måndag 31 januari 2011

Att bli en bättre människa

Skolningsväg, ett ord som i ett visst socialt sammanhang innebär:......... typ allt det jag inte är. Jag sover inte direkt på saken, om man säger så.
Spontan används av vänner, i alla fall när jag hör (vågar inte riktigt närma mig något annat scenario av rädsla för total emotionell utplåning). Någon sa (rätt nyligt, bara som beviset på polaritet liksom) - jag är inte en som pratar innan jag tänker (tystnad, typ alltför lång konstpaus för att det skulle vara naturligt) och jag sa - i likhet med mig (skratt, d.v.s. det fina sättet att instämma). Fast just då i den stunden gjorde det inget, ingen kniv där det gör som ondast liksom. Nästan som... jag skall förändra det jag kan och acceptera det jag inte... Fast så tänker jag nog bara ibland, eller ganska sällan om jag dristar mig till en retrospektiv funderation. Allt som oftast ångrar jag uttalanden redan när luften passerar gommen, men det går liksom inte att hejda. Ett borderline fall, alternativt multipel tourettes. Denna svårbearbetade åkomma gör att jag titt som tätt får släpa mig till korset ( dagligen vandra lidandets väg, dramatisk som jag är), göra avbön eller på ren svenska säga förlåt. Börjar faktiskt få kläm på denna sekulära avlatsform, en lekmanna bikt. Så nu tar jag mod till mig och...
Jag har bestämt mig för att inte skämta med mina fina kollegor.
Jag skall anstränga mig för att bli så där eftertänksam.
... och toppen på moset jag gillar personer som tittar en i ögonen länge.

söndag 30 januari 2011

En kärleksförklaring


Stolen är hård och jag har "nada" bra idéer. Fläkten i lilla gula villan durrar och ett bi-ljud får örongången att omvandlas till resonanslåda. Tröttheten är bedövande och irritationen ligger som ett latent surr i bakhuvudet. Min enda förhoppning är att mannen som sover ruset av sig vaknar med molande värk, en moralisk påminnelse om nattens utsvävningar. Tänker på att livet just nu känns alltför Marcus Birro,en platonisk avståndsförälskelse till denna ordkonstnär. Mannen som ger melankolin ett ansikte, ett "mitt liv med Birro". En känsla som endast upprätthålls av avståndet och enbart solkas av att just leva lite Birro. Allt är skönare i arketypernas metatillvaro. Kärleken renare, människorna sannare, det svarta droppande av skönhet och konturerna tydligare. Att läsa "Landet utanför" är som att resa i den jordiska skärselden. Med "skjut dom som älskar", "Kalashnikov" och "Svarta vykort" har du, just du Marcus, fått mina tårar att rinna, hjärtat slå fortare och tankarna måla upp bilder som skulle göra Lovelace ( tror det var en sån tröja som en god vän gjorde entré med) röd av skam. Det känns på något konstigt och irrationellt sätt som om du skriver för mig, till mig. Du gör det fula vackert och dessutom så hjälper du mig att döda lite tid när den didaktiska impulsen intagit viloläge.

Så djävla skönt

Det är så djävla skönt att få gå och lägga sig. 160 cm skönhet, d.v.s. vår ärvda säng. Sovande barn och en make som dragit på lokal för att dricka och dansa natten lång. Tystnad och en hel natt som väntar, lockar med drömmar och vila. I natten kan man färdas långt och leva stort. Varmt chaite, dunsockar och en vacker kvällsdikt, gärna Boije, förbereder själ och kropp. Tack dagen för natten.

lördag 22 januari 2011

Lurad


Lurad av Underbaraclaras bloggskola!

Festen

Är en sucker för fulrealism, alltid mästerligt fångad av dansk filmindustri.
Thomas Vinterbergs, Festen, en skön säng och Björns vindränkta pasta. Förälskade mig i Dogmakonceptet från första sekvens och anser att Trier är Guds gåva till mänskligheten, i.a.f. till bildmediet, så klart i gott sällskap av Ingmar Bergman (ännu en chauvenistisk medelklass man med egenkärlek som skulle göra Narcissos blek av avund). Så nu... låt Festen rulla.

fredag 21 januari 2011

Jag är så himla poppis

Tänk att ortomyxovirus är en zoonos (alltid kul att djävlas med de som sidar med ord-jantelagen), d.v.s. man kan undra om krullhunden också har ont i halsen?
Lite Zyx Texas? Har dock sedan gårdagen legat nästintill (eftersom jag är kvinna och har man utan körkort/kvasimiljömedvetenhet, tre barn som utövar diverse aktiviteter samt hund som är i behov av utedass med jämna mellanrum så uppnår jag aldrig statusen av helt/totalt)sängbunden. Det är faktiskt lite märkligt att offentlighetsprincipen liksom omger mig. Bajsar på toa. - Mamma, var fan är mitt ryggskydd?! - Mamma!!! vad gör du???!!! (Är liksom på toa) - Linda!!! DU MÅSTE SKJUTSA OSS TYP NUUU! - Mamma kolla nu, kolla nu det här är en dans, kolla mamma! - Kan den inte vänta? Förstoppning, here I come.
Har megahuvudvärk och anstränger mig för att sova bort den/huvudvärken (har dessutom med all kraft som går att uppbåda tryckt igen vår kärvande sovrumsdörr, gammalt hus och ingen Ernst Kirchsteiger i sikte). Står liksom skrivet med empatibokstäver/versaler, STÖR INTE MAMMA! - MAMMA!MAMMA, MAAAAAAAAMA!OJ SOV DU? Ja, precis imperfekt, toppen. Snälla Reinfeldt subventionerat Zopiklon tack, alternativt reklamation av man och barn mot retroaktivt skadestånd för sveda och värk.
Försöker att se positivt på det här. Jag är helt enkelt poppis i min familj, hurra för mig!

torsdag 20 januari 2011

Nostalgi

Frihet, frihet, frihet.
Jag är en sån där som minns. Mitt rumsminne har liksom en autostrada till: dofter, känslor, stämningar, färger, strukturer, ljud, ja allt... även till själen. Jag är dessutom en sucker för nostalgi (myntades i slutet av 1600-talet som en diagnos för sjuklig hemlängtan)i alla dess former. I vår mobila skruttstuga (70-tals husvagnen) lever jag ut min fäbless för 70-talsestetiken. En färgsprakande påminnelse om en svunnen tid, en del av min uppväxt i färg och form. I mina återkommande minnesvandringar längs memorylane är det framförallt en känsla som uppfyller mig, pirret av nyfiken frihet. Barndomens - och ungdomens möjligheter. Brun sjögrästapet, brun korkmatta (riktig i plattor)och mamma, smal som en vidja med burrigt rastakrull och den blommiga bikinitrosan nonchalant hängande på höften. Just där, just i det ögonblicken, en hel sommardag av frihet. Där invid sjögrästapeten passerade vi varandra. Ett ögonblick som etsats fast i själen, i kroppen, i minnet. Kanske var det en dag av bad (antar att det var Kläppenbadet i Boden tillsammans med Anne, eller så var det Alderssjön tillsammans med Malin) eller så var det helt enkelt en dag av oändliga möjligheter som låg framför mig. Mig, i det ögonblicket en tonårig tjej med oversized en-bar-axeltröja. Mig, så otroligt nyfiken. Mig med hela det underbara livet utlagt att upptäcka. Den 37-åriga mig har stunder av den här känslan, korta och underbara, men konceptet förändras. Pragmatismen nästlar sig in. Vardagen tar över helgdagskänslan. Arbetslivet överskuggar liv-livet, men någon kort sekund finns det där. En strimma av mötet vid sjögrästapeten.

onsdag 19 januari 2011

Träning

Tänker på det här med träning. Har växt upp med träning, organiserad och spontan. Under tonårstiden upptog den organiserade träningen vardag som helgdag och i slutet av högstadiet kom snowboarden som ett rebelliskt komplement till "måste träningen". Har släppt drömmen om att åka snowboard runt om i världen och bli fotad av Onboard eller filma för MacDawg. Kommer inte bli den nya Pia Sundhagen (är så gammal att Marta inte ens var en liten spermie i sin fars pung)och leva ett spännande proffsliv i USA. Är inte längre tränare för något barn- ungdomslag (är lärare och får min beskärda del av unga människor, typ barn). Tränar helt för min egen skull, eller... Hade siktet inställt på att förverkliga en sedan länge slumrande dröm om Vasaloppet, men Ingemar (sonen som går i 8:an)behöver nya skidor eftersom allt railande har gjort att stålkanterna nu håller på att trilla av. Med andra ord, man måste prioritera.Det blir nya jibbskidor och kanske puckelskidor, men vasan får vänta. Den årliga extremtävlingen i Riksgränsen lockar, men känner mig väldigt osäker på om en 37-årig, trebarnsmamma som luståker har något där att hämta.

Sova hade varit helt ok

Försöker sova, men:
- Tova-Liisa har haft en mardröm och snarkar nu ljudligt vid min sida.
- Björn och Svante samtalar, med överdrivet hög decibell. Varför sätter tonåringars duracell igång när det blir mörkt?
- Alla braiga trosor ligger i tvättkorgen, tyvärr så kan man ju bara vända ut och in en gång liksom. NU finns bara resårlösa diton att tillgå (typ bindglidartrosor).
- Nu har dessutom Tova-Liisa vaknat av kliande tunga???

Zopiklon någon?

tisdag 18 januari 2011

Saker som är bra

Saker som är bra:
...tänker, tänker, tänker på att
* Det har snöat mycket, eller fast det är så i.i.h. jobbigt att skotta i jämställdhetens namn (min organiska skottare orkar inte just nu p.g.a. feber)
* Arga ridlärare straffas genom bristande fysik eller så blir de arga på grund av...
* Jag har i.a.f. en arbetskompis som är poppis och får gotta som jag kan smaka.
* Bäst av allt så dansade jag natten lång vid Anna Walléns (går från söderböna till östermalm)och Johan ditos fest, i retrospektiv så kanske det varken var snyggt, smart eller häftigt att dansa kobent (som i kossa mu) med rycktakt= ont i minisken + stor möjlighet/risk att jag fångats på bild i denna osedvanligt urlöjliga pose.

Kommer faktiskt inte på mer just nu.

fredag 14 januari 2011

Idealism

Idealisten, ett utdöende släkte. En föreställning, min föreställning, om att det i den bästa av världar är så att: idévärlden/tanken/livsåskådningen/värderingarna/etiken skapar en materiell verklighet, en verklig verklighet som man VILL leva i, ta del av. En högre verklighet som skapar värden som: rättvisa, demokrati och solidaritet. Ett sätt att låta "tusen blommor blomma". En väg att på allvar ta sig an arbetet med att bli människa, höja sig från astralitetens bojor som ger sig till känna som: girighet, maktmissburk,svågerpolitik... Vi har sett det alltför många gånger tvättas i offentlighetens ljus, politiska broilers och bristande moraliska handlingar. Tror det var Jerry Williams (kommunstisk arbetarson från Värmland) som sa "det är svårt att vara kommunist i ett kapitalistiskt samhälle, men inte omöjligt". Det är väldigt svårt att vara idealist i en värld av materialism. Så...Alltså...
Hur gör man när elden inte går att släcka?
Hur gör man när vägs ände är nådd?
Hur gör man när man känner sig som en stridande solitär ros (röd så klart) bland intet ont (eller så gillar de helt enkelt spelets regler) anande violer?

onsdag 12 januari 2011

SNYGG?

Jag har en vän (flera för att inte diskriminera någon) som alltid och jag menar verkligen alltid blir så där snygg på kort, alternativt faktiskt är snygg helt utan förvriden och metamorfiserad självbild (tror att man är snyggare än man är). TYVÄRR så tillhör jag kategorin av människor vars självbild skjuter långt från målet, d.v.s. jag blir alltid lika chockartat överraskad när jag ser mig själv på bild.Skolkatalogen kom ut, och så klart... några stycken ser helt skadade ut, däribland jag själv (helt i vanlig ordning). Vi var helt klart några stycken som misstog fotografens ironi och tittade uppåt. Vi som tillhör sär-kollegiet.

fredag 7 januari 2011

HATAR

Det är officiellt, JAG HATAR FACE BOOK!
FC är:
* en klubb för inbördes beundran
* ett sätt för meningslösa yttranden att komma till tals, typ " nattar plutten" eller " ... har en tår i ögat".
* en meningslös drog utan högre kickar.
* en mätare på vem som har "flest vänner".
* ett forum för vuxenmobbing alt tonårs dito.
* ett avskräde av gullipluttinuttisnuttifiering.
* etc etc etc...

Efter x-antal dagar i fjällvärlden så kändes spykänslan av F.B. så starkt att magsyran fick tungan att knorra sig.