdag inne på Musköten, antar att den fria luften utgjordes av ventilationens insug/utsug samt den kalla luft som strömmade in när ungarna sprang ut och in. Som de flesta säkert vet så käkar ju all waldorftelisar korngrynssoppa eller någon annan hälsosam sädkost. Eftersom detta är ett faktum så tänkte jag och en annan påhittig kollega utöka dessa nyttobärares smaklökar med lite Estrella chips. Nio påsar och ett dussin julmustflaskor (2 liters) senare så kändes det som att vi nog skulle få till en hejdundrande smakfest. 7 minuter, 7 ynka minuter tog det för dessa intet ont anande waldorflingar att ta taberas på hela skiten. Ersätt genast skolmaten med hälsosamma chips.

Ensam

Vem kan man tro på, tro på när, tro på när det är så här...
Ja vem fan kan man tro på? Wittgenstein myntade begreppet språkspel och visst allt ter sig mer och mer likt ett spel: språkspel, sanningsspel, socialtspel, livsspel, jobbspel, relationsspel, spel för döda ting... Vem kan man ringa efter en riktigt pissig dag, en riktig bottendag helt utan grund, vem? Ingen. Vem kan man prata med? Gud. Sig själv. Djävligt introvert, stumt. Människor, människor överallt, men ändå helt ensam. Prat, prat om hur duktiga, älskade och underbara alla är, men naturligtvis med en medmänsklig förståelse för oss mindre lyckligt lottade. Människor som har koll och kontroll. Människor som inte brusar upp i onödan, alltid ser nyktert och sansat på varje situation. Människor som skriver andra på näsan med sitt sunda förnuft och normativa värderingar. Människor som kan spelets regler, beräknande inväntar de sin motståndares ,minsta felsteg. Schack-Matt.

Bra fröken

Jag är en bra fröken. Jag är en bra fröken. Jag är en bra fröken.
Jag talar tydligt, har 5 års talgestaltning under blusen.
Tycker det är väldigt konstigt att elever tror att jag lär ut om pornografiska kartor och vegetariska kartor?!
Nä, skärp er det skall ju vara populationskartor och vegetationskartor. Hållå!

Lördagsdebatt

Vissa människor blir alltid definierade av andra, typ jag. Uttalanden genom åren om mig, till mig.
Du har så dåligt självförtroende.
Du är för snäll.
Du vill styra, därför har Björn inte körkort.
Konst är inte din starka sida.
Du är "för intellektuell".
Du överdriver.
Det är Björns tur nu Linda, du har satsat på universitetet och fokuserat på dig själv.
Du och Björn är precis som mig och...
Det är för att du alltid läser in fel saker som...
mm...
Enbart ett axplock. Jag vill dock betona att jag fått tusentals underbara definitioner sagda om mig som värmt hjärta och själ, men eftersom jag tänkte skriva lite om rätten att vara flerdimensionell så väljer jag några som gnagt lite.
Naturligtvis vill jag inte avfärda dessa påståenden som osanningar eller rent av lögner, men de är EN tolkning av EN person. Jag skulle vilja förbehålla mig och alla andra rätten att själv välja den jag är. Precis, som alla människor, så är jag tusenfaldig och olika fragment av vad som är jag visas i livets alla ögonblick. Man kan faktiskt både ha bra och dåligt självförtroende. Helt enkelt utifrån om jag är trygg och tillfreds med själva situationen eller uppgiften. Däremot är jag en sådan som i många, absolut inte alla, glöm inte det, situationer strävar efter att finna mina gränser, detta oavsett om det gäller den fysiska, emotionella eller sociala sfären. Uttalanden som " jag är omtyckt av alla" tolkar jag som en spegling av en persons självbild i en viss situation, inte att samma person alltid upplever denna självkärleks eufori. Jag vill med dessa ord påminna alla definitionsivrare att världen och människorna i den blir mycket mer färgrika om man tillåter sig se hela paletten. Jag är en djävel på att undervisa, men inte alltid.

En liten sak till

Förresten...
kom att tänka på en till sak.
På jobbet kör vi verbalt sockerbantningsrace med tanke på alla stackars överviktiga diabetesbarn i USA, eller typ mest i USA.
Undrar lite vem som har kastat mina chokladbitar i den gula Aladinasken och var dessa är kastade? Jag menar, hur manisk får man bli?!

Fredagsmys

Jag är gräsänka i kväll. Björn är på hårdrocksfest med en massa män och en massa öl, musiken är viktig eftersom alla vet att män inte har något att säga varandra, ölen är viktigt för att de skall ha något att göra mellan låtarna.
Svante är, i vanlig ordning, på helgfest (utan en massa öl,är inte alls lättlurad). Ingemar hänger med Toft och Johan + en film (behövs för pojkar för att undvika den pinsamma tystnaden, det går dock lika bra med tv-spel). Tova-Liisa blev skittrött och gick och la sig. Jag har tänt all mysbelysning som detta hus kan uppbåda. JAG ÄR DROTTNING ÖVER ELEN FÖR EN KVÄLL! Jag skiter i energibantning, här ska det svullas. Är som en GI-elare på grönbete. Övervägde att ta bilen till kvantum för att köpa en sån där ful 99 kronorsstake, men besinnade mig och tände såväl julstjärnan som ljusslingan. Känner mig upplyst, mys-belyst och riktig revolutionär. Har till och med klämt två sojakorvar med sånt där skitdyrt "stoppa i korvbröd" med vitlöks -ketchup och senapsblandning, allt ackompanjerat av Idol-tv.

Vuxna människor

Vuxna människor:
-kastar parkeringslappen på marken när dom tror att ingen annan ser.
-äter godis på vardagar när ungarna har gått och lagt sig.
-har dålig snabbsex när ungarna kollar på julkalendern.
-tänker onda tankar i smyg under dagen som de vid hemkomst omvandlar till irritation över ungarnas /den andra hälftens bristande hem-engagemang.
-ljuger att all mat är god.
- har fettångest, fast det ju är såååå viktigt att vara nöjd med sig själv.
- köper Euroshopper, fast gömmer skiten längst in i skafferiet.
- låtsaslyssnar på sina barn.
- snålläser tidningar på Ica.
- glömmer att hjälpa ungarna med läxorna.
- skiter i frukosten.
...

Till det som är vackert

Till det som är vackert...
Annika Norlins röst.
Syterskalet.
Rinnande vatten.
Vita, rena påslakan.
15 cm pudersnö i gles fjällbjörkskog.
Solljuset.
En klarblå himmel.

Hurra

ÄNTLIGEN!
En nära vän till mig skall knyta hymens band!
Jag är bjuden på bröllopfest.

Jag bara älskar bröllop och kärlek.

Att sova lite länge

Snoozeknappen är av ondo.
Försov mig idag. En fadäs som resulterade i vita byxor direkt ur tvättkorgen med kissfärgade fläckar på (på vänster vad, d.v.s. är inte så djävla inkontinent som det kanske kan verka än). Dock måste tilläggas att jag glädjer mig åt att de rosa tygbyxorna med mensfläckar på låg längst ned i tvättkorgen. Tänker på den här underbaraclarabruden som liksom alltid verkar vakna med; plutmun, frän frisyr, retrokläder med den rätta designvintage looken och så klart till doften av hembakt organiskt bröd. Undrar lite hur det går till om hon snoozar för länge, men äsch hennes 60-tals väckarklocka (djävligt pastellig och utti puttig) har ju inte den funktionen. Nä den ring ringer och de små klockhattarna pirrar lätt. Hos henne luktar det säkert inte pruttsova (dålig andedräkt under en hel natt + gasmage) och det finns bergis inte någon eksem-unge i sängen (hennes unge skulle säkert vara mjuk och inlindad i ruskovillakläder utan kräks på). Jag vaknar blind (är sjukligt beroende av mina glasögon, ser helt galet knäpp ut utan) med stora tovor hängandes från bakskallen (snurrar i sömnen)och med en enda önskan, sova, sova sova. Släpar mig upp och snabb... (skoja bara, det finns ju fluorpiller för dessa situationer)kissar. Kastar mig sedan i bilen med en gnällig 10-åring, en glad man och en trött 14-åring. En helt vanlig toppmorgon.

Det mest förbjudna

Det mest förbjudna.
Det som man inte vågar säga och vars eko ger rysningar till tanken. Det mest förbjudna som får huden att knottra sig och magen att pirra. Den pregnans av ord och meningar som vi behåller, gömmer, tyst i det inre. Tankar som får kinder att rodna och hjärtan att slå, slå, slå. Tankeresor som gör vardagen färgrik och natten välkomnande. Tänk om jag visste. Tänk om jag kunde höra. Tänk om jag kunde känna vad du tänker.

I väntan på Godot

I väntan på Godot.
Likt Vladimir och Estragon samtalar, argumenterar och diskuterar (dispyterar) vi, jag. Ändlösa dialoger, monologer om allt och inget. Jag får tiden att gå. Livets viktigheter ligger där, där under ytan. Ofta obemärkta, obetänkta, ogenomtänkta. Livet som en oändlig räcka av väntanssekunder, osäkra och otydliga. Jag söker desperat efter hållplatser, hållpunkter, något att längta till, något att formalisera det formlösa med. Semester. Träningspass. En ensam stund. Löningen. Vinet, vardagsrespiratorerna. Den ohämmade kommersialismen... drömmarna, drömmarna och drömmarna.
I trötthetens rus läste jag en artikel skriven av en man som just förlorat sin älskade till den djävulska kräftan. Starkt. Orden fastnade och det oförsonliga gjorde att jag nästan inte klarade av att läsa artikeln till sitt slut.
" Cancerbubblan", så beskrev han denna väntan. En väntan utan några hållpunkter, en väntan utan vetskap, ett existentiellt skrik. En artikel. En mans historia. En människa som skilts från den han älskade. Hur klarar man det? Hur klarar man en tillvaro där alla, verkligen alla, hållpunkter försvinner och den oändliga väntan tar över? I väntan på Godot.

KÖN (inte kön)

Har haft en köntänkardag vad fan är det tänker du? Jo en sån
dag är en dag när man lägger lite extra märke till alla upptrampade genusstigar som människor väljer (medvetet och omedvetet) att ta. Tjejen som är med killgänget och sedan glöms bort när grabbarna går iväg.Tjejen som alltid måste ta mer plats, vara mer bombastisk för att tillåtas in i den pojkiga samvaron. Killen som älskar att hänga med tjejerna, men som hela tiden möter en vuxenvärld som enbart ser hans utanförskap i pojkgemenskapen. Kvinnorna vars blickar enbart söker den manliga bekräftelsen. Duger jag? Appellerar jag till de rätta hormonerna? Tyck om mig!Se mig? Männen, äldre gardet, vars röst är likt lagen för somliga. När åläggs vi våra roller? Varför bär vi dessa ok?
Tycker verkligen alla 30+are att det är superskönt med läppklyvare (tajta jeans som liksom lägger blygdläpparna på vardera sida som ett korvbröd), svarta stövlar och svettslimtröja? Svettas vi sida vid sida på gymetför att ens våga nudda vid bikinitanken under de närmaste 7-8 månaderna?
Visst vill vi imponera, förstora oss själva, visa oss på styva linan, men vad är då inte mer imponerande än någon som kan saker och ting, gör saker och ting. Verkligen, verkligen lever.
Snälla killar och tjejer, töser och pågar bryt könsrollerna och andas. Det är ju för f.n. nog jobbigt med den andra skiten, att bara vara människa.

Babelparad

... och så kom babelparaden. Bil efter bil har sakta rullat förbi, några har till och med tagit sig friheten att parkera?! utanför vårt hus för att till fots studera ruinerna, makabert och sorgligt. Tragedi till beskådande. Vad är det som lockar? Varför fotar någon ruinerna av en människas liv? Varför dansar hyenorna på borden?
Visst, naturligtvis. En kraft att närma sig det förfärliga, kanske för att neutralisera den egna ångesten. En vilja att uttrycka allmänmänsklig empati, men skriv en djävla empatisk och medmänsklig insändare och skit i att parkera vid vårt hus för att sedan, likt turister, beskåda helgedomen.

Yta

Jag älskar det brutala. Det naket avskalade, det fullkomligt tokigt mänskliga. Jag fascineras av livsöden och sär-skildhet. En vilja att se människan bakom alla de masker som livet uppmanar en att bära. Är en sucker för biografier, personliga porträtt och levnadsberättelser. Ingmar Bergman, Virginia Woolf,Ellen Key, Courtney Love, Nina Persson,Håkan Hellström, Rudolf Steiner, Simone de Bevoir, August Strinberg... under en viss tidrymd har ansikten, berättelser och konstnärliga uttryck av en rad offentliga och micro-offentliga personer passerat revy. Känns ibland tråkigt att det är distansen som ger möjligheten till denna närhet. Vet mer om Ingmar Bergman än om de människor jag träffar varje dag. Kallprat, yt-prat, håll uppe stämningen prat, viktigt, men inte livsavgörande. En offentlig jargong, socialt överlevnadskitt, funkar likt arnika i alla situationer. Gör du en offentlig "nedkissning" så räddas du av din förmåga till ytlig konversation, naturligtvis utifrån den svenska mallen (inget som kan vara utelämnande och inget alltför skrytigt). Undrar lite om det har med ålder att göra, eller sociala sammanhang. Det excentriskt galet öppna, det karaktärsfulla verkar liksom filas ned med åren. Vis av livets missar, stänger svensken dörren för den emotionella scenen. Lagom. Lagom rolig. Lagom händig. Lagom kritisk. Lagom glad. Lagom arg. Neutral likt Sverige under andra världskriget. "En igelkotte med taggarna åt alla håll". Kanske är det bara i distansen som det intressanta i varje människa vågar träda fram.

Några svarta reflektioner

Åt en biodynamisk chokladkaka till lunch. Lika gott som Marabou, fast dyrare.
Fick idag svart på vitt att jag inte är den svenska mannens drömtjej, d.v.s. varken blond eller bra i sängen.
Blir lite betryckt när jag har pulat in kjolen i täckbyxorna och de inte går att stänga, TROTS att jag bara ätit en biodynamisk chokladkaka.
Inser att jag är skyldig en kollega samma summa som är Lindas "ha kul" budget.
Nu är hålet i visdomstanden så stort att en hel chokladbit rymms däri.
Har nu insett att finnar (inte i etnologsik mening)fullkomligt skiter i Clearasil.
Har även insett att hålet i tolettdörren, på jobbet, gör att ljudet transporteras ut i lokalen. Kul!

MUSIK

Ung och sorglös, gammal och vis...??? eller kanske snarare ung och hoppfull och lite äldre och mer eller mindre pragmatiskt betyngd. Det är det här med pep och motivation som ibland ställer till det. Låter lite klyschigt, men förhoppning (alltså en stark önskan om att något skall ske) är människans bästa vän, eller i.a.f. min bästa vän. Lyssnar för tillfället mycket på musik. Musik som meditation, musik som inspiration och musik som omvärldsavskärmare. Musiken är så skön eftersom alla finns där, alla som faktiskt delar ens käsnlor, tankar och vedermödor. Henrik Berggren, Christian Kjellvander, Courtney Love, Billy Corgan, Martin Gore, Kurt Courbain, Olle Ljungström,Andrew Eldritch och många många fler. I I-poden hittar man gemenskapen, friheten och förhoppningen. I I-poden finns samförståndet.

Hämnd

Har höstfrossat i människans bräcklighet i biomörkret. Susanne Biers "Hämnden" är helt fantastisk, vilket jag naturligtvis visste att den skulle vara. Är såld på dansk film, i motsats till dansk protektionistisk och islamofobisk politik, alltsedan Triers första dogmafilm. Dansk film vågar där svensk film blundar och landar i all sin lagomhet. Etiska spörsmål blir gestaltade precis så svåra och flerbottnade som de är i verkliga livet. Fuck black an white, tell the truth and nothing... Den verkliga verkligheten kan inte blir mer cineastiskt verklig. En bitter ångestsmak i munnen och några aha-upplevelser senare så går man lycklig ut i den kalla natten. Det är ok att uppleva livets svårigheter som oöverstigliga och helt överdjävliga. Det är ok att förlora hoppet för en sekund. Det är ok att tvivla på människan. Det är faktiskt mänskligt att kräla i det astrala tills man spyr. För första gången njuter jag dessutom av Persbrandts skådespeleri, något som förvånar mig en smula. Trots äckliga fettpopcorn, trots idiottant som inte kunde stänga av mobilen, trots hostande biobesökare och trots domningar i vänster vad så var filmen väl värd sina 95 spänn.

TV-förbud

Den förstelnade blicken!
Som nybliven waldorfförskole (eller i sanna waldorfanda barnahagedito)förälder (typ djävligt längesen, 10 kilo och några bilringar mindre sedan) fick vi, som mycket "ovanligt" ung, familj så klart denna monumentala attitydförändrande skrift i vår hand. En mjukpärms volym av ej tidigare skådad art. En bekräftelse för alla oss 70-talister som växt upp med "ser du för mycket på tv så får du fyrkantiga ögon",att våra föräldrar inte var ensamma om sin utomvetenskapliga galemskap. Om jag själv hade skrivit ett liknande verk så hade det nog varit mer i stil med Lagomlandet, ett mått för det allmännmänskliga. Jag menar, vad fan inget är väl bra i för stora doser, vare sig det gäller tv-tittande eler idogt städande, allt i maniskhetens namn bör undvikas. Som ung, väldigt ung, förälder faller man dock lätt för yttre påverkan. In med torrtovning och mysiga samtal och ut med television och andra medier som kan skada det lilla barnets sensibla känsloliv (för att inte tala om framtiden för de inre organen, eller jag menar Steiners forskning på detta område har sina brister). Dock ställer jag mig frågan, hur skapas beroende?
Efter egen erfarnehet så verkar det som att förbud av det gängse (typ tv-tittande) verkar skapa ett enormt ha-begär. Efter ett bråk, bråk med versaler liksom, så har tv:n åkt ut igen. Hörde om någon gammal eurytmist som gömde djävulsapparaten i garderoben, men det känns alltför förnedrande och dessutom så skulle barnen hitta den och så står man med handen i godislådan en vardag.
Denna tingest är som lustfyllt opium för familjen Zachrisson. Morgon-tv, innan maten-tv,efter maten-tv, kvälls-tv, tv, tv, tv, håll käften mamma vill ta det lugnt tv, snabbis-tv,vuxenprat-tv (engelska borde förbjudas i skolan), nu kommer kompisar med småbarn-tv, vi har inget att säga varandra-tv... Min fråga till mig själv är enligt följande, har förbudet skapat ett o-anat begär som endast total avhållsamhet kan bota? Nu står den fyrkantiga dumburken i garaget och vi, ja vi har det så klart skitpräktigt och fint.

Snöbollsdiskursen

Idag kom det stora, typ Gud har fått hybris, snöflingor. Vackert, men min enda tanke var - fy fan nu blommar snöbollsdiskursen upp IGEN. Ja, inte diskussionen, utan diskursen, detta har formats till ett tankesystem/paradigm som varje år undergår granskning. Man kan kalla det elektronklyvning, men arbetsmetoden är baserad på några tydliga frågeställningar:
1. Vad är en snöboll?
2. Vad betyder kasta?
3. Vad betyder verbet kasta när det sätts samman med snöboll?
4. Vad är det för skillnad på att kasta och tappa?
5. Vad är det för skillnad på att kasta och humpa?
När man efter överläggningar och diverse utredningar fastställt en gemensam tolkningsram så skall denna sammanfattas med fem bokstäver (gärna versaler) FÖRBUD.
Har inför snöbollssäsongen 2010-2011 tänkt bli än mer dogmatisk och applicera Kants Kategoriska imperativteori. Handla endast (kasta endast snöboll) efter den maxim (snöbolldskastning fur alle) som du vill upphöja till allmän lag, m.a.o. vill du verkligen ha en isboll i plytet så kasta?! Inte, låt bli!

Hemnostalgi

Hemmets härd är kärlek värd.
Är hemma och: suger ut staten, är arbetsskygg, icke bidragande till nyttoprincipen, d.v.s. jag vabbar (slang för vård av sjukt barn, för alla er som är barnvokabulärdyslektiker). En ganska förnöjd Tova-Liisa tittar på tv med ett tjockt lager arnika runt högerörat. Hon lyckades med konststycket att ramla (so far so good) och få en pinne?! i örat?!Måste tilläggas att Tova-Liisa, troligtvis hon är inte utredd eller så, har helt normala grovmotoriska funktioner. Har själv dragit på mig arbetsinfluensa och tycker att det inte är helt o-luterskt (får man tycka så?)att bättra på mamma-barn kontot. Dessutom är det helt underbart att hinna njuta lite av de nytillkomna estetiska bidragen till det Zachrissonska hemmet. Är en webbshoppare av rang, framförallt auktioner av olika slag.Varför köpa nytt när det finns så mycket fint som liksom redan finns. Har en varm och hjärtlig romans med 50,60 och 70-talsestetiken. Är inne i en kelimperiod och bara älskar familjens nya randiga kelimis, som jag köpt för en billig penning på auktionshuset Lauritz. Min lilla mor besökte oss i helgen och då blir det så klart ett besök på Opal antik (kör mot Kassjö (antroposofisk metropol, typ som Järna fast väldigt litet, pytte)och vik av vid Leos lekland (vill du få migrän och bli döv så är det the place to be), men ta till höger och voilá. Hittade en helt underbar lampa för 95 kr, kärlek vid första ögonkastet.Smäcker fot och röd skärm, mmmmm. Passar perfekt till den elefantrosa rullgardinen och det vitlaserade golvet. Jag tror att hemmet i mångt och mycket speglar människorna som bor där. Det Zachrissonska hemmet är en salig blandning, med det mesta: hittat, gammalt, fått och lånat. Beundrar och drömmer, ibland, om corianskivor i köket, vita högblanka luckor utan handtag och rostfritt stål istället för vitvaror. Verkligeheten är en helt annan, men jag är ändå nöjd. Ommålade köksluckor, kylskåp som vi fått av världen bästa Annas pappa, handslipat gammalt trägolv och ett skitfult kakel som väntar på ommålning. Till stor glädje (och värme, min man är energianorektiker och jag har fått reumatiska symtom)pryds golver nu av en grå Horredsmatta, så klart köpt i andra hand.Mjuk, skön, runda former och dessutom spillvänlig.

Tar på det heligaste

Det sista jag vill vara är en FUNDAMENTALISTFÖRÄLDER.
Jag vill att mina barn ska söka livets hemligheter och förnämligheter utan styrning från uberfuhrer.
Jag vill att de ur empati skall erövra en egen förmåga till densamma.
Jag vill att barn skall slippa bestämma om sådant som de inte kan ta ställning till och få bestämma om sådan de måste.
Jag tror inte att barn vare sig vill eller kan föra genusdiskussioner eller politiska brandtal.
Jag tror att tanken väcks ur känslan av att vara i ett sammanhang (du är omtyckt för den du är) och viljan att klara saker av egen kraft (en kraft som kanske inte alltid är anpassad till världens mål och mått).
Klär jag min son i klänning för att han skall bli en förlängd genussymbol för min egen vinning i ett social sammanhang, eller gör jag det för att det är satans skönt och praktiskt att ha klänning när man är liten, oavsett kön?
Kör jag ekologiska ullkläder (typ svindyra Ruskovilla) rakt av för att jag i själ och hjärta tycker att det är det bästa för mitt barn, eller är det en form av ekologisk självbranding?
Barn har blivit en marknad, något att visa upp, något som säger vem den vuxne är.
Ekologiska, unisexkläder i 70-talsfärger säljer som smör i solsken, men varför? Miljömedvetenheten borde väl ta oss till Emmaus eller Myrorna? Kan det vara så att vi vill visa upp vårt lilla alterego, vårt lilla varumärke? Naturligtvis hårddrar jag det hela, men jag saknar barnen som sprang omkring i ärvda kläder,omedvetna om koldioxidutsläpp, valdebatter och genusproblematik.

Självrannsakan

Att vara människa är så himla svårt, ibland. Att vara maximal i sitt uttryck är kanske det svåraste, eller jag vet inte. Linda som alltid känner. Linda som alltid tycker. Linda som tror hon vet, fast det bara verkar så. Ännu ett möte. Att återigen känna sig som en emotionell elefant, det är fan inte kul. Det subtila, återhållsamma lever i en arketypisk dröm, men förverkligas aldrig. Fan vad svårt det är att få kontroll på astraliteten. För alla oss, tror jag, som lider av denna "åkomma" så är det oerhört svårt att på allvar uppleva spegling. Vad tycker du, du och du? Den introverta kakafonin tar över och tystar undertonerna, dialogerna och stämmorna... negativt betraktat. Lagom är bäst,för mig så ouppnåeligt, svåråtkomligt. Varför kan jag bara i teorin välja mina uttryck med diplomatisk omsorg? Varför slår mitt hjärta så hårt när jag upplever orättvisor? Varför saknar jag genen som leder till sans och vett? Rolig och underbart knasig, en väldigt väl menad kommentar från sådana som får stå ut med min undervisning. Rolig och underbart knasig. Är det den jag är, egentligen?

Så glad

Är helt uppfylld av en intensiv pirrande känsla. En helt fantastisk kväll inleddes på Sagateatern där Stockholm-Lissboa project spelade underbara fadotoner. Jag blev helt fadofrälst. Melankolin och den nostalgisk längtan satte mitt hjärta i brand. Musik för trötta själar, saudade. Därefter svävade jag på moln till Folkets hus för att, äntligen, få se den burleskt vansinniga föresrällningen La Clique. Fick se mitt livs första strippa och vilken underbar strippa! Ursula Martinez, en kvinna i min smak med talanger som jag inte har. Vore jag lite, bara lite, rikare så skulle jag se föreställningen i morgon åsså. Nu ska jag drömma sött om David o`Mers Michelangelokropp.

Avsaknad av igenkännande

Vi gillar olika!
Aftonbladets kampanj i det nya rädda och protektionistiska Sverige. MEN får man ibland sakna lika, inte i rasmässig mening (hur skulle det se ut?), men i ett ganska fjantigt kultur-mentalt sammanhang. Jag SAKNAR mina gamla humhuset vänner. Svart stripigt hår, svarta kläder och med The Smiths eller Belle and Sebastian som ständigt bi-ljud. Jag saknar till och med samtalen i humhusets koolframkallande rökrum.Jag saknar hetsiga och kvasikulturella namedroppingsamtal där den fransk-algeriska filosofen J. Derrida var husgud. Jag saknar lärarhögskolan där alla trodde på elevdemokrati, transparens och lärandeprocesser. Jag saknar verkligen min kloka lektor som menade att kunskap är individuell och åldersfri, därmed kan ingen sätta sig över någon annan och man skall alltid säga sin mening, aldrig hålla käft. Jag saknar mina kära diskussionsälskande kursare som aldrig missade ett tillfälle att ta ställning och öppna käften när orättvisor bankade på dörren. Jag saknar till och med studentkåren, vars låga aldrig må slockna.Jag saknar framförallt att känna mig hel i ett sammanhang.

Bilfix

Multitaskar; bloggar, pratar med lilla mor i telefon och dricker Rooiboste, all at the same time. Vår fina, fina, fina (finns inte nog med superlativ)Ford mondeo pryder vår höstliga uppfart. Vinröd, sportig (sportigare än 740:in i.a.f.). Tyvärr så "glömde" säljaren att berätta den lilla detaljen om "ojämn körgång", men men allt för något gott med sig. Björn har haft julafton när vi besökt diverse bil- och bildelsaffärer varje eftermiddag,typ som teknikmagasinet fast för wanna be raggers. Björn är numer självutnämnd hobbymekaniker, dock utan körkort?!Efter 2500 kr i reservdelar så fixade Vjörn bilen. Han kopplade ur en slang?! Hepp, hepp! Bilen går "som en klocka" (jag försöker fånga upp lite bilslang fast jag egentligen inte vet ett skit kommentar)enligt min man. Jag är dock väldigt stolt, både över bilen och mannen.

Bil

Farväl protektionism á la Volvo.
Farväl koldioxidmonster á la Toyota previa med sina åtta sittplatser som garanterar bråkfria fjällresor.
Välkommen koldioxidanorektiska Ford mondeo.
Märkligt jag har en ny bil. Ny i min värld är en bil med lacken i behåll som inte låter klunk.

Bilporr

Helt tokigt vettlöst förtappad in i bilporrens förlovade land. Klimatbantning och diverse etiska betänkligheter är ett minne blott.Det började med att jag ville fixa GAMLA SKRUTTBILEN. Alltså, vid pronomanvändning så syftas, NATURLIGTVIS, på ett mer passivt jag i form av beredande (uppmanande), verkställandet sköter ???? Björn? typ.Tyvärr så kom det lite emellan och nu låter skrutbilen inte längre tuff, tuff, tuff, utan mer som klonk!? Detta fick mig till den drastiska slutsatsen av - Mamma hjälp! In på scenen kommer lilla mamma... och resten är bilporrshistoria. De välmenande tipsen har haglat och förväntan och spänning har utbytts till ilsken desperation. Nya finbilar för människor med inkomst, etanolbilar (typ nya finbilar fast förklädda ulvar i fårkläder) och inte så fina nybilar, ja till och med medelklasstråkmånsbilar GÅR FET BORT. Ändock kvarstår en hel radda av mer eller mindre angenäma och luststimulerande vill ha åk. Min man är fortfarande körkortslös/befriad, miljösjälet tror jag ej kvarstår. Jag menar så naiv är inte ens...en djungelbjörn. Med alla fakta på bordet så är den rimliga slutsatsen att bilköp är en helt matriarkal fråga. Och ikväll skedde det. Det skitstora blankröda koldioxidmonstret tog mig med storm. Håller tummarna och ringer till Stockholm i morgon.

VALDAG

Igår genomfördes det andra fria parlamentsvalet i landets historia (Afghanistan). Sedan 1974 års regeringsreform lägger vi våra öden helt och fullt i händerna på rikets högsta verkställande organ, vår regering. Idag är det alltså dags för detta års begivenhet av rang, allmänt val till riksdag- kommun- och landsting. Instämmer med Mona Sahlin i orden "ödesval". Vad har hänt med våra värderingar och attityder under den gångna mandatperioden? Vad kommer hända under de kommande fyra åren beroende på utfallet? Ett marknadsekonomiskt, vinststyrt och individualistiskt/egoistiskt samhälle gör snabba framsteg. Solidariteten och folkhemmet omformas till bleka antikviteter, till synes förpassande till mörka skrymslen. In kommer "the self made man", den starke individualisten vars framtid aldrig påverkas av strukturalismens futtighet. Vi som lever i utmarkerna? Alla de som inte alls är redo för "hårda tag"? Alla de barn och ungdomar som har det tufft hemmavid och vars föräldrar inte alls kommer att ta sitt "föräldraansvar" (Björklunds definition)och ställa upp som "vakter" i skolan, vad är plan B? Kvinnan (det är väldigt ofta kvinnor) som av olika skäl har överskridit sjukkassans nya arbetslinje, är det därför att de bara vill djävlas med samhället? Jag tror på styrkan i det kollektiva. Jag tror på människans vilja att utvecklas och förkovras, utan piskor. Jag tror på en skola där kunskap ses i ett bredare perspektiv än nationella prov. Jag har röstat.

Love

Live through this!
MTV:s dokumentär om Courtney Michelle Harrison är ett måste.

Depp inget pepp

FREDAG!
Veckan har egentligen varit luftig med mycket tid till planering, lektionerna toppen, men ändå är jag så i.i.h. MÄTT på det mesta. Favoritprogram på tv " Ett nytt liv på landet", undrar lite över vad det egentligen betyder i ett djupare perspektiv. Förnöjsamhetens lov vägrar infinna sig. Kompassen som var så stark och tydlig har liksom hamnat i ett märkligt magnetfält. Frågorna som satte hjärtat i brand har trängts undan av cykelområden, hjälmtvång, mattider och vardaglig konstantirritation. Vart tog lusten och lättjan vägen, men framförallt friheten? Det själsliga andrummet, pirret, lyckan och den starka drivkraften. Viljan att förändra och påverka för framtiden, inte fastna i oändliga microsamtal om regler,straff (mer pedagogiskt benämnt konsekvenser)och pappersjox.Att inspirera unga människor att flyga "to teach these souls to fly" istället för att vingklippa så fort det går. Inspiration, men enligt vissa premisser. Känner mig märkligt ensam som vuxen om och i dessa tankar. Vuxenlivets devis tenderar i mina ögon att utgöras av avvaktande tystnad, följt av att man på ett relativt nedtonat och oförståeligt sätt uttrycker någon form av tyckande. Alltid å ena sidan och å andra sidan.

Hemma

Min man var gräsänkling förra veckan och jag var fri som en fågel, barnledig och allt. Eller en sanning med modifikation, biologiskt barnledig typ. De 17 snarttonåringarna har jag ju liksom inte klämt fram, men ändock tjatat och gnatat på som en sann "FRÖKEN". En helt oförglömlig resa (det här är inte Kristdemokraternas reklamsida så jag behöver inte ljuga, inget fjäsk för skolinspektionen heller)i sann fjällpräktighetsanda. Lite tungt att komma hem till dammsugarjogging, ösregn och en pudel som gnuggar kvarhängande bajsrester (han har krull vid anus/inte kul) på golvet och sedan luktar på spåren. Är bra på att förtänga otäcka fakta, så jag tänker att pudeldjäveln säkert har för krullig päls för att hårdbajet ska lossna.

Tourettes, någon?

Herre GUUUD! Lider av någon form av mötesautism alternativt mötestourettes. Syndromet kommer i skov, skov som blir kraftigare vid stress och irritation innan själva mötestiden. Försöker hitta alternativa strategier, typ; utföra sekreterarsysslor, svara på mejl eller utöva vaken drömmeditiation (typ flytta runt fina möbler, som jag inte har/har råd till i skallen)alt. tänka på godis och raffinerat socker. Har även testat djupandning, vilket fungerar vid sällsynta tillfällen. Min "nya" devis för att tackla denna problematik är att helt sonika intala mig själv att alla andra säkert har rätt och att jag själv faktiskt inte har någon åsikt i frågan. Naturligtvis resulterar detta i en rad fysiska ticks, men vad fan bättre än att stjälpa ut sin åsiktsdiarée över välmenande medmänniskor. Jag kämpar som en svettig åsna (vald liknelse utifrån dumhet och tjurighet, det vet väl alla inom Waldorf hur åsnor är)för att metamorfisera pockande brandtal till gulliga leenden och kontemplativ tystnad. Det är stort att tänka fritt, men större att tänka det någon vill att man skall tänka... eller något liknande.

Nu blir det ännu billigare

50% PÅ REA PRISET!

Köpa man...någon?

Tack världen för paracetamol, ett underbart analgetikum (om man är sjuk och vill lära sig nya ord). Hemma med feber och sprängande huvudvärk funkar bra i sisådär en dag, sedan blir allt slentrian. Dessutom skiner solen och med två alvisar under hatten så växer längtan att slippa ut från sjukcellen, men som den präktiga vuxna jag är så stannar jag inne. Eller kanske mest för att jag vägrar försätta mig i en prekär situation där jag glatt trallandes efter landsvägen möter någon yngre person jag känner (typ elever). Den efterföljande ansträngningen av en dylik situation skulle ingen paracetamol i världen rå på, så jag stannar inne. Har surfat på nätet idag, för att liksom döda timmarna. Hittade massor av roligheter, men alla kostar pengar (som jag inte har). Synd att man inte kan betala in natura. Jag är ju en fena på dammsugning och... och... och... ja, typ dammsugning, men jag kan i.o.f. låna ut min man för en billig penning. Han är allround; fixar att bygga sandslott i timmar, spela tråkiga tv-spel, laga "spännande" maträtter från världen alla hörn, samtala om allt från skruvmejslar till fotbollslag och det amerikanska folkets historia. Jag är helt klart mer...hmm specifik, eller kanske lite mer snäv (tänkte skriva trång, men det ger alldeles för knasiga associationer). Min man kan dessutom knuffas (tacklas) med magen, typ som Josef Fares pappa Jan( Ja, han heter otroligt nog Jan)i Jalla! Jalla! Jag vet dock inte riktigt vem som skulle tycka att en sådan förmåga är bra att ha och dessutom vilja betala för att hyra den, men ändå. Fast å andra sidan så är jag inte helt talanglös. Jag kan vända armbågen åt "fel" håll, bra partytrick alt cirkus freak. Vill dock verkligen beställa en vit byrå (Malm) från Ikea, en sån som Anna har fast vit. Alltså är min man, Björn, available för diverse uppdrag av icke sexuell art. Priset kan alltid diskuteras.

100%

Hösten 2010 skulle, jag använder ordet skulle, bli en nystart. Det bohemiskt förvirrade formas, strukturell pragmatism gjutas under denna koloss på lerfötter som kallas den svenska drömmen. Den, av samhället, implementerade gyllene vägen; barn, välvårdad V70,nymålad husfasad, kaklad toalett i jordnära färger samt ett gedigert och hårt förvärvat sparkonto + s.k. etiska fonder låg åtminstone bortom horisonten och inte platt på magen i Ginnungagap. Den krassa verkligheten ser mer ut att utgöras av klart begränsad familjetid, samt en äkta hälft som arbetar 100% på olika småjobb samt pluggar häcken av sig för att "Ginnungagap" i.a.f. skall hållas på några armslängders avstånd. Förbannar alla som kommer till jobbet/klassrummen runt om i Sverige med en pågående alt. nalkande förkylning, vilken sprider sig in i cellmassan på andra icke ont anande kollegor. Feber och förkylning, synonymt med krympande realinkomst och milslängder mellan den moderna svenska folkhemsdrömmen och familjen Zachrisson. Björn och Svante har de senaste 2 timmarna ägnat sig åt matematikens förtrollningar vid köksbordet och imorgon väntar en 14-15 timmars arbetsdag för Björn ( föreläsning,läsa 90 sidor i en skittråkig statistikbok på engelska,jobb på fritids och sedan städ på förskolan). There goes ... drömmen om den strukturerade vardagen fri från kaos.

Botten

Välkomnade rhinoviruset med halsduk, varm dryck och en hel trave filmer som kan likställas med bokvärldens mjukporr, harlequin pocketen (klimakteriestarlet). Har under dagen nått en rudimentär botten i form av: finniga kinder (ja, det är möjligt att kinderna vid 37 års ålder liksom låter "tusen blommor blomma" och efter empirisk studie så är min slutsats att Clerasil endast fungerar på stunsiga tonårskinder. Detta eftersom den enda verkan jag kan skönja är flagnande hud och en ännu större underjordisk vulkan). Det monetära bottennappet fullkomligen fullbordade dagen. CSN, byråkratins vagga och stället där solen aldrig gick upp. Jag kan flyga, jag är inte... (Stig Helmer) rädd för att HA alldeles för roligt (ironi). Kvällens höjdpunkt var penisparaden i den brittiska serien "Sex education". Dessutom gavs hygieniska tips för penistvätt. Så roligt har jag.

Längtan

Allt som går på räls blir snart till en självklarhet.
Hur många barn ska jag få när jag blir stor? Medan vännerna satsade på ett eller två små knytten hade jag siktet inställt på minst fem - sex stycken. Varför hålla på och vara modest när det kommer till väsentligheterna. Ettan, tvåan och som en underbar gåva kom trean. Grymtande röster började nu höras i de äktenskapliga leden. Snowboard, fjällvandringar, kanotturer och andra äventyrligheter hade fått stryka på foten till förmån för 500-meters promenader, tovning och bad i 50 cm grunt vatten invid strandkanten/sandkanten (Björn hatar sandstränder). Åren har gått, men min, kanske knasiga och o-realistiska, längtan efter små livsbejakande tandlösa skrikmonster har inte gett med sig. En liten droppe av längtan sprider sig i familjen, men hur får man liksom livet/universum/altet att fatta? Turligt nog finns det många små gulliga risgrynsbarn i omgivningarna.

Vardag

Från semesterlunk till arbetsspeed i rekordfart. Har inte riktigt hängt med i den mentala metamorfosen och känner en viss molande stress smyga sig på. Är dessutom okristligt trött (m.a.o. inte sådär lutherskt effektiv), vilket i.o.f. kan bero på gårdagens 50-årsskiva där vi inmundigade god mat och lagrad dryck samt njöt av trevligt umgänge med waldorfare och annat löst folk. Trots min påtagliga semesternostalgi hurrar den pragmatiskt fyrkantiga delen av min hjärna. Halvadagensovande och natthäng återgår nu för barnen till skolvardag och för familjeneheten till vardag, vilket känns skönt.

Vuxenliv

Söndag, sista dagen på sommarsemestern 2010! Det känns ok med en droppe helvetesdjävlaskit, vilket jag läste i Aftonbladet är helt normalt (allt i Aftonbladet är ju sant?!). Eftersom små bäbisar och större dreggelbarn lyser med sin frånvaro i mitt hem (T-L är faktiskt 9 år) så utforskar jag och Björn vårt nyförvärvade vuxenliv. Björn har knappt kunnat bärga sig och jag, ja jag har varit minst sagt orolig. Man vet ju liksom vad man har (typ glasstjat, evighetspromenader för att titta på diverse äckliga kryp, fasta mattider (nu ljuger jag lite) bestående av smaklös halvfabrikatssörja och väldigt korta sejourer med skön sommarlitteratur), men man vet ju liksom inte vad man får. I detta vuxeninitialförlopp har jag och Björn: cyklat utmed älven, druckit vin på klippor, ätit medhavd lunch i solen på Gammlia och studerat småbarnsföräldrar som kutar omkring för att roa sin avkomma. När alla småbarnsföräldrar; lastade in gråtande och snoriga ungar i bilarna, djävlades med trassliga bilbarnstolsbälten, så strosade jag och maken in på bildmuseét för att titta på vackra och ack så konstnärliga fotografier. Vi slumrade till på Alla har rätt utställningen (som jag absolut inte rekommenderar) och sedan promenerade vi till de väntande cyklarna (utan tillhörande tung cykelkärra).
När vi trötta cyklade hem så var det inte för att fort slänga ihop någon form av bukfylla till övervänta, gnälliga och understimulerade människor utan rösträtt, nej och nej. Vi tog helt enkelt en liten tupplur.

Allt som är lagom

Personlig, men inte pivat. Linna J (former Blecktjejen)använder dessa ord för att beskriva sin blogg. Personlig, men inte privat, omskrivning för att "bjuda på sig själv och visa mänsklighet" i motsats till tabloidkåt nakenhet (egen tolkning). Var går då gränsen mellan det personliga och det privata? Hur fan är man personlig, men absolut inte privat? Varför bloggar man? Ett utlämningsbehov? Synliggörande? Bloggandet är fantastiskt. Cyberspace tillåter den lilla människan ta en plats i det offentliga, det obskyra och annars bortvalda att bli tillgängligt, men var går gränsen? Det finns liksom en bromsande effekt i bloggandet, en tillbakahållande variabel i bloggandet, i.a.f. bloggandet som sker i eget namn. Börjar känna att det vore betydligt mer kreativt och fritt att kunna uttala sig utan koppling till den egna personen, eller kanske fegt? Hur som... Är helt enkelt ganska less på att skriva enligt den gyllene medelvägen. Skrivande som ofta saknar de tunga slagen som bultar inom det skrivande hjärtat, allt för att vara personlig men inte privat. Minimus inte maximus. Visst finns det vassa bloggar, men många med tydliga ironiska drag. En åsikt gömd/dold i svart skratt. Saknar det raka tyckandet, att ta ställning, att våga bekänna färg. Att lämna mellanmjölkens rike är svårt.

Färger

Mörkrets ankomst är oundvikligt. Himlens gråhet liksom slätar ut naturens grönhet, men snart gör höstens fyrverkeri inträde på arenan. Färg gör mig glad. Gärna i tokiga och oväntade kombinationer. Mönster och färg gifter sig väl i mitt tycke. Ladys bag från Taj Wood & Sheerer är precis det färggodis som en gråmulen augustimånad behöver. Fick ytterligare vatten på färgpaletten idag när jag och Lisa tittade in i skolans fin fina förskoleklasslokal. Så underbart gulligt. Kände bara att, här kan jag vara.

Retrospektiv

De meteorologiska krafterna lovar och infriar regn, regn och åter regn. En kulen dag med halsont och lätt feber kräver sina sommarminnen. Gör bokslut och tittar tillbaka på de ljuva månaderna, allt i en salig blandning.

Sensommar kärlek

Me like!
Färger, former och material gör livet vackrare, finare och framförallt skönare att leva. Fastnar med blicken vid väl komponerade stilleben. Känner på och njuter av former med oganisk livslust och pragmatisk användbarhet, men låter för det mesta tingen stå till lyst utan att köpa. Har lyckats med konststycket att förvandla det illa laserade köket till en vit dröm med små medel, men saknar värmen och konstrasterna i färgmöten. Har funnit min (med stora versaler) tapet. Den perfekta kombinationen av lekfullhet, enkelhet och tidlöshet. Är förälskad i Mimous tapet Nippon som jag hoppas skall klä mina köksväggar inom en inte alltför avlägsen framtid.

Kort och gott

Njuter av nuet,lever i nuet och skjuter hösten framför mig likt ett godståg. Motsträvigt och inte utan kamp, men den nalkande hösten känns på många sätt och vis välkommen. Den höga, klara luften, nystart/uppstart, skogsvandringar och möjlighet att med gott samvete kura skymning. Björn började arbeta idag, sista dagissucken (s.a.s.)eftersom lasyrfärger och barnaskratt byts ut mot hörsalar och egen förkovring. Den utmätta ledigheten fylls nu med diverse aktiviteter tillsammans med fina vänner och om några veckor arbetsstart.

Att fylla år

Livet liksom rusar iväg. Fick frågan - men Linda det känns väl länge sedan du var 27? Svar: ?!?! Absolut inte, bara ett ögonblink bort. 27 juli 1973 siade Olof Palme om Sveriges framtidsutsikter som lysande, vad visste han om den närstående OPEC-krisen. 1973, 37 år bort! Har aldrig gillat kalas (traumatiserat sommarbarn som bestals på välbesökta barnkalas av den pågående industrisemestern), men tyckte mycket om att fylla år=bli äldre och mer självständig??? Svävade likt Palme i en naiv ovisshet om det framtida varat. Kände starkt vid 35 års ålder att det liksom räcker, gränsen är nådd. Har ingen direkt längtan till den, i mina ögon, s.k. perfekt-tiden där allt "otämjt" är a little bit to late. Trots åldersnojan kom födelsedagen och gick i ett lugnt och väl avvägt tempo. Tårta hos Lilla Li och stora Jo, underbara gåvor från världens bästa svärisar och svägerska med man och ungar. Gåvor som direkt slits med glädje och omsorg.
OCH idag en helkväll med man och 16-åring. Det blir inte alltid som man tänkt, men ibland bara lite annorlunda.

Riktigt verklig

Tänker på det här med patent (ensamrätt till utnyttjande av...). KD (kommer på en hel radda obscena prefix)har inför valrörelsen tagit patent på folkligheten genom att ansöka om ensamrätt till nyttjandet av frasen "verkligheten folk". En liten paradox är dock att såväl SD som RFSL använder sig av dylika ordalag. Mitt antagande är dock att KD absolut och under inga omständigheter önskar förknippas med dessa två falanger. Vilka är då detta verklighetens folk?...eller snarare vad sorterar man in under om man nu faller utanför nämnda betäckning? De ack så försigkomna nyhetsreportrarna genomförde, så klart, en snabb poll-undersökning och "himmel and pancake" jag tillhör verklighetens folk à la KD 2010. Bevis: har besökt badstrand, har barn att bråka och leka med, har betald semester, har besökt en eller flera loppisar etc etc, solklart en verklighetens människa, en riktig svennebanan. Synd för KD att den här verliga personen röstar vänster.

Sommaruppdatdering

Sol, vind och vatten, höga berg och djupa hav, det är mina drömmar vävda av.

En kort sejour hemma efter en veckas segling med familjen (Messi stannade hemma). Fem människor i olika åldrar och storlekar på en liten båt, man ber liksom om en väldigt hög grad av fysisk och emotionell närhet. Omkopplaren för att ladda mobiler, I-pods och annat tekniskt passerade helt klart familjens budgetgräns. Allt sammantaget så gav vi oss ut på en resa med två tonårsbarn, en 9-åring, en ouppfostrad och skällig pudel samt en väldigt rädd man och en kvinna som tuggar Calma för att mota illamåendet i dörren. Modigt eller dumdristigt? Argument och åsikter tillhörande minussidan vägde dock betydligt lättare än vår längtan ut i böljan den blå. Familjen är bruna som små övergräddade pepparkakor, undantaget familjens bambastora gräddbakelse som går åt den mer cinnoberfärgade skalan. Poseidon har bjudit på en blandad kompott av: sol, bris, stiltje, tilltagande vågskvalp och en tjocka (båtspråk för dimma)av guds nåde. Vi har: läst en hel massa, lyssnat på P1 (världens bästa underhållning) badat, grillat, fikat gófika hos Karin på skäret,åkt Norrbyskärståget,provat linbanan och letat fina flytvedsbitar. I den lagom lugna sommarlunken har lagomdramatiska upplevelser tagit plats ( fast i tjockan mitt på havet, okvädesord i gästhamnen)och därmed skapat en typisk Zachrissonsk semester. Det allra bästa har dock varit umgänget, att verkligen vara tillsammans hela familjen, helt off grid.

Mistlur och njutningar

Är lite trött efter en helfin shoppingdag med Lisa, som dagen till ära fick lite egentid (vilket Lisa och alla andra småbarnsmammor är väl värda, exkluderar fäderna eftersom jag i vanlig ordning idkar sexism). En hel dag med småprat och turer in på diverse affärer, bara för att titta på rean (vi hade inte ägnat oss åt googlande i veckor för att jämföra pris och kvalitet, inte ens pyttelite). Till min stora glädje undveks såväl Clas Ohlsson som Teknikmagasinet och allehanda tv-spels butiker. Om nu någon inbillar sig att vi enbart ägnade oss åt dekadent pengaslöseri så tror ni fel. Vi hann även med en solstund i Rådhusparken, tyvärr råkade vi hamna bredvid några överförfriskade (alltså inte dagligt retarderade) män utan sångröst och gehör, men med en gura i handen. Aldrig har väl Lasses klassiker Teddybjörnen F sjungits i just denna tonart. Inget kunde dock rubba denna vackra sommardag ur dess valar, inte ens den värsta mistlur.

Sommartankar

Himlens portar har öppnat sig och stuprännorna har det hektiskt just nu. Skönt för kropp och själ. Man kan med gott samvete kura inne med en god bok ( maratonläser allt jag kommer över). Björn arbetar fortfarande, till sin stora förtret, alltid svårt att vara den enda i familjen som befinner sig i sommarlunkens utkanter. Vi andra solkyssta Zachrissonare njuter till fullo av ledigheten; slappande i den brun-orangea loppissolstolen (40 spänn), njutbart rensande av rabbatter och grönsaksland, studsmattehoppande och barnpolsbadande (bör tydliggöras att dessa aktiviteter gäller de mer färska jordlingarna), allt enligt långsamhetens lov.Igår fick jag dessutom en finfin förmiddag med äldste sonen på stadens gator och torg. Vi åt god indisk mat, pratade om nya utmaningar (sonen börjar på arena natur till hösten, ett stort steg för en liten waldorfling)och ägnade oss åt det gemensamma intresset, randiga tröjor.Har lyckats med konststycket att existera, i motsats till den tidigare så självklara nedräkningen, typ varje dag som går är en dag närmare slutet, otroligt dystopiskt och klart deprimerande. Just nu känns det bara helt underbart när Kajsa Ingemarsson tar med mig in i förlagens och karriäristernas värld. Romanen, Bara vanligt vatten, är dessutom sådär lagom ledigadagarlång, typ dryga 500 sidor. Läser alldeles för fort för min plånboks bästa och vill inget annat än att få radvaluta för mina pengar. Igår fick vi dessutom ett kärt besök av Björns kusin Jesper som var i Umeå på jobbresa. Intressant och märkligt hur alla liksom har blivit vuxna, positivt, men med en smula nostalgisk saknad. Renoveringar, tonårstjafs och semesterplaner, en tydlig skiftning av den sociala diskursen. Fast det kanske inte gör så mycket, eller snarare det är inget att göra åt. Man får helt enkelt fånga den vuxna dagen, det vuxna livet.

Quid pro quo

" Tänk att bara halva VM har gått och det absolut bästa är kvar"?????????????
Mein gott! tar detta aldrig slut?
- Ska bara se två jätteviktiga matcher idag älskling, inget mer jag lovar.
??? Enligt ALLA tv-tablåer jag kan uppbåda så sänder etern ut två matcher idag, in alles så att säga. Vet inte om jag på något konstigt vis skulle uppleva att Björns idoga stirrande på enbart två matcher denna dag är en bonus. Det sänds ju för fan inga fler.
Jag hatar VM, hatar, hatar, hatar...eller hm. Ouid pro quo. Detta kan utnyttjas för egen vinning. En match=måla ytterdörren underbart ljusgrå. Två matcher=klia min rygg typ jättelänge+fixa gardinupphänge i vardagsrummet. Tjoho, tänk vad mycket min lilla man hinner uträtta innan VM är över.

Helt enligt min kvinnliga list så är dörren nu målad och gardinerna hänger på en fint laserad gardinstång. Nu väntar ryggkli, nice.

Phobia+midsommar=sant

Grekiska "phobia" ( motsvarar något man är rädd för) är ett mycket användbart suffix. Nästan som ett svenskt folksjälssuffix?! Jag menar (VI) svenskar får liksom phobia med modersmjölken.Jag menar det är ju allmänt känt att gemene man har: mysofobi, akrofobi, bakteriofobi,bacillofobi, astrafobi,fonofobi,nekrofobi, nosofobi,ornitofobi,aerofobi och så klart, xenofobi, homofobi och islamofobi. OCH detta är bara ett axplock! För alla er som deltagit vid ett eller flera utbildningstillfällen inom ämnesområdet för psykiskt kvacksalveri,typ psykologi, sociologi, det är ju inte direkt någon hemlighet att "alla" som läser psyk-programmet har emotionella skelett i den egna garderoben, samt att de "flesta" vardande socionomer antingen själva har en stark förkärlek till rusets lågor alt. har en nära släkting som, så att säga, inte skyr elden. Ja, tillhör man denna celebra skara borde (man) vid ett eller flera tillfällen tagit del av s.k. case studies (ped. metod som utgår från verkliga händelser). För att tydliggöra dessa folksjälsfobier så tänkte jag dra några påståenden baserade på helt självupplevda case studies.
1. Svenska män sitter inte bredvid varandra på bussen som en följd av kollektiv homofobi.
2. Svenska barn får inte äta snö eftersom man då får mask?! i magen, ett tydligt uttryck för såväl bakteriofobi, som bacillofobi och mysofobi.
3. Nikab borde vara förbjudet i skolor runt om i landet eftersom detta försvårar kommunikationen. ? Islamofobi, så klart.
Om nu någon tror att jag lite ironiskt raljerar över mina medsystrar och bröders psykiska ohälsa, då misstar (man) sig brutalt. Jag sällar mig allt för ofta till dessa fobiska folksjälsled och lägger dessutom till alldeles egna, helt specifika, fobikombinationer (kan liknas vid bokstavskombinationer såsom, ADD, ADHD, BP osv)av typen; agorafobi+icafobi+midsommarfobi+storhandlaförmycketpengarfobi... En lång ingress, men hur som helst så är känns det gött med en väldigt fobilös midsommarhandlingslista.Jag tror inte listans skapare kan greppa hur lycklig jag blev när denna korta tingest halades upp. En lisa för själen.

Och så levde de lyckliga på våra skattepengar

Den tredje statsmakten frossar i lättja och rojalistisk yra och de små smulor som blir över ägnas åt modern krigsföring, d.v.s. fotbolls VM i Sydafrika. Vad som händer i övrigt ter sig som marginaliserade bagateller, vilka på inga vilkor bör ges någon som helst medial uppmärksamhet.
Vill dock bara påpeka att det för mig ter sig lite..." märkligt" att en ung kvinna i ett modernt land (som vi i Sverige anser oss tillhöra) måste be pappsen om lov när hon vill gifta sig. Förresten inte bara papsen utan regeringen och "HELA" svenska folket?! Desutom måste denna tillsynes patriarkalt styrda kvinna bedyra sin oskuld genom att upprepade gånger framför kameralinsen berätta om hur läääääänge det tog innan denna vänskap övergick i djupaste kärlek, inga one nighters här inte (antar att den seden tillhör det s.k. folket). Nä visst är hon folklig vår Vickan (vägrar av principskäl E.K.H) och godhjärtad som ser till att alla behövande får ta del av hennes och den nyblivna prinsen/hertigens (djävligt snabbt avancemang)goda vilja genom den s.k. bröllopsfonden. Tack kära Vickan för att du liksom först tar in våra skattepengar och sedan delar ut dem igen (i eget namn), minus några mille förstås som gått till ett överflöd som slår Versailles med hästlängder. Och miljövänlig är du dessutom som har ekologiska råvaror på ditt dignande bord, men jag undrar vad som räntar mest på miljöförstöringskontot, köttet eller de okristligt långa flygresorna som dina gäster gjort (säkert i privatplan)för att som seden bjuder fira Kronisens kärleksdag (eller typ visa upp sitt bling bling). Jag är inte en bitterfitta, eller kanske, men en BF som faktiskt är republikan och inte rojalist och dessutom något så omodernt som en kvinna som fortfarande tycker att människan själv (oavsett kön) bestämmer vem hon skall eller inte skall gifta sig med.

Dessa val

Det här bloggandet har varit en själslig sak, övergick i tvång och omvandlades till en händelse- och tankebok. Hur som helst så har bloggeriet glesats ut, eller snarare tillgängligheten har påverkat möjligheten. Vår skruttiga(gammal och så klart begagnad som allt annat)dator har nu sjungit sin sista vals. Vi är bortkopplade, frånkopplade och fjärran cyberspace. Blir grön av avund på alla dem som har en sådan monetär status att en mac-dator inte är en omöjlighet, fy fan. Surfattig, skitbitter, pank och till råga på allt så har jag ingen annan att skylla på än "me myself and I". Naturligtvis blir jag sådär superöversvallande glad varje gång jag tar en titt på mina prickiga plastdukar på skruttborden ute, karamelliga och skitsnygga. Så klart finner lyckan ingen gräns när jag ser mina ekologiska örtkryddor som var sådär medelhavssnygga och miljövänliga i en hel dag. Med all tänkbar självklarhet studerar jag siluetten av det bredrandiga snygginglinnet (också djävligt ekologiskt)med ett förnöjsamt och moget leende på läpparna. Blev dock inte riktigt som jag föreställde mig eftersom skyltdockan var sisär 1.70 och skulle i mänsklig form vägt runt 40 kilo och jag själv inte håller samma mått. En kollega sa bl.a. till mig att vi är som Helan och Halvan?! Skulle det liksom vara en komplimang???? Om jag inte missminner mig totalt så var Oliver Hardy (killen som spelar Helan), (antar att jag i liknelsen är ett synonymt alter ego till Helan eftersom min kollega är skitlång) djävligt fet, mustaschprydd och dessutom korkad och ilsken. Känns som att man måste vara sur, elak eller asbergersdrabbad för att kasta en dylik jämförelse på en intet ont anande kollega som inte tolkar detta som ett gemytligt och varmt påstående på något sätt och vis. Har dock lärt mig en sak, bredrandigt (på tvären) görs sig inte lika bra på kvinnor som mäter 1.60 i strumplästen, om nu inte det framtida skönhetsidealet är total kroppslig symetri, d.v.s lika bred som kort.
Jag har m.a.o. lagt mina surt förvärvade (är waldorflärare, vad mer behöver sägas) slantar på saker som gör mig..., minst sagt, benägen att längta efter vinterhalvårets frusna trädgårdar och bylsiga käder.

Ord som rör själen

Att naken blotta det hemligaste, smutsigaste och det mest förhatliga. Kobra, för alla oss som vill vara bajsnödigt kulturella, fick besök av min forna arketyp för det kvinnliga intellektet, d.v.s. Ebba Witt-Brattström. Rakt ut i eterna kastades hårda och, i mina ögon, dogmatiska tyckande om "svaga" människor. Naturligtvis i avseende på på psykets- och själens områden. Jag hade just läst Ann Heberleins bipolära bikt "jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och W-B:s tonläge fick mig, i sammanhanget, till resignation inför kvinnans empatiska och mänskliga förmåga. Heberleins bok tar själen på en åktur i ångestens landskap. Det är vårt att vara människa på så otroligt många plan. Jag läste, grät, funderade och läste lite till. Heberleins ord är skrivna för de modiga, så utlämnande att skämskudden åker fram. Varför? I hennes mänsklighet finner vi (i.a.f. jag)igenkännande, syskonskap, systerskap. Det är svårt att bli människa, men ändock härligt. Jag vill inte dö, men lära mig att leva.

Glad åt livet

Gud vad jag känner mig effektiv, när kommer bakslaget? Alltså då man inser att denna hybristripp är en chimär och att man egentligen bara har förträngt allt det där som man måste göra. Känner mig liksom redo för sommaren i själ och hjärta (kroppen är inte riktigt där än... eller snarare långt ifrån). Ikväll skall vi dessutom till jordens mysigaste plats (BB) för att beskåda nya lillkusinen Ferdinand, såååå kul. Älskar doften av bäbisar; liv, oändlighet, gudomlighet,sur bröstmjölk och senapsbajs!
Allt gör mig (nä ljuger lite, inte allt) glad. Till exempel la en nära vän och kollega av en rap i lärarrummet idag, en raparnas djävla superrap. Tänkte på rapen i efterskott och blev full i skratt eftersom det bara kändes sådär spontant. Ja, sådana små livspetitesser glädjer mig, märkligt, märkligt. Nu skall jag hämta upp Björn och så fort som möjligt åka till paradiset på jorden för att sniffa bäbis.

Löning

Det går fort, men ändock sakta nu. Fort för att läsåret rinner iväg och allt man skall/borde hinna liksom försvinner ut i evigheten. Fort för att "borgarfattiga" (kvasifattiga) människor lever i andetaget från löning till löning, eller än värre barnbidrag-barnbidrag. Sakta för att man liksom vill att allt bara skall få försvinna ut i evigheten. En evighet av tid, tid att vara, tid att leva på jorden. En evighetssekund att lämna ekorrhjulet. Vardagen är på många sätt och vis, i.a.f. för mig, materiell och på många sätt och vis o-andlig. Rutiner, hastmiddagar och en mycken och överhängande trötthet är varken emotionellt stimulerande eller andligt närvarande. Den stora nåden ter sig liksom väldigt fjärran när klockradion går i gång på morgonen. Idag är det alltså den 25:e dagen på månaden och för oss löntagare innebär detta frihet. Frihet från spagetti och ketchup, frihet från att slakta den redan illa tilltygade spargrisen och frihet från att torka sig med bomullsrondeller eftersom toalettpapperet tagit slut. ICA-kvantum here I come.

Carpe diem

Vaknade tidigt av en sprängande urinblåsa. Suck! Tova-Liisa har åkt med kompisen Mina till Piteå, Ingemar sover hos Johan och Svante, ja han är ju 16 år och vaknar fram emot middagstid (omvänd problematik i förhållande till småbarnsåren). Alltså hade jag planerat att ägna morgontimmarna åt härlig avslappnande dormire/sömn. Tyvärr hade Hypnos (sömnens Gud i grek.myt)ingen makt över de fysikaliska lagarna, så vad göra?! Sömna om är i "min ålder" (36!!!???) en omöjlighet och slummerdrömma går fetbort eftersom arbete och måsten då sysselsätter hjärnbarken. Förra helgen var dessutom hektisk så i.i.h. (måste tilläggas rolig och engenäm i första hand) med konfirmation ute i Kassjö samt besök av lilla mor. En ny kostym hade införskaffats på Emmaus dagen till ära, den satt som en smäck på världen underbaraste 13 (snart 14)-åring. Alla konfirmanderna var urfina; pojkarna i kavajer och flickorna i ljusa, skira klänningar... och Kassjö är ju bästa platsen för en rit in i vuxenlivet.
Hur som helst så har denna Kristihimmelfärdsmorgon, trots att min vesica urinria gjorde sig påmind. Vi har en liten (väldigt liten) och sliten balkong i anslutning till vårt förhållandevis kvadratmeter generösa sovrum. För första gången på 10 år (herre Gud) har denna pitoreska lilla tingest gestaltats med bord och bänk. Te, smörgås, chips (jag vet)har denna morgon inmundigats samtidigt som läsning av DN möjliggjordes genom vänlig donation av svärisarna. Körbäret på toppen, päronet i moset eller vad det nu heter är den vackra trådtjack girlangen som min otroligt talangfulla vän Anna gjort (hon har många pysselgrejer på sin lyra. Jag liksom får för mig att denna girlang gör balkongen lite orientalisk. Efter allt detta balkongmys har Björns krafter sinat och han sover nu framstupa i vår maffiga säng (ärvd även denna av fina vänner). Jag tror att jag skall sälla mig till vårsvenneruset och kratta lite.

Att ha orka

Dagens meningslösa citat "Absentem laedit, qui cum ebrio litigat" (Den som grälar med en berusad skadar en frånvarande)

Vad gör man när timmen är sen på jobbet?
Jo, man orkar inte gå hem så man (jag) googlar på meningslösa citat och ordstäv.
Man pratar med en bra kompis i telefon.
Man pillar näsan eftersom ingen ser.
Man dricker lite äcksligt kafe som står i bryggaren och så dår man lite ångest för att man är så sen.

Cineaster?!

Inte direkt Kieslowski, men riktigt skön musik och många skratt.

Valborg med skidåkning

Valborghelg; vårvindar, solsken, porlande vatten i strömmar nedför fjällsidorna, njae. Hemavan bjöd på 15 cm nysnö, 6-8 s/m nordanvind och en stor dos flatljus. Ändock enormt fin offpiståkning. Säsongen 2010 har Kungsliften i Hemavan parkerat sig stilla, stark vind och en i mitt tycke lite feg driftspersonal gjorde Mortsen och Kittelpasset tillgängliga endast via mannakraft. Kändes därför extra fint med en toppenavslutning på skid- och snowboardsäsongen, bra lutning och snö som skapad för att skidor och bräda skulle skära svängarna av sig självt. Nära liften i den branta delen mellan Kittelpasset och liftspåret kändes det gott att vara, gott att leva.
Söndagen kom alltför raskt och hemfärden var då oundviklig. En arbetskamrat frågade sådär lagom förvånad, -blir ni aldrig less på vintern? På den hårda, bistra och isiga vintertiden blir man så klart less, men vitklädda fjällsidor redo att tas i besittning får jag aldrig nog av. Det ger en känsla av frihet och närhet som i.a.f. jag har svårt att hitta på annat sätt, alltså väntar fler skidsäsonger runt hörnet. Det allra bäst är att hela familjen är lika inbitna utförsåkare, en längtan och ett sätt att leva som vi har gemensamt. Visst blir det trångt i husvagnen och inte är det alltid toppenkul att springa på toa i servicehuset när behoven är stora, men det gör inget eftersom tiden i det trånga utrymmet under dagarna byts ut mot oändliga vidder. Helgen avslutades med det sedvanliga vattenhoppet (badsugna åker över en stor pool mitt i backen). Jag, Björne, Svante, Tova-Liisa och Runa valde att tryggt titta på medan Ingemar och tre kompisar körde badracet. Därefter badtunna för de tävlande och snörullning. Nu har liftarnas hjul tystnat för denna säsong och vi förbereder oss inför sommarfjället och husvagnsfix.

Systerskap

Ett måste är Charlotte Landelius och Anna Lindman Barsks dokumentärfilm Fittcrew. En film om människan, systerskap, familj, relationer och förändring. En dokumentär för hjärtat.

Små onda djävlar

Jaha, igår så var det "rid i natt" igen (helt befriat från sexuella anspelningar). Den nattliga maran satt gränsle och ilskan rev i kroppen och gjorde mig varm. Negativ, negativ, negativ. Skitväder, skitsommar, skitvardag, skit otur och skit skit skit. De högre makterna verkar ha siktet inställt på att sabba alla utsikter av kognitiva förändringar rörande katastroftänkande. Listan kan göras lång på saker och ting som de senaste åren gått åt pipsvängen (citerar Ronja). Naturligtvis finns en motvikt i allehanda glädjeämnen, men dessa står sig för tillfället slätt mot sin dystra dito. Alltså dåligt humör/istidsläge som av "naturliga" och irrationella skäl togs ut över min kära make. Så klart är jag en vuxen människa som vet och kan skilja rätt och fel åt, men de astrala behoven pockar ibland på och sätter annat ur spel.
Gnäll, gnäll tills Björns öron faller av. Påståenden av typen, -ja vad f:n tror du att det här blir för en skitsommar med myggdjävlar över allt. Björn svarar, - vet inte, men kanske (jag avbryter)- vaddå rå kanske, du vet ju ingenting (Björn ser ut som ett krossat frågetecken). Så kommer insikten. Landar och sitter som en smäck rakt i sanningshjärtat. Jag är besviken, ledsen och snuvad på min längtan och det har inte med någonting eller någon annan att göra. Det är jordiskt och sfäriskt, nästan andligt. Något som inte går att beskriva, en vilja starkare än allt annat. En önskan som ligger i luften, darrar, skakar och till slut skramlar. Två år av hopp och förtvivlan, längtan och förväntan, misströstan och tillit. Hur ställer man om? Hur lämnar man hoppet och stiger in i realitetens landskap? Hur gör man när man känner sig som en tjurig treåring och bara inte vill längre?

Dogma

Läste i helgen två tidningar av sorten välkommen till ditt perfekta familjeliv. Naturligtvis är båda utgivna av Bonnier publications (vad annars). Naturligtvis är båda tidningarna fyllda av fräna bilder på lockande stockholmsfina hem och familjer; lagomkulturella, mediekåta, 30 någonting med hem där man satsar på kvalitet och inte kvantitet= designklassiker har företräde eftersom (vi) gör MEDVETNA val. Hur som, läsandet fick mig att inse avståndet mellan tidningarnas lyckade schablonbilder och den verkliga verkligheten, välkommen till livet liksom. Helt absurt att ligga inklämd i en sal á la pre-glasnost, lyssnandes till en kakafoni av: elände, gråt och kvinnligt livslidande. Undrade lite lätt hur den ultrasnygga Cecilia Blankens (modeorakel?!)skulle sett ut i landstingstrosor med tillhörande pampers? En glammig detalj var dock den glädjeflickesminkade läkaren i stilettos som gav mig en tydlig uppmaning att fräscha till mig, vilket jag gjorde så gott det nu gick med parfymfri tvål, handsprit och pappersservetter (inte direkt Dior eller ens Body shop för den delen). Duschen var liksom utsluten i mina ögon eftersom den mer liknade Himmelskafridens torg efter massakern 89 (något överdrivet).Kändes faktiskt som sinnebilden av Dantes skärseld. Där, just där i livets ögonblick så slog det mig, det kan nog inte bli värre fast å andra sidan så är det ok. Tes- antites och någon form av grumlig syntes. Dogma fast utan kamerafilter och Lars von... och sedan fortsätter livet, helgen vardagen med skoköp till barnen, myskväll och skrattkväll tillsammans med mina vänner... och nu planering inför kommande arbetsveckan. Allt som förut fast, för mig/oss, väldigt annorlunda.

Filolivserande på kvällskvisten

Det är lite underligt hur livet liksom snurrar på och man lever och upplever tillvaron utifrån det som just är. Livskriser och ofrivilliga viloperioder bleknar i fjärran och vardagen, den enligt luthersk norm, tar vid på ett väldigt påtagligt sätt. Inte alls oangenämt, utan med en nyfunnen tacksamhet. Tänker på hur skönt det är att väckarklockan ringer på morgonen. Tänker på hur viktigt det är att i allt hitta det som ger kraft. Tänker på hur viktigt det är att inte låta gamla rädslor stå ivägen för nya utmaningar. Har på sätt och vis kommit till en form av insikt, en svåråtkomlig sådan. Lätt och svårt, glad och ledsen, livet är en lång räcka av motsatser. Det perfekta vilar i det imperfekta. Just nu, denna enda minut känns faktiskt allt helt ok. Kurser i barndomens ögonblickvarande efterfrågas.

Fredagsirritation

När man blir irriterad så sitter liksom irritationen i huden. Den sprider sig till musklerna och vidare in till blodsystemet och snart så når den det allra innersta, hjärtat. I känslan finns alla sympatier och antipatier, en ständig fara att dessa skall spela fritt utan själslugnets- och eftertankens närvaro. Irritationens broder är sannerligen frustrationen. Frustrationen sprider sig lätt likt ringar på vattnet när orden klingar ut i ett tomrum av förståndslöshet och förlust av mening och begreppsinnebörd vid översättning från människa till människa.
Kan med andra ord kallas "att prata förbi varandra".
Skilj för bövelen mellan sak och person!
Lyssna och försök förstå utifrån någon annan horisont än din egen!
Var inte så djävla innesluten i din egen tolkning av varats lätthet eller svårtillgänglighet!
Lyssna med dina sympatier vidöppna, men ta sedan hjälp av antipatin och betrakta!

Det är jobbigt, arbetssamt, frustrerande och slutligen irriterande när svenska språket förlorar den kommunikativa egenskapen till förmån för: missförstånd och märkliga tolkningar.

Blir så i.i.h. irriterad när jag inte når fram... eller är jag precis så inskränkt att jag inte tål att någon annan tycker olika?! Kan inte jag heller skilja mellan sak och person?!

Påsklov

Puh! Det kostar på att vara miljövänlig. För att bryta fula ovanor/laster valde familjen Z (typ Björn bestämde i sann patriarkal anda)det kollektiva alternativet för resa till och från vår fjällhytte/hjulstuga/husvagn+förgård/fattigmanslyx. Gick bra, eller ganska bra, men sardinskänslan och torgskräcken vill liksom inte ge med sig. Har nästan hål i trummhinnorna efter allt tjat från Tova-Liisa, - är vi inte framme snaaart, snälla mamma!? Som om min snällhet krymper avstånd?! Det värsta gnället gick dock att bota genom tvångslyssnande på samma saga om och om igen. Tutten hatar numer Kåldolmar och kalsipper. Kollektiva alternativ eller inte, påsklovet bjöd på ros i massor: fint väder, fina barn, sladdsnö, carvingsvängar och grillmiddagar. Enkla och rutinmässiga nöjen fick dagarna att segla förbi i en rasande fart. En dag i vårt älskade Björnviste (typ mysigare än husvagnsparkeringen i Tärna)kan/ser ofta ut enligt följande:

05:00 Fan vad kallt!
07:00 Kissnödig, kissnödig NU! Ok, på med crocksen (inte vintervänliga, men perfekta för trötta slöfockar) och plums, plums till servicehuset.
08:00 Revelj?! Upp ungar det blir en toppendag! Håll... Jag vill sova!!! (tonåring)
09:00 Frukost med en stressad Björn som får tvångstankar för att familjen fortfarande sitter runt vårt lilla fikabord i mässingen.
10:30 Allt packat och klart (gick bättre när Björn tog en skidtur eller gick ut för att handla).
11:30 Hopp, hopp, snurr, snurr, 540,720, lincoln,japan,tail osv osv. - Var den clean morsan? - Jo, jovisst (hoppas ingen märker att jag tittar åt ett helt annat håll, blundar och njuter av solen).
13:00 Fika i någon trevlig grop som Björn grävt (håller matriarkatets flagga högt och röstar för fördelaktig arbetsfördelning i hemmet).
16:00 benen värker och hjärtat slår fort. Lycka efter en fin åkdag.
17:00 Tonåringarna diskar
18:00 Middag
20:00 Spel och mys
22:00 Natti natti

Påsk

Det går lite tid mellan blogginläggen, en naturlig slutsats när livet liksom lunkar på i en ganska lättillgänglig rytm. Denna långfredag har verkligen varit lång och ganska seg. Tvätt, vila, sova, tvätt, packa, skriva brev, äta, sova och ta det lugnt. Lite illamående bidrar till långsamhetens lov. Killarna har haft övernattningskompisar och till frukost/lunch inmundigades det i grupper. Ali G har vandrat till de sälla musmarkerna och lilla Messi tronar nu ensam som husmus. Känns underbart med familjetid och det är med stor värme i hjärtat jag umgås med tonårsbarn och 9-års trotsingar.

Önskar en glad påsk till alla jag känner och inte känner!

Lite smågnäll i trötträsket

Långsamhetens lov sjunges dagligen. Är trött, i kroppslig mening, och den allmänna tendensen gällande prioriteringar sker relativt ensidigt, d.v.s. ryggläge föredras. Väldigt frustrerande eftersom själ och ande är i god vigör och liksom spritter av viljekrafter. Livsvägen kröker nu sig lite och något "nytt" väntar om hörnet, morgonperiod. Känns otroligt skönt att återgå till det normala, det jag känner till och det som på många sätt ger kraft. Men, av naturliga skäl, (har ju liksom varit sjukskriven) letar sig en skugga in bland träden, en rädsla för att förlora något som jag genom en form av kamp tillskansat mig, en livsnödvändig distans till skeenden. Får väl helt enkelt och nyfiket välkomna det som komma skall. Ett annat litet/stort orosmoln, eller snarare en mindre angenäm insikt är detta med sjukskrivning och semester. Sjukskrivning=noll semesterdagar=arbeta på sommarlovet=vara trött när hösten kommer=mindre bra, eller så är jag bara alltför negativ. Om någon har en bra och finurlig lösning på detta lilla dilemma så mottages tacksamt allsköns tips och förslag. Helgen som kommer känns dessutom sådär lagom vilsam med:klassrumsövernattningströtthetstrauma,liftsittning,planeringsarbete och sedvanligt helgstäd.

Veckans funderation

Det är så svårt att veta vad som är vad och hur man skall gå till väga på bästa sätt, alltså helt generellt. Det finns, har jag hört, människor som är precis sådär beslutsamma och målstyrda som "normen" tillskriver. Betäckningar som; vindflöjel, vända kappan efter...,inkonsekvent och toppstyrd tjänar som negativt laddade adjektiv/verb (?!). Vad göra när man av tusen olika orsaker sorterar in under kategorin för obeslutsamhet eller snarare å ena sidan och å andra sidan? Bo i hus, ger å ena sidan en egen sfär och möjligheter för garaget att liksom flytta ut på gården, men å andra sidan kräver det en form av ompyssling som jag (i.a.f.) upplever är ett intresse förbehållet 50-talisterna. Alltså vad man än gör eller hur man än väljer att leva så blir det inte riktigt bra, m.a.o. ett definitivt I-landsproblem. Att i terapeutisk anda kontemplera över en längre tid kring mening och mål är dessutom relativt (enligt mig själv) bortkastad tid eftersom livet skiftar snabbare än de paradigmskiften som den inre fenomenologin hinner med. Vad kan en människa då göra? ...???!!! Hur svårt det än är så måste man nog gräva lite djupare i tillitsmullen och liksom möta skeendet (om än så svårt), det som: varit, är och skall bli kommer vare sig jag, du, vi, ni vill det eller inte. Att vänta på det i fullkomligt själslugn (jo, tjena är liksom absolut inte där än)kan kanske uppnås av oss noviser genom: bortträngning, livslögner, berusningar av olika slag,manier,ökad sömnbenägenhet, mindfullness, yoga, promenader... ja, listan kan göras lång. Alltså denna veckas inre övande; garaget städas när det är dags, mp-planeringen kommer att komma till mig, när bilen slutligen pajar så använder vi benen, den svindyra elräkningen (eller förresten den kan inte räknas in i livets tillitsområde eftersom avregleringen av hela elmarknaden är en så vidrig affär att den liksom står utanför all rim och reson)som gör en smått förbannad och annat som man helst av allt skulle vilja sätta lite tipex på. Om nu livstipex inte finns så är det som återstår en form av lägesgillande, hur irriterande det än må vara, men liskom allt annat är även detta tillstånd något man som liten outvecklad människa får kämpa sig till. Skapad till Guds avbild?! Detta kan ju absolut inte ha med den fria viljan att göra eftersom mitt antagande då är, absolut perfektion. Alltså att möta veckan i fulkomligt själslugn.

Lärare

Vinter i Norden, vinter i Norden... Härliga tider och gnistrande snö (har knåpat om texten lite. Himlen är så blå, snön så vit och stegen så lätta. Samma känsla som när jag under studietiden traskade ut från Östrapaviljongernas grå skrivsalar efter en megatenta, befriande och bejakande. Idag, just denna sekund har jag funnit det där, det där som lätt kommer bort, distanseras i ett virr varr av målbeskrivningar och åtgärder. Den pedagogiska elden, undervisningens levande låga. Hoppade in i min klass, MIN fina klass med alla dessa barn som står mig så nära, vid eftermiddagens målningslektion. Min namne är, om möjligt, inte Karin Mamma Andersson (kommer aldrig få göra Nobelprisdiplom)men vad spelar det för roll är lusten och fantasin finns att tillgå.Fick frågan av mina elever - varför ler du alltid? Tja, det gör jag verkligen inte alltid, men kanske nästan alltid när jag undervisar. Varför? 1. Blir gladare av att le. 2. Varför inte när man kan. 3. Inlärt beteende. 4. Jag är sån.
Ja, så är det nog. Jag är en leende fröken helt enkelt. Gör helst allt på mitt sätt och när jag gör det då sprids liksom leendet inifrån och ut. Alltså en målningslektion à la fröken Linda. Färdigblötta papper, målningsvers, tystnad och upplevelseberättelse.