Blir lite GI tjatig

Jaha, så var det regn och rusk igen och de stackars isbjörnarna kan inte jaga eftersom miljöförstöringen har sabbat isen i nationalparken Manitoba och måste nu hänge sig åt kannibalism. Här sitter alltså jag, en liten hominid (biologisk def. av människan), käkandes Saltåkvarns solrosfrön med extra salt på. Jag har för mycket och de har för lite, så klart, på bekostnad av mitt för mycket. Trots mitt dåliga miljökarma håller jag alltså fast vid den påbörjade GI-dieten och kan numer kalla mig fettbantare och koldioxidbulimiker. Ja! min etik skriker, men moralen dansar överförfriskad disco i dekadensens salar. Känns ju riktigt kul att under min "hitta dig själv essens resa" i grottliknelsens djupaste håla finna en; likätande koldioxidjunkie som dessutom inte ens bryr sig om att argumentera för-emot den nyvunna livsstilen!
Hakuna matat det är ord som är bra, ellet nått i den stilen.

Alltså jag har ätit bacon!!!!! (ekologiska sådana, men ändock fläsk från en söt liten nöff nöffare). Smaken var salt och god. Satt som en smäck i gommen, men skapade en mage hårdare än Madonnas (fast liksom uppblåst inte tvättbräda). Fasikens bananer, alltid skall något djävlas. Hur gör jag nu för att se de, förhoppningsvis, tydliga spåren i form av en krympande naturlig badring när den lilla höftringen liksom ersatts av en badboll som trätts över magen?!
Slutsats; jag har blivit en gasig och uppsväld koldioxidbulimiker. Tack för den GI.

GI

Söndag, vilodag?
Hos oss en synnerligen aktiv dag. Björn och Anders körde stolar och bord från wienercaféet till Kassjö. Ingemar skjutsades till Iksu för den årliga railtävlingen på snömässan och sedan bar det av till Obs-superaffär för att handla.

Björn har kollat sitt bmi via någon form av skala på nätet och kunde bittert konstatera "några" extrakilon. Jag kände mig verkligen inte hågad att ens testa eftersom jag är osäker på om man skall mäta ovanför eller under den naturliga badringen (lovehandels). Efter gemensamt beslut skall vi testa den , av vänner och släkt, omtyckta GI- metoden (ja, det är sant vi kryper till korset).

Alltså söndag den 29 november 2009 = dag 1 (fas 1). Björn skall till och med göra som i fascistprogrammet Du är vad du äter med hitler Skipper i spetsen och kolla midjeomfånget med måttband. Jag kör nog på skärpmetoden, d.v.s: skärpet räcker inte till=fet, hålet längst ut fungerar=ganska fet, hålet näst längst ut är helt ok=lite mellanfet o.s.v.
Frukost enligt GI är ett skämt; ägg och grönt te, så äckligt att jag inte ens orkade.Grönt te och en smörgås däremot, då är jag med på banan.
Lunch enligt GI: grönsallad med feta och svarta oliver(pasta så klart till barnen). Helt ok smaklöksmässigt, men ingen direkt bukfylla och en bitter bitter eftersmak av pyrande hunger.
Middag: chili con quorn,i.a.f. något man känner igen, blir säkert gott.
Ja, så nu sällar vi oss till alla världen bantare (säkert bra för en liten KBT:are som har svårt med kallpratet, typ jag. Nu blir det liksom möjligt att snacka äckliga menyer med lågt kolhydratvärde, tjoho). Hoppas bara vi får vara med i "bantargänget"?

Uppdatera

Uppdaterar bloggen ännu en gång denna lördag. Kakorna blev fina till slut och Svante hann med lite wienercafè innan det var dags för Teatermagasinet. Vi lämnade kakorna och hann dessutom med en kort sväng på basaren. Lika fint som vanligt och fullt med fina människor. Besökte 5:ans klassrum och reste med ens till en annan värld, närmare bestämt till Indien. Fick kramar från mina elever och blev helt jätteglad. Björn har varit trött och lite grinig hela veckan, ligger nu och försöker vila bort huvudvärk och illamående. Håller tummarna för att det inte blir en till omgång med svinis i våra rum.

Imorgon är det första advent (adventus)! Alltså blir det adventfix,railtävling och glöggdrickande.
Våra adventsljus tänds med versen Ett ljus i advent.

Vi tänder ett ljus i advent.
Från himmelens höjd är det sänt.
Det ljuset vi sänder kring riken och länder, att värma de frusna och leda de vilsa,
och så vill vi låta det ljuset vandra.
Det ljus lyser klarast som lyser för andra.

Bakning!!!!

Full aktivitet idag i köket. Efter noga övervägt beslut sker baket nu på förmiddagen, allt för att kakorna skall vara saftiga och goda (hoppas, hoppas) Eftersom jag är totalt lost in translation vad gäller köksutensilier så antog jag att vår hushållsassistent var synonym med mixer?! Resultat= ganska korkat att välja att baka en nötchokladkaka där det centrala arbetsverktyget utgörs av en mixer, hmm. Tur att jag har en köksmedveten man som pedagogiskt utan större utbrott (eller utan multipla) förklarade skillnaden. Hade 5:a i hemkunskap eftersom min mamma var kompis med hemkunskapsfröken, i retrospektiv inte alltid bra. Fixarbjörn har dock ryckt in och allt verkar ordna sig med den lyxiga chokladnötkakan, eller nästan för ägghelvetesvitan vill bara inte skummhårda sig.
Jag är inte direkt den borna husmodern! Jag är emancipierad (osäker på böjning)!!!
Jag är INTE avundsjuk på alla husliga kvinnor med sleven rätt i hand.
Jag kan typ andra saker.
Så, så nu är det bra. Pepparkakscheescaken verkar bli fin i.a.f. Tack lilla spralliga sångfågelsflickan Wahlgren för ett recept anpassat till en bred publik av ickehusliga kvinnor och män!
OCH nu börjar pengatjafset i hallen. OCH nu blev Ingemar sur och gick. OCH nu är jag också sur på Björn som är sur.
Vad roligt vi har tillsammans en sån fin julbasarsdag (ironin osar).
OCH nu börjar julklappsdiskussionen (vi köper alltid våra julklappar på basaren eller gör egna till kära släkten).
Nu står min cheescake på svalning, alltid något.
Svante är också jättefin i vit skjorta och vit läderslips.

Andrakaka baka

Har nu bestämt mig för att baka Pernilla Wahlgrens pepparkakscheescake som andra kaka.
Pepparkakscheesecake Cirka 25 pepparkakor
75 g smält smör
800 g philadelphiaost
2 ½ dl strösocker
2 msk vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
1 tsk malen kanel
½ tsk malen kryddnejlika
4 ägg
cirka 10 pepparkakor

Glasyr:
100 g philadelphiaost
1 dl florsocker
Några pepparkakor

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Mosa cirka 25 pepparkakor , blanda ner smör. Tryck ut blandningen i botten på en bakform med löstagbar kant och kyl medan fyllningen görs.
3. Rör ihop cream cheese och socker. Blanda i vetemjöl, vaniljsocker och kryddor och rör till en slät smet. Tillsätt äggen, ett i taget, under omrörning.
4. Häll i hälften av smeten i formen. Grädda i 15–20 minuter eller tills kakan har stelnat något. Lägg försiktigt ut cirka 10 pepparkakor och fyll på med resten av smeten. Grädda i ytterligare 35–40 minuter i nedre delen av ugnen.
4. Låt kakan kallna helt och lossa den försiktigt ur formen med en kniv. Kakan är godast om den får stå i kylen över natten.
5. Blanda ihop ingredienserna till glasyren. Bred den över kakan.
6. Dekorera med egenplockade bär, gärna lingon och lite citronmeliss för ögats fröjd.

Bestyr

Rid i natt! (Roman av V.Moberg från 1941). Min natt har just varit en sån där rid i natt natt; Maran har sadlat upp och de oangenäma drömmarna har avlöst varandra under natten. NREM-sömn (djupsömn) är bara att glömma. Är sjukt trött, men kropp och knopp vägrar vaggas in i den vilande medvetenhetens dal. Funderar på att sätta igång med tårtbaket inför 9:ornas wienerfik. Är ingen stor konditor, men har fått en del tips från vänner. Eftersom jag formligen avgudar Leila Lindholm (Leila bakar) så funderar jag på att testa hennes saftiga choklad och hasselnötstårta (se bild) samt Annas förslagstårta, måste bara fixa receptet. Eftersom Björn och jag är anmälda på julbasarsförberedelser så har jag inte heller någon bakguru här hemma (Björn och Anders skall till Kassjö för att hämta bord och stolar, sedan blir det gestaltning).
Ingemar är fortfarande hemma, under tvång, eftersom den envisa svinishostan inte ger med sig. 7:orna får veta mer om kvinnliga och manliga genitalier, puberteten och andra intressanta saker under mp, undrans varför Flingan verkligen verkligen vill till skolan?!
Blir skönt att liksom avverka fredagen och se helgljuset, eller lördagsljuset (Svantes teatergrupp visar i.o.f. en liten teaser inför vårpjäsen) eftersom söndagen är packad med ännu en railtävling (kul också, men lite jobbigt). Får väl helt enkelt ställa in mig på ännu en barnaktivitetshelg.

Känna in

När livets brytpunkter gör sig gällande tydliggörs den egna livsåskådningen (uppfattningar om människan och samhället, varande och strävande). Människosynen; tro eller vetande. Jag tror, men vet inte. Ibland, bara ibland, infinner sig en sinnlig och själslig intuition. Man bara vet, men vet inte varför eller på vilka grunder insikten baseras. Känslans mystik, kanske? Jag vet med känslan att människan är långt mer än en fysisk kropp. För mig är hon: en kropp, en kraft, en själ och ett jag. I mötet mellan den egna känslan/övertygelsen och de yttre kryckorna behövs ett brobygge. Det har i.a.f. varit och är viktigt för mig att pussla ihop bitarna för att ta sig framåt. Skolmedicin och alternativ medicin, delar och helhet. För mig, viktigt och aldrig uteslutande. Äventyret människan, äventyret livet. Att påtagligt och med absolut närvaro (inte alltid angenämt) uppleva symbiosen mellan människans alla delar var till en början det värsta som jag någonsin upplevt. Panik (härstammar från den grek. guden Pan och människornas rädsla för honom), ren och skär panik. Alla rödljus går på och i viloläge står de på orange. Rädsla föder ångest. Händer som sträcks ut från nära och kära, men också från samhället. Man behöver många olika händer, många olika famnar. Naturligtvis familj och vänner, men också en vård som möter hela människan, att bli berörd som människa och inte som patient/vårdtagare. Sverige är ett rikt, i monetär mening, land. Vi har ett överflöd, men överflödet möjliggör också utrymme för stöd och hjälp i ett vidare och djupare perspektiv. Genom rekommendation och högkostnadskort har jag fått möjlighet att komma i kontakt med den psykosomatiska sjukgymnastiken, ett fantastiskt möte.

I sin avhandling Health and Rehabilitation in a Psychosocial Context (Göteborgs Universitet) visar läkaren Per-Olof Kaiser vikten av att identifiera psykosociala markörer. Smärta i rygg och nacke är ofta orsakad av psykosocial stress i kombination med fysisk inaktivitet. Missas dessa livsvillkor vid konsultationen kommer vården inte kunna hjälpa den vårdsökande. Vården riskerar då att fortsätta producera långtidssjukskrivna. Detta gäller för en rad andra ohälsotillstånd än smärta. Hur många har inte haft: musarm, magsår, ständig ryggvärk, restless legs, muskelryckningar, dålig mage, tryck över bröstet, huvudvärk... listan kan göras lång. Naturligtvis har många av dess symtom somatiska orsaker, men kanske är det lika vanligt att utlösningsmekanismen ligger i stress och psykisk ohälsa som pågår över tid.
Vi tappar fotfästet, andningen flyttas upp till bröstkorgens övre del, kroppen verkar i ett ständigt spänningstillstånd, tankarna går på högvarv i cirklar, vi förlorar kontakten med den högre meningen och jaget släpper stegvis kontrollen. Den livskraft som formar oss tunnas ut och hela människan blir hudlös. När huvudet, trots tydliga signaler, väljer att stänga insiktens dörr går kroppen i strejk.

För mig som är tjurskallig och vägrar lyssna till den inre rösten, som liksom kör mot rött, är psykosomatisk sjukgymnastik en möjlighet att lära känna sig själv, hitta lodlinjen inombords och i livet. Övade idag med yogapall och hittade ryggradens och balansens mittlinje, tack kära sjukgymnast (psykgymnast, min benämning) för att du visar mig nya möjligheter.

Torftigt språk

Morgon.
-Tova-Liisa har cyklat iväg.
-Ska snart väcka Svante som får frukost på skolan (temavecka).
-Ingemar är fortfarande sjuk, men febern har sjunkit betydligt.
-Idag är det doktorsbesök, ska jag skratta eller gråta?!
-Björn har fått lön och jag ska köpa tyg för att sy fina bandanas till familjen.
-Tänkte försöka bearbeta min D-uppsats så att den kan fungera som kurslitt, men är osäker på utgången eftersom mina lofttomtar är lika effektiva som Sovjetiska femårsplaner, m.a.o. kollektivt obrydda.
-Behöver planera tårtbaket inför julbasaren.
-Känner mig trött. Oroar mig för livets osäkerhet: förmågor, gränser,arbete,önskan,ork,viljekraft,livskraft,mål, mening,självständighet,tillit.
-Vill bordlägga alla beslut och ställningstaganden och bara ta det piano.
-Funderar mycket på vad hoppet gör med mig. Att hoppas innebär ofta att besvikelsen blir större, gud så melankoliskt.
-Tänker ändock prova på att hoppas på en viss sak.

Trött men snart är det JULBASAR

Bild från förra årets JULBASAR på Waldorfskolan.
Är så himla trött. Var är den fina vita snön? Skyller på växthuseffekten. Mörkt och blött, fy fasikens vad trist. Som grädde på moset den objudna och icke välkomna flunsagästen.
Jag och mina sjuka småkillar (15 och 13, men ändå) degar och lever oss in i tröttheten. Ekofil och ekohavrepuffs i sängen, mums.
Min fina och gulliga handledare vid rel.vet väntar på lite fix som jag skall hjälpa till med, men vem släckte min arbetslåga? Behöver mjuka upp hjärncellerna som vilat alltsedan sommaren. Tur att julens ängel väntar i kulisserna, redo att lysa upp jordelivet.Känns ändock lite ansträngande att byta poetiska- och eteriska verk mot "hard fakta books".
Trivs väldigt bra i sängen som vi ärvt av herr och fru Munter-Lövgren. Har dessutom en liten Ikeadatakudde så att allt läsande och skrivande kan göras i ryggläge, eller nästan allt.
Ikväll har jag tid hos min antroposofiska läkare Susanne, imorgon är det doktorsbesök, på torsdag är det psykgymnast, fredag iordningsställande inför julbasar och på lördag julbasar, PUH!Men, ska inte klaga eftersom jag faktiskt bara får göra ganska roliga och braiga saker, dessutom inom väl tilltagna tidsramar. Sänder en extra tanke till alla dom som engagerar sig i frivilligt julbasarspyssel, ni är det verkliga anti-kapitalistiska hjältarna (fast de flesta hjältar är ju faktiskt kvinnor, så till de kvinnliga julbasarshjältarna skickas en stor puss).
Om någon dessutom råkar läsa denna mediokra blogg så uppmanar jag ER att besöka Waldorfskolans fina JULBASAR på lördag kl 14-17!
ALLTSÅ JULBASAR PÅ LÖRDAG!

Svininfluensa

Det har varit en lång natts färd mot dag (tvärtom liksom mot E O´Neills Long day´s journey into night). Smått tagna på sängen vaknade jag och Björn när vår feberyriga 13-åring störtade in skrikandes och viftandes. Min första tanke var att sonen var besatt (två själar i en kropp) av något hemskt väsen. Efter en långilånglång stund vaknade Ingemar till den jordiska sfären och vi drog en lättnadens suck. Efter samtal med rådgivningssjukvården fick vi veta att det hela var normalt och att det verkar som att min lilla Flinga har fått svinis. Oroliga vakade vi tills rytmiska andetag fyllde rummet. Vi ordinerades att hålla koll på andningen samt se till att sjuklingen intar enorma mängder vätska, inte alltid lätt när det bjuds vatten och inte läskeblask. Björn hjälpte sonen vid illamående och satt med honom, alltså med väldigt minimal dos sömn som följd. Björne är därför hemma idag och försöker ta igen förlorade drömtimmar. Ingemar fick i sig lite fritata och vilar nu för att slippa tänka på illamående, onda muskler och en envis hosta. Det enda positiva är att han nu automatiskt blir immun mot svinis.

Tärnaby

Hemma i halmen efter långhelg i Tärnaby. Bland norrmän, kvinnor också för den delen, och deras enorma superdyra dallasvagnar myste vi i vår ärvda 70-tals vagn med en stor dos charm och gemyt. Snowboardlinjen i Tärnaby ordnade i sedvanlig ordning hörstens första camp "le petit novembercamp". Över hundra snöbrädefantaster och jibbers anmälde sig, kul. Svante åkte buss på fredag eftersom han hade praso, d.v.s. 9:ornas besök i den kalla hårda världen utanför waldorf. Ingemar hade till sin stora glädje med sig freeskiikompisen Oskar, ett efterlängtat husvagnsbesök. Tyvärr var lilla gubben (inte så liten, men alltid liten för mig) krasslig hela helgen och under natten mot söndag bröt febern ut. Svinis?! Oskar tog det hela med ett härligt lugn och lånade utan problem Ingemars lipsyl med orden - äsch är säkert redan smittad. Svante hade flera klubbkompisar där, konstigt att alla "småkillar" nu är 1.80 med skostorlek 44. Tova-Liisa fyllde nio år i lördags och det firades med badhusbesök (Hemavans badhus från 80-talet) samt myslunch på Sånningsgården i Klippen. Eftersom vi (jag och Björn) fortfarande saknar medlen för att införskaffa säsongskort ägnade vi (och Tova-Liisa) övrig tid till längdskidåkning i skogsbackar med väldigt, väldigt lite snö. Björn var dock lycklig (han älskar konstiga skogsbackar där ingen vill eller ens tänker på att åka särskilt inte med längdskidor UTAN stålkanter). I vanlig ordning vurpade jag x-antal gånger och är blå lite här och var. Vi hade en jättefin långhelg och vår älskade förgård fungerade utmärkt som sovrum, om nu inte Oskar drog en vit lögn.

Ensamhet

Tid, likt rinnande vatten under våra broar. Ständig rörelse, ett förlopp fritt från överhetens bojor. Utlämnad, ensamlämnad och naken.
"...den som inte har behov av andra, den som är självtillräcklig är inte människa, utan vilddjur eller Gud". (Arist)

Ensamheten skrämmer. Vi flyr från den. Bygger murar. Försöker att glömma den.
I antologin, Den moderna ensamheten, beskriver Göran Rosenberg ensamhet som något metafysiskt, ett tillstånd fritt från det fysiska. Att befinna sig i ett rum fullt av människor, men ändå uppleva en tryckande ensamhet... eller att ensamt vandra i samhörighet. Den mänskliga ensamheten handlar alltså om en känsla av samhörighet.
Den moderna friheten, en frihet där relationer utan påtagliga vinster lätt ses som förpliktigande och betungande. En negativ autonomi som gör oss till ensamma massmänniskor.En nutidens polarisering, en världslig skärseld.
Steiner talar om mänsklighetens utveckling mot en ökad individualisering, en process som sker i full frihet. Vi människor kan därmed välja en positiv frihet där ensamheten vilar i valet och inte ställer oss som solitärer in i ett tomt universum.

Vad har vi då valt? Vad har jag då valt?
Min rädsla, min ensamhet. När livet tar vändningar finns dom där? Någon eller om man har tur några få, som stiger in i mörkret med små ljus.
Men man måste alltid våga bjuda in, bjuda upp och omfamna den positiva friheten. Man måste vilja för att få, men viljan är så svår att visa och förstå.

Jag är fortfarande rädd för tystnaden, kanske dumdristigt eftersom tystnaden alltid är så förväntad. Ljuden som i arbetslivet strömmar, flödar och ibland stiger till en kakafoni av röster mattas av och tystnar. Som en käftsmäll, som en uppenbarelse, en vetskap om ljuden och ljusens rum. Mina ljusa och ljudliga rum = mina arbetsrum.

Filosofiskt dravel, överpretto eller helt enkelt ordbajseri? Säkerligen, javisst, men det är mina ord och mina tankar. Snart har den här tiden runnit ut, vilan skall ersättas med någon form av aktivitet. Ensamhetens rum skall fyllas. Längtar och bävar på samma gång. Längtar efter: tillhörigheten och samvaron, engagemanget och entusiasmen, samtalen och diskussionerna. Bävar för att grunden likt en koloss på lerfötter än en gång skall rämna. Känner osäkerhet inför min plats, mina förväntningar och mina förmågor. Väntar någon? Saknar någon? Behöver någon?...

Det enda jag med all säkerhet i världen vet är att tiden är ur led.

Vinter

I begynnelsen var ordet.
I begynnelsen var kvinnan, den planerande och strukturerade kvinnan.
...sen kom jag (efterbörd)

Snön har inte lagt sig, men snökanonerna går kalla i Tärnabyfjällen. Ett faktum som signalerar träningssäsong, på gott och ont.
Planering, packning och ordnande, blir matt när jag tänker på det.
I helgen är det Novembercamp i Tärnaby och bilen skall packas full med barn, brädor och bus. Det finns liksom olika slags familjer, t.ex. karriärfamiljen, regnsbågsfamiljen, mamman som gör allt familjen, mansgrisfamiljen, fränfamiljen, ekofamiljen, svennefamiljen... helt enkelt en ändlös räcka av familjetyper, naturligtvis gränsöverskridande. Vår familj är aktivitetsfamiljenknasig. Barnen har engagerats i diverse aktiviteter sedan krypstadiet (ja, jag är väl medveten om det utvecklingspsykologiska no no som ligger i detta). Fotboll, Tae kwan do, brottning, snowboard, slalom, freeskii, teater, piano, gitarr...
Aktivitetsgrytan har nu kokat ned till; slalom för Tova-Liisa, Snowboard och teater för Svante och Freeskii för Ingemars del. Skjutsande, säsongskortköp i lift, utrustningar, tävlingar, camps och andra resor räntar under vinterhalvåret. För det mesta kul och familjesamlande, men det sätter en del press på den skrala familjekassan. Tur att det finns barnbidrag när camps och annat ligger så här i mitten av månaden.
Ja, nu väntar en ny säsong.

Besiktning är synonymt med emotionell obalans

Är fortfarande sömndrucken efter en natt med allvarliga insomningssvårigheter (tänkte mycket och länge på min vän och hennes son) och tidigt uppvaknande på grund av bilbesiktning.
För mig är bilbesiktning lika läskigt som: kvartsamtal när jag gick i lågstadiet, tandläkarbesök hos barnens sockerhatande tandläkare (förnedringsmöte av rang, plockar alltid med mig skämskudden), toapappersfrånvaro när man redan sitter på stolen och gjort nr.2, mens utan binda eller tampong i sikte med enbart ljusa byxor som skydd, läkarbesök på Umedalens vårdcentral( måste vara så att detta ställe drar till sig läkarratet) samt rädslan för att trampa i hundbaj när man går genom skogsdungen vid Backenskolan. Bilstädning (inbillar mig i min enfald att en fin bil är synonymt med en ua-bil), triangelframplockning och övertäckande av hundkissfläck.
Ombesiktning! Spindelleder fram samt handbromsfix. Känns precis likadant som när man går till tandläkaren med Tova-Liisa. Sockerhatandedumtandisen - Hur ofta borstar du tänderna? TOva-Liisa - Inte så ofta, aldrig kanske!!!! Ungen ljuger, eller i alla fall lite, tror jag. Hon borstar ju liksom morgon och kväll och JA hon dricker ibland juice på kvällen och JA, det fräter på emaljen. Hur som helst så kan vi köra gamla Bettan en månad innan allt måste vara fixat.

JUL, kul?!

Regn, regn och regn. Minns mina barndoms vintrar som bitande kalla med barnahöga snödrivor redan innan jul. Säkerligen en barndomens illusion.

Lite trist med en pudelhund vars päls har funktioner likt en grusmagnet. Lever i ett konstant tillstånd av knaster under fotsulorna. Dammsugaren går på högvarv och barnen skriker i kör - STÄNG AV!

Blött, mörkt och smutsigt.
Tur att min favorithögtid närmar sig, JULEN!
Älskar; doften av granris, små krokiga ljus stöpta av barnahänder vackert glimmande i mörkret, varm glögg med mjuka russin, kaloristinna Aladinaskar (gula eftersom vi älskar onyttig barnchoklad) och Praetorii psalm (katolsk hymn från 1582 som sedermera blev Det är en ros utsprungen)på hög volym med tillhörande egnen falsksång.
Jul för mig är ljusets och hoppets återfödelse, en tid att värna traditioner. Min annars undertryckta konservatism sipprar ut likt kåda ur varmt trä.
Julgranen kläs natten innan julafton och står färdig när barnen vaknar på julaftonsmorgon. Naturligtvis hugger vi granen själva och klär den med egentillverkat pynt och levande ljus. Änglaspelet skall klinga och värmen från gjutjärnsspisen leder oss in i mysstämning.

Helt knasigt. I år kanske vi skippar granen och likt en ung Carl Johan De Geer vägrar traditionalisternas smetiga firande. Det tål att tänkas på.

Livets slängpolska

Att leva är som att dansa slängpolska från Örsjö (sida, höger, kors, dubbelsteg)en blöt dag på hal is, m.a.o. utmanande på gränsen till oöverstigligt.
Naturligtvis kan man resignera och tvingas åka snålskjuts på medikamenternas autobahn, till det s.k. perifera landskapet. Här begravs pragmatismens hjul under lager av energifattig seratoninmull, vars vakumeffekt ger den själsliga prestationskrisen sparken. Tyvärr faller de väntade nyanställningarna alltför snart i glömska och det inre landskapet är därmed utlämnat åt själens kroppsliga förslavning.
Dramatiskt? Ja visst, men också så väldigt skönt.
Jag ser mig som en tillfällig turist, en resenär, på genomresa i denna metasfär, detta själskrafternas mellanrum.Här ståtar eterlivets sanatorium på rad, alla utlovandes vitalitet och jagkraft.
Känner mig som en antites som helt plötsligt förtrollats av syntesens förföriska lyra, men vad händer när den slutar spela?
Kastas jag då in på flitens expresståg tillbaka till ekorrhjulets verkliga verklighet? Vad händer då med alla nya spår, alla nya stigar? Vad händer då med den vaknande nyfikenhetens ljungfruresa? Bottenläge likt Titanic?
Självförverkligande. Karriärval. Brandingteorier. Ansvar!!!!!!
Självrannsakan och varningsklockor som ringer för döva öron.
Måste, måste, måste, måste.
Trött. Förvirrad. Arg. Förbannad. Hudlös. Meningslös. Mållös.
Trött. Trött. Trött.
Köper en enkelbiljett till periferin.
?! ...eller hur, hur gör man? Vad gör man?

Söndag

Denna novemberregniga och varma söndag har gått fort. Ja, faktiskt riktigt fort. Tova-Liisa sov över hos kompis och tonåringarna sover, som sig bör, läääänge. Allt sammantaget möjliggjorde förmiddagsmys i sängen med Björn. Vi läste, kramades hårt som Bamse och Brummelisa och tittade på Marc Forsters melankoliska film Stay.
Ewan Mc Gregors rollgestaltning medgav utrymme för önskningar. Ryan Gosling som spelade den suicidala Henry Letham var fin att titta på, men inte så mycket mer. Helt enkelt en film som under tittandet passerade relativt obemärkt förbi, men gav en bitter eftersmak.

På eftermiddagen följde jag och Björn med Anna och Gustav till sjukhuset. Vi spritade händer, pratade och drack gott automatkaffe. Anna vet precis vad jag gillar, bäbisblandning (mesigt kaffe med mycket mjölk).

Björn bakade en kaka efter maten (vi åt Pitepalten) och jag ämnar natta Tova-Liisa om en liten stund. Svärisarna kanske kommer över på en fika, vilket vore kul. På det stora hela en helt ok söndag.

Lördag

Lördag hos oss:
- Mys i sängen
- Röja lite och köra lite dammsugare
- Dialoger och monologer
- Barnen har sovaöverkompisar eller intar rollen som ditos
- Jag och Björn (det vill jag i.a.f.) åker in till stan. Om vi har tur vill barnen följa med, men jag har inte alltför stora förhoppningar.
- Kanske lite häng med svärisarna
- Intag av kolhydrat och sockerstinn föda
- Filmtittande med sovande Björn i soffan
... och som alltid små överraskningar.

En timme senare...
- Björn läser Liam Norbergs biografi och fikar sambalmackor. Jag väntar.
- Tova-Liisa kammmar håret och planerar övernattning hos kompis. Jag tjatar om tandborstning.
- Ingemar och Johan tittar på Simpson. Jag kanske, liksom borde slå av dumburken, men temporär morgonapati hindrar mig från dylika göromål.
- Svante skriver ändlösa artiklar om Barca. Jag funderar på att säga till honom att klä sig, men skjuter upp det.
- Jag bloggar för att fylla ut väntrummet.

Alltså! Små överraskningar väntar alltid.
Nu ropar Björn - Chubby truck (ett inte så smickrande smeknamn, vilket han inte fattat) nu är jag klar!
Tova-Liisa tjatar - hjälp att packa, hjälp att knäppa, hjälp att...
Nu far vi!

Slitvarg

Slitvarg!
I Fotbollstidningen årgång 89 står det om diverse spelare i Norrbottensserien för flickor A. En av dessa, idag Linda Zachrisson då Linda Lidberg, benäms som slitvarg. Hedrande att omnämnas?! I andra ordalag hade det kanske fallit i god jord, men just ordvalet (slitvarg) gjorde mig helt knäckt. Slitvarg, för mig synonymt (grek samma namn) med: bristande talang som kompenseras med överdrivet tränande, en som verkar i det tysta, ständig uppförsbacke, grå, trist och tråkig. Påståenden som berör gifter sig, tyvärr, ofta bra med den egna självbilden/självkänslan, kanske p.g.a. eller tack vare den emotionella sanningshalt som påståendet i sig bär.

Vad syftar detta till då?

En rädsla för att detta ok av strävsamhet på något märkligt sätt är släktbundet, en form av genetisk ödestro. Naturligtvis en helt irrationell tanke.
Att alltid vara den som av tvungenhet kämpar mest. En svår känsla särskilt när det kommer till dem man älskar allra mest.

Det sticker till i hjärtat och en känsla av orättvisa vaknar när jag tänker på det arbete och den strävan som vissa människor lägger ned på själva livet, medan vissa liksom glider på gräddfilen utan förstånd och vilja.

Ser mina barn; deras strävan, positiva inställning och idoga arbete. Jag hoppas, hoppas att de ser strävanskraften som en gåva, en tillgång och inte som en belastning, en luthersk piska. I samma andetag vill jag dem inget hellre än att de förståndslöst får sväva fram genom livet. Jag hoppas att alla runt omkring dem förstår och uppskattar deras strävan, att den inte får ske i det tysta, i självklarhetens område. Jag hoppas att slitvargen får upprättelse.

Kärlek

Tänker på det här med kärlek. Har just sett The notebook, en film av Nick Casavetes från 2004. Filmen bygger på en roman av Nicholas Sparks, älskar både boken och filmen. Den sanna romantikern får sitt lystmäte fyllt till bredden när livsöden rullas upp med all den; sorg, glädje, saknad, längtan, besvikelse, passion och kärlek som livet erbjuder. Är själv en sådan som då och då bjuder upp sentimentalitetens amorspilar till dans. Brukar fascinerat och fantasifullt betrakta äldre människor; älskande, grånande, och fårade par. Skapar bilder i mitt inre av deras gemensamma liv. Låter det fabulerade flätas samman med min egna biografi. Hjärtats slag ekar som dånet av ett andetag i tystnadens närvaro (kan tyckas som ordbajseri)vid tanken på ett långt liv tillsammans med den man älskar.
Att vandra tillsammans i nöd och lust (nöden är ofta lättillgänglig alltmedan lusten är eftersträvansvärd). Självständighet och egen sfär är för mig sekundära behov/begär, väl medveten om det politiskt/feministiskt inkorrekta i dyl. påståenden. Kanske för att jag har haft en så oändlig tur, eller i den bästa av världar ett gott karma. För en del tar det en livstid, eller flera, i storm och nöd för att finna kärleken, den stora kärleken. Ja, jag bär en obotlig tro på kärleken. Som skilsmässobarn kanske ett ohämmat begär efter den bestående, långa kärleken. Gottar mig därför gärna i hyllningar till denna; sånger, dikter, noveller, romaner, filmer och samtal. Ibland gömmer sig kärleken bland livets buskar och snår. Ibland tar den semester och återvänder i en ny skepnad. Det händer också att solen förmörkas och ögonen inte ser kärleken, fast den står där rakt framför en. Kärleken kommer i alla former: ögonblickskärlek, naturkärlek, jordekärlek, kosmisk kärlek och den (som jag håller kärast) mellanmänsklig kärlek i det lilla. Har haft och har tur att få älska och hoppas på ett långt liv av kärlek.

En sång för kärlek av Ainbusk.
Se mig för här är jag
låt mig få komma nära
till era hjärtan så som den jag är
den jag försöker vara
ge mig min morgondag
min enda önskan nu och här
älska mig för den jag är

Se fjärilns vingeslag
i alla himlar fara
se alla ögon blinka stjärneljus
låt livet komma nära
se mig för här är jag
min enda längtan nu och här
älska mig för den jag är

Låt livet komma nära
se mig för här är jag
min enda längtan nu och här
älska mig för den jag är

Se fjärilns vingeslag
i alla himlar fara
se alla ögon blinka stjärneljus
låt livet komma nära
se mig för här är jag
min enda längtan nu och här
älska mig för den jag är

min enda längtan nu och här
älska mig för den jag är

Den bästa dagen den är aldrig störst.

Tisdagens morgondikt W. B. Yeats
Läs dikten högt för dig själv. Låt språkets skönhet genomflöda dig och beliva din dag.
When you are old and grey and full of sleep,
and nodding by the fire, take down this book,
and slowly read, and dream of the soft look
your eyes had once, and of their shadows deep.

How many loved your moments of glad grace,
and loved your beauty with love false or true,
But one man loved the pilgrim soul in you,
and loved the sorrows of your changing face;

And bending down beside the glowing bars,
murmur, a little sadly, how Love fled
and paced upon the mountains overhead
and hid his face amid a crowd of stars.

Igår vinkade vi av Svante och farfar Mats som nu är på väg mot Bryssel tillsammans med elever från Midgårdsskolans EU-kurs (farfar Mats är kursansvarig lärare). Känns jättekul för Svante som går en lärorik resa till mötes. Ingemar är hemma idag med magont och illamående, håller tummarna att det inte är någon form av kräksjuka.
Tova-Liisa cyklade iväg runt åttasnåret, men lyckades tillsammans med lilla kavata fröken R missa badbussen. Småtjejerna sitter säkert på fritids och väntar, hoppas fröken L ger dem en riktigt utskällning. I annat fall så väntar en när T-L kommer hem idag. Björn var i sedvanlig ordning också sen, undrans om han får en utskällning han också? Vi är helt klart en familj med tidsoptimismproblematik, d.v.s; vi är inte sena för att vi stressar i sista minuten, vi är sena för att vi inte tror att vi behöver stressa. Ganska bra i många avseenden, men lite "dåligt" i vissa. När jag väl stressar på så brukar det dessutom gå käpprätt åt helvete, t.ex; jag och min klass åkte buss till Ersboda för att njuta av en fantastisk musikal. Efteråt fikades det och pratades så länge att jag manade på barnen i springmarsch mot bussen, vilket resulterade i frökenutskällning från busschauffören som bestämt talade om att det är livsfarligt att springa bredvid bussen. Skamsen så fick jag krypa till korset och förklarar för barnen att även fröknar gör fel och får skäll. Nä, det är bättre att leva sitt liv som tidsoptimist än som semi-tidsrealist.
Känns så skönt att denna dag som väntar är helt öppen: inga måsten, krav och förväntningar. Eftersom det är tisdag och gubbslemdag på badet tar jag mig friheten att vila från klordoftande morgonsimning. Ingemar, den lilla stackarn, tvångssover bort illamåendet och huset är lugnt och tyst. Blir nog lite skönlitterär läsning, har precis börjat på Michael Greenbergs, Den dagen min dotter blev galen samt promenad och diktskrivning. Började denna dag med Yeats, Irländsk dramatiker, poet och prosa älskare.

Försova sig

GUUUD vilken morgon och förmiddag! 08:15 RIIIIIIIING! (Björn med kastratsångarröst)
- Tova-Lissas badbuss går om fem minuter, vad f:n håller ni på med?! - Mamma, mamma, jag MÅSTE hinna till badet!
- Faaan mamma jag åker till Bryssel och MÅSTE FÅ MINA KEMIUPPGIFTER, varför har du inte väckt mig?! Alla barn i chorus - DU MÅSTE SKJUTSA OSS NU! Påklädning á la brandmanstajl och badpåsepackning. Frukost och tandborstning blir därmed sekundära göromål. In i bilen och brum iväg till skolan. Ingen badbuss eller glad och skuttande badklass på parkeringen, tankesvär lite. Brum mot badhuset. Ingen badbuss eller glad och skuttande badklass?????!!!! - Mamma det är ditt feeeel! - Jo, jo det är helt mammas fel. - Hej! Min dotter har bad idag, men vi är lite sena. Har Waldorfdskolan redan gått in? - Nej, dom har inte kommit. Ok, puh, skönt! - Hörde du det gumman vi är i tid. - Vad bra mamma, hurra. Vi väntar och väntar och väntar och väntar och börjar undra om våra klockor går fel. - Jo, vilken tid brukar Waldorfskolebarnen komma? - På morgonen, alltså imorgon tisdag. Tack för den. Luften liksom går ur oss båda. Tova-Liisa blir superledsen och jag känner mig som den sämsta sämstingmamman i världen. Väl hemma kommer hela Solglimtengänget på besök. Det fikas, spelas; piano, triangel och flöjt, samt leks i pojkarnas rum (loftsängen som Björn byggde för flera år sedan blir en rövarkoja). Tova-Liisa är helt slut efter knasmorgonen och får stanna hemma idag. Mungiporna drar lite uppåt när hon får tillfälle att agera stortjej och visa upp hamstrarna för dagisbarnen. Lugnet har lägrat sig efter bortplockning och städ. Till min stora förtret missade jag min viktiga insmörjningstid p.g.a. allt skjutsande, men Björn lovade att gå förbi U på jobbet och informera om läget. Trots; försovning, schemaslarv från oss vuxna och allmän stress så blev morgonen ändå fin. Nu ska jag och min fina lilla tjej läsa lite i hennes läsebok.

Förstår inte frågan

Samtal, diskussioner och fika runt matbordet. Svante, Ingemar och kompis Joel lyssnar "andäktigt" när Björn håller låda. Är trött efter att ha varit igång hela dagen; högskoleträff, handling och packningstjafs inför Svantes Brysselresa. Känner av halsont, huh hoppas det inte är svinis!? Träffade en fin arbetskamrat idag när jag handlade, kul eftersom vi inte setts på länge. En sak som jag dock funderar lite över är frågan (som några få ställer) om vad jag tänker arbeta med efter sjukskrivningen???!!! Kanske är jag trög, men mig veterligt så är jag fortfarande klasslärare och mig veterligt så är det undervisning jag skall syssla med. En följdfråga till vadjagtänkerefterfrågan är - vill du ta din klass???!!! Finns det flera alternativ? Hypotetiskt svar - nej, jag tar klass nio istället. Alltså ännu en fråga som jag inte förstår. Kanske låter jag lite irriterad, men det är jag inte. Bara lite lite frågande. Undrans om det är en form av "kollega är utmattad kutymfråga", vad vet jag. Kanske är det en vanesak som bör funderas över. Kanske bör jag ha några alternativa svarsmetoder. Hur som helst så är "problematiken" temporär och kräver därför inte några vidare funderationer. Jo, förresten jag blir inte irriterad utan mer ledset funderande.

Multitasking och egoism

Multitaskar, ett nytt ord i den svenska ordfloran. Var tvungen att kolla töntens vituella ordbok (http://spektor.blogspot.com) och där fann jag verbet "att multitaska" (grundform) innebär en person som använder flera dataprogram och/eller fönster samtidigt. I vid bemärkelse (eller enligt egen tolkning) kan ordet utöver den sematiska innebörden också ses pragmatiskt, d.v.s. ur ett användarperspektiv och ordets pragmatiska betydelse blir då synonym med "flera bollar i luften". Kort och gott, jag multitaskar; äter frukost, intar diverse medikamenter, ringer Anna (vars telefonsvarare går på), facebookar och bloggar "all at the same time".
Sent igår kväll tog jag skruttbilen (ja, jag är en koldioxidförbrytare)och körde 500 meter till min kära arbetsplats för att smyglåna kopiatorhelvetet. På Hedda hade det hänt en hel del. Mitt fack har fått ett till namn Helen (min vikarie, inte alls konstigt), men det sved till i hjärtat och en klart anarkistisk egoism satt in. DET ÄR JU MIIIITT FACK! Genom inre monolog sansade jag mig, så klart,(jag försöker vara lite rolig)och resonerade mig fram till att det är skönt att dela fack när jag ändå inte är där. Vill INTE dela fack med någon när jag börjar jobba eftersom jag hamstrar papper i mitt fack!En glad nyhet är att datasalen numer pryds av X-antal extra arbetsplatser, toppen när läsårsbrev/skriftliga omdömen skall skrivas. Lukten och ljudet från kopiatorn from hell triggade den välbekanta arbetsgnistan. Längtar riktigt mycket efter knasbollarna (i positiv bemärkelse, jag gillar knasbollar) som jobbar på skolan, men inte fullt lika mycket efter skolmaten (så otacksamt av mig när det finns svältande människor i världen). Kan till och med sträcka mig så långt att det faktiskt skulle vara lite kul att säga det nya morgonspråket tillsammans med barn som halvstår och mumlar lite tills jag tittar sådär frökenbestämt på dem. Kan också bli full i skratt när jag går på en buss och nästan per automatik säger
- bakåt i bussen, man får inte stå det är farligt! Kan längta efter (något) orealistiska förslag som; poolbyggande på skolgården för att liva upp stämningen och minska buset på rasterna, resor till Paradisbadet i Ö-vik varje klasstimma och
tv-spelskonsoll i klassrummet. Med andra ord härligt visionära förslag som vittnar om en tilltro till roliga idéer och frånvaro av trist vuxenrealism. När jag börjar jobba så ska jag ta mej f.n föreslå fikabuffé under tiorasten i lilla gula. Undrar lite om kakafonin i lilla gula fortfarande är lika hög på 10-rasten. Undrans om vaktis har en lite lättare arbetsbörda när jag inte jagar honom varje morgon med nya hyllor som jag vill få uppsatta. När jag börjar jogga får jag säkert inte tvångshänga längre med barnen i klassen på rasterna när jag är lite ensam, för dom är ju liksom stora nu. Jaha, men så är det. Har fakriskt riktigt kul i min ensamhet här hemma Kan ju alltid multitaska.

Bäbisar ÅH

Sen eftermiddag-tidig kväll en torsdag i november. Träffade en kollega på Spaet idag. Blev lite jobbprat, men det kändes helt ok och var trevligt. Har haft en del skrivgöra som legat över mig som den ridande mannen i Uppenbarelseboken vars gestalt omgärdas av olyckor (6:1-17), med andra ord något orosuppbyggande. Efter diverse inre monologer rationaliserades arbetet och idag känns det mycket bättre. Som den rutinmänniska jag fortfarande är så bjöd dagen på; fillunch med ekofras, promenad och vila. Hade egentligen planer på att mysa lite med Anna, men stackarn är krasslig. Har ändå sån tur att jag fick låna lilla Hugo en stund, MEN han bara sover och sover. Vill ju bäbismysa, mata och rapa, men han vill bara sova. Anna och Johan (paret vars dialoger borde manusförfattas) ville ha tillbaka plutten vid halv åtta så jag hoppas innerligt att han vaknar snart. Nä, kanske är det fel på bäbisövervakargrejen, måste gå ut och kolla för tionde gången.

Middag och EU

Morgonstund; radion skvalar The Killers, Tova-Liisa har ockuperat vår lilla (enda dessutom) pyttetoalett, tonåringarna vägrar gå upp och Björn har traskat iväg till jobbet. Sitter här och mysbloggar i köket med tända ljus och en kissnödighet som är minst sagt tryckande. Gårkvällen (en variant av gårdagen, typ) bjöd på "vara tillsammans middag" med Björns syster Anna, Oumou och Elisabeth. Tova-Liisas favvomat stod på menyn; pestopastasallad med vitlöksbröd. Middagen blev trevlig, men med en konstant ljudmatta (kakafoni är ett bättre ord) hängande i luften. Min fotbollstokiga 15-åring kollade på Barcamatch, Oumou sprang runt och lät som ett inspelat band " Toa Lisa tom",parallellt med en (försök till en) vuxenkonversation gjordes. Alltså som vanligt hos oss. Lugna middagar med intima samtal går fet bort. Efter föräldramöte kom en trött farfar Mats förbi. Tyvärr var salladsfatet renskrapat och den vrålhungriga farfarn fick nöja sig med fil, musli (skiter fortfarande i de tyska prickarna)och smörgås. Han meddelade också att det var ok från "högre ort" att 15-åringen följer med till Bryssel. Svante blev så klart superglad när han nu får möjlighet att besöka: EU:s huvudstad, Europeiska kommissionens säte, Europaparlamentets högborg och Brysselkålens hemvist. Kul också att få hänga med Mats och hans elver från Midgårdsskolan eftersom 15-åringen ämnar söka Midgårdskolans Arena naturlinje inför nästa läsår. Svantes fin fina klassföreståndare fröken K har också ok:at ledighet från ordinarie skolgång. Allt klart för resa, eller nästan. Ett besök på Dragonfältens hälsocentral återstår för injicerande av flunsavaccinet. Nej, vi har inga tveksamheter till vaccination. Varför? Jo, vi känner och umgås med flera riskgruppspersoner (det handlar om hänsyn och omsorg för andra personers välbefinnande), Björn är en livs levande medicinerande astmatiker och 15-åringen är ju på väg till Bryssel och vill O-gärna insjukna. MEN efter vaccination är allt klart och 15-åringen kan bussa och flyga med farfar och Midgårdsungdomar till Bryssel.

Den dolda dagordningen

Fin morgon med barnen och Björn. Simmade, men känner mig just nu helt matt i hela kroppen, kanske lurar en förkylning. Ämnar vila en stund för att sedan arbeta lite med skrivgrejer och annat som pockar på min drömmande uppmärksamhet. Hela utmattningsgrejen går mig på nerverna. Hade doktorssamtal igår, vilket resulterade i oändliga reflektioner och efterbearbetningssamtal. Min stackars privata lekmannapsykolog plöjer så mycket övertid att låtsasdoktorsfacket snart uppmanar till strejk. Får ibland känslan av att psykologerna (som grupp) har en dold dagordning som går ut på analysatomklyvning, tänkande över tänkandets minsta lilla elektron som fastnat fel en kall dag. Jag ger ett exempel:
Doktor A - Linda varför tror du det är så att Björn inte har tagit körkort?
Förvirrad patient (vad f:n har det med saken att göra) - hum, humelihum, tja, jo, men,men, kanske seghet?! (vet med ens att jag svarat alltför elementärt)
Doktor A - Linda, kan det inte vara så att Björns handlingslöshet gällande körkortet beror på ditt kontrollbehov?
Ännu mer förvirrad patient - hum, hum, eh (tänker så det knakar, men någon kausal tankeförmåga dyker inte upp på förståelsehorisonten)
Doktor A - Kan det inte vara så att det är bekvämt för dig att skjutsa Björn för då behöver du inte oroa dig för att han skall råka ut för någon trafikolycka?
? Får totalt hjärnsläpp som övergår i uppgivenhet. - Jo, kanske (överlägger med mig själv och kommer fram till att doktor A liksom är doktor och säkert vet bättre. Har bara inte tänkt i dessa banor förut.)Beslutar mig för att förlita mig på expertisen, i.a.f. tills jag kommer hem.
Samtalsterapi och KBT framstår alltmer som en suggestiv hjärntvätt, vilken leder till omstruktureringar av den vänstra hjärnhalvan. Medvetandet, analysförmågan och logiken liksom transformeras. Nä, nu raljerar jag, det är säkert jättebra, men blir bara lite less ibland. Skönt att det är en dryg vecka tills nästa möte.

Är lite filsosafisk (som Tova-Liisa sa)

Förtvivlans dimma har lättat och hjärtats rytm är åter stark. Jag, du, vi. Vi, ett sammanfattande pronomen för detta att bli människa. Homo sapiens sapiens, den förståndiga människan. Vad är vår särart? Vad innebär det att bli människa? Som en uppmaning finns det där, allstädes närvarande. - Oh människa känn dig själv!
Jag tycker det är en svår konst att bli människa, att mitt jag skall styra astralitetens starka krafter och acceptera kroppens fysikaliska ramar, men samtidigt också komma till ett möte med det, just det som är större. Vår fria vilja, våra tankekrafter och vår fantasi är portar som ger oss frihet; i livet, i förhållande till livet, det förfödsliga och döden.Frihetens janusansikte är på samma gång lyckans diametrala motsats; tvivlet, rädslan, ensamheten och utkastelsen ur visshetens paradisiska tillstånd. Omfamningen och tryggheten som stegvis släpper sitt grepp. Att kasta sig ut på tusen famnars djup (Kirkegaard) är frihetens och livets premisser, men modet är människans och människans allena. Vi söker efter svar, svar för att hitta livskraftens graal genom: religiositet, vetenskap, tvivel (agnosticism) och förnekelse (ateism), allt för att våga kasta oss ut och möta människan. Jag har alltid avundats dem som är så där säkra. De som vandrar i tillit, vars demoner skyggar och drar sig tillbaka. Jag har alltid velat gå med dem, bland dem, tyvärr utan insikt om att vägen alltid är min egen. Jag har tvivlat och sökt säkra svar, men också funnit en strimma tro och kanske, stegvis, en tillit till mig själv. Att våga kasta sig ut i ovissheten, att våga möta sig själv. Att känna sig själv. Känn dig själv människa!

Morgonsång

Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.
Du passar in i själva skapelsen.
Det finns en uppgift just för dig och du är fri att göra vad du vill med den.
Du kan säga ja eller nej.
Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.

Annorlunda men bra ändå

Åter i Umeå runt ettsnåret i natt;trött och arg som ett litet bi. Var så arg på vandrande renar att jag (o-pedagogiskt högt) uttalade min avsky för dessa behornade djur, varpå min äldsta son tillrättavisade mig genom att slå ned på min reinkarnationstro. - Mamma! Du kommer helt klart bli en puckoamöba i ditt nästa liv eftersom ditt karma suger. Ett iskallt hus kändes inte alltför välkomnande och hemtagna varor i bagageluckan fick helt sonika ligga kvar. Vid halv tvåtiden sov hela familjen under sina stelfrusna istäcken, brrr. Känns trist att lovet är slut och vardagen åter tar sitt grepp om familjelivet. Vi har, trots premenstruella humörsvallningar och manlig apati, haft det bra i vårt lilla hus (vagn), med betoning på lilla. Ibland känns det lite, bara lite, jobbigt att vara så där apart/eljest/det som skall bort i Fem myror är fler än fyra... frågesport. Nu tänker säkert någon (eftersom jantelagen styr oss)att jag tror mig vara för-mer eller så djävla överspeciell, men så är inte fallet. Naturligtvis är alla unika och speciella bla bla bla, men den känsla jag ibland blir trött på är en myrig liten vetskap om att man sticker ut (inte så där fränt), utan snarare lite sär-mässigt. Ger några exempel:
- Fick barn när vi var alltför unga med västvärldsmått mätt (18 och 20), dessutom tre stycken och vill gärna (i.a.f. fall jag)ha många fler.
- Älskar utförsåkning i alla de former och klär oss fortfarande i stora snowboardkläder (med häng, hualigen vilka avdrag på vuxenlistan). Vi har alltså inte bytt till vuxet sportiga Peakkläder.
- Vi semestrar i en liten husvagn från 70-talet (en längtan att leva skibumlivet lite för sent).
Helt fel på alla sätt. Tuffa och fräna intellektuella 70-talister rynkar på näsan åt husvagnslivets svennighet och white-trash aura. Öl-magade, skotertokiga, rökande 50-talister paraderar med sina kolossvagnar, jätteförgårdar och bamse SUV-bilar.
Ibland önskar jag att vi också hade: en sån där fin nybil, mysig och välhållen fjällstuga, tajta välsittande Årestajlade kläder och framförallt tyckte att det var helt toppen att göra karriär istället för att längta efter små mysiga bebisarmar och metervis med härlig pudersnö som bara väntar på att användas.
Om jag är riktigt sann mot mig själv så är det konventionen som gör att jag lite då och då vill vara och göra det förväntade. Den myriga känslan av eljesthet skall från och med nu accepteras, metamorferas och bli en tillgång och inte en myrig belastning. Jag gillar, älskar är ett bättre ord, vår ärvda husvagn. Vi har den minsta, men mysigaste förgården och tre underbara ungar som är våra bästa åkkompisar. Tyvärr tillät inte plånboken säsongskortinköp för hela familjen, men det var kul att fjällvandra lite också. Obs! Ingemar fick en spricka i armen (vi är VIP-gäster på vårdis i Tärna) och ville visa upp gipsskenan.