fredag 29 november 2013

Advent

Vi tänder ett ljus i advent, från himmelens höjd är det sänt. Det ljuset vi sänder kring riken och länder skall värma de frusna och leda de vilsna. Och så vill vi låta det ljuset vandra, det ljus lyser klarast som lyser för andra.

Första advent:
Umeå Waldorfskolas årliga julbasar, se länk waldorfumea.se
Julstjärnor och Staffans ljusstake.
Glögg och pepparkakor.
Julklappsmakeriet inleds. Släkten utökas med små busungar och planen är att sticka hätta och sy påsdocka. Är dock ingen fena med stickorna så enkelhetens lov får gälla. Påsdockor har jag sytt ett antal, men det var några år sedan sist. Inspireras dock enormt av waldorfdockor.com och mammagumman.blogspot.se helt makalösa dockor.



Pelle med en av de "gamla" luvdockorna
De här har solig sytt, tänker mig sy nått liknande, men med knäförstärkningar och muddar

torsdag 28 november 2013

Kompis

Åh tomten jag önskar mig en barnledig kompis i julklapp! Torsdagar är öppna-dag; promenad, massa leksaker och andra små. Trevligt. Idag följde Alvira och hennes mamma med och torsdagen gick från trevligt till super trevligt. Gunnar lekte och vi drack kaffe, småpratade om döden, missbruk och forskning (sånt man pratar om när man vill ha det trevligt). Tog sedan en långpromenad med sovande barn i vagnarna och betade då av barndomen i sann freudiansk anda. Så tomten, en barnledig kompis önskas!

onsdag 27 november 2013

Bugaboo donkey

 Den kom igår och vi har gått ut rätt hårt med testkörningen. Dryga milen igår i duo läge och två timmars promenad idag i mono.
Beställde från Holland eftersom priserna där är betydligt lägre än i Sverige, dessutom så verkar det som att ev. reklamationer går smidigare trots geografisk distans. http://www.babyplus.nl/
var superbra att ha att göra med, trevliga och snabba på att besvara frågor som dök upp.

Vi har aktivt letat vagn under hela graviditeten med Pelle. Utgångsläget har hela tiden varit en vagn som är anpassad efter mig, ja faktiskt mig, eftersom jag är föräldraledig och verkligen kände att jag ville ha en vagn som hjälper mig i vardagen utifrån den person jag är. Jag är nästan alltid "på språng"; ute i terräng, museum, öppna förskolan, fik, affärer... Tycker om strapatser och är lite av en rastlös själ. Eftersom jag är ute oavsett årstid så är det viktigt med hjul som rullar lätt i snö, d.v.s. diametern är avgörande.  Efter flera års barnvagnskörande med fasta hjul så var låsbara swivelhjul något som stod högt på önskelistan. Vagnen skulle dessutom vara lättmanövrerad, även i duo, och  med enkelhet behålla prestandan såväl vid skogspromenad som vid stadsshopping. Det absolut viktigaste var dock att vagnen skulle vara läges-flexibel, d.v.s. att barnen skulle kunna vara vända mot och från mig och varandra.

Vad tyckte jag (vi) då som nybakade ägare av en liten packåsna.
1. Fantastiskt bemötande vid beställning.
2. Leverans inom angivna tidsramar.
3. Lätt att montera.
3. En estetisk pärla med genomtänkt finish.
4. En rymlig liggdel där vår tjocka åkpåse enkelt får plats.
5. Sjukt lättmanövrerad, sjukt.
6. De stora lufthjulen gör att vagnen glider över gupp och trottoarer. '
7. Eftersom alla funktionsdetaljer är vita så är det enkelt att klura ut hur man arbetar med vagnens olika funktioner.
8. Lätt att gå från mono till duo.
9. Jättefina regnskydd. Hade läst så mycket negativt om dem så jag blev glatt överraskad.

Finns det då inte något litet orosmoln? Det gör det säkert, men när man för första gången i livet köpt en ny barnvagn med tre års garanti så får man väl helt enkelt se om det börjar "regna".






måndag 25 november 2013

Avbrott

Har ingen vardag, fast bara vardag.Amning, bebiskräks, piggelin, snorkråkor och en massa Gunnar och Pelle kramar. Välkommet avbrott att gå på stan för att sedan äta indiskt med en god vän. Vi njöt, Pelle och jag.
Pelle beundrar restaurangens lampor

Insomnia

REM-sömn, sen djupsömn, lättsömn och nu insomning. Inget kvar. Bara ett medvetandetillstånd någonstans mellan kaosartad eufori och panik. Har inte sovit på länge, lite och nu nästan inget alls. Försöker med nässug, bröstmjölk och saltlösning, men Pelles näsa täpps och sväller. Vi sitter upp, hen och jag. Försöker amma. Försöker prata. Försöker gosa och trösta, men inget hjälper. Gråten och tårarna gör det hela ännu värre. Räds natten och famnar dagen; mindre nästäppa, mindre panik, mindre tårar och så ljuset. Några få timmar har vi i norr, men Gud vad jag älskar ljuset. Björn tog Gunnar till barnträdgården idag. Är tacksam. Var så obegripligt trött efter en timmes sömn. Tänker på alla ungdomar som "dygnar" helt frivilligt, fast dom kanske får sova sedan, ostört så där som bara ungdomar kan. Tänker på att det här inte varar för evigt, att nästäppa och vaknätter ger med sig. Nu känns det så.

söndag 24 november 2013

Vernissage

Det är söndag och bildmuseet dag. Stéphane Couturiers utställning Smältpunkt öppnades  med vernissage och presentation av konstnären själv. Vi sällade oss till skaran av svartklädda 50-talister och 30 - någonting kulturarbetande föräldrar med sovande barn. Jag vill understryka sovande. Ett smart drag för de välplanerade. 
Vi fikar alltid när vi kommer till museet (tyvärr övertalades jag idag att äta lunch, men usch kan inte rekommenderas) , springer runt på de härliga betonggolven och leker sedan tittut i förvaringsskåpen. So far so good, glad Gunnar och sovande Pelle. 14.00 vernissage. Samling plan 5. Pelle fick ont i magen och Gunnar verkade tro att Stéphane Couturiers öppningstal var en förklädd konversation med just vår familj. Övriga medföljande barn i rummet sov. Så klart.
Vi bestämde att det är roligare att titta på utställningen själva och att Stéphane Couturiers inte alls är så himla kul att lyssna på. Vi tittade istället på skymningen och kastade sten i älven.

Gott kalas

 Faster Anna fyllde år och bjöd på högrevslångkok och hallonmoussetårta. Smakerna fattade genast tycke för varandra, men barnen föredrog lek istället för kryddigt långkok. Moussetårtan med browniesbotten påminde gommen om sommar och fruktiga drycker, barnen åt daimglass istället?!
En riktig kulinarisk höjdpunkt.

fredag 22 november 2013

Lekhörnan

Gunnar med favoritdockorna,  lill-Gunnar och luvbebis
Gunnar har en liten hörna i köket, men hörnan har saknat en av livets väsentligheter, leksaksspis. Idag hittade vi en liten liten spis, alldeles lagom för hörnan. Spisen var trasig och såldes för en spottstyver, toppen tänkte vi. Några skruvar senare så sitter den på väggen i lekhörnan. Nu fattas bara en bänk som man kan pyssla vid. Gunnar och Björn har skruvat, torkat, sorterat och lekt. Några av dockorna fick flytta, men lill-Gunnar och luvbebis stannar så klart kvar.
Nya spisen

Tanterna fick flytta



torsdag 21 november 2013

13 år

Tovaliisa 9 år på väg mot Atonklinten

Sommaren var fin och vi flyttade från tvåan med våra pojkar,  draghundar och bebis i magen till huset som vi i smyg drömt om under många promenader. Hösten kom med regn och mörker. Vi målade och möblerade. Väntade. Det var magiskt kvällen den 21 november 2000. En mjuk och varm bebis las till bröstet, en liten tjorv som vi ögonblickligen visste var alldeles alldeles underbar!Vår Tovaliisa Anna Zion Sindri Malva Mifune Zachrisson som likt världens starkaste Pippi Långstrump fick alla de namn som vi tyckte så mycket om.
Så klart firades födelsedagen tillsammans med kusinerna




onsdag 20 november 2013

I morgon 13 år

Tovaliisa 5 år firar tabaski i Senegal
 I morgon fyller Tovaliisa 13 år!
I morgon fyller Tovaliisa tonåring!
I morgon fyller Tovaliisa klackeskor!


Tovaliisa klättrar på Högbonden sommaren 2013

tisdag 19 november 2013

Verkligheten

Här.
Här där verkligheten bor vilar saligheten i ögonblicken såsom; Gunnars varma morgonkram och Tovaliisas genuina skaparglädje. Min verklighet är fantastisk och underbar, men med verklighetens förnuftiga glasögon. Tänker det ofta och skriver det ibland, om saknaden efter det obetänkta och gränslösa bejakandet. Det som kan lägga sig som ett järnband runt hjärtat. Att leva fritt, utan förutbestämda mål. Att tillåta sig följa nya stigar, sådana som kutymens band inte hunnit knyta. Men så kommer ögonblicken och friheten som vilar i dem vill jag inte byta bort mot något i hela världen. Sånt som man tänker på en förmiddag efter en natt tillsammans med en snörvlande Pelle.
NU sover Pelle

Gunnar sover också jämte Pelle

måndag 18 november 2013

Alla är fotografer

Tittade på första avsnittet av Schyffert och Rheborgs djupdykning i pixeldjungeln. Avsnittet behandlade självporträttet som en form av bildlig biografi. Så jag tänkte att en "kvällsselfi" inte skulle vara helt omöjligt. Fast den här bilden känns relitetsretuscherad, ser alldeles för salig ut.




söndag 17 november 2013

Söndagen i bilder

Motljus vid Nydalasjön

Texas lycka är  helt gränslös 






lördag 16 november 2013

Kvällen


Det är jag och Knausgård i kväll.

fredag 15 november 2013

Välkommen vintern


Här kommer vintern, kall och underbart lång!
Fredag med kyligt regn och mörker, men också Umeå city rail jam, ljusfestival och Iksu vintersportmässa. Känns härligt att vintern är på ingång, trots att utförsåkning och riktigt små barn inte är en jättebra kombo. Ser dock fram emot pulkåkning och fina fjällturer med småbarnen i pulka, men förhoppningsvis också härliga åk utför branta fjäll. Och vinterpromenad  i Tärnabysolen med brasvärmning och varm choklad i Gäutan är också jättehärligt och mysigt oberoende av barnens ålder.




Du är så söt när du sover



torsdag 14 november 2013

Det vackra

Molnhöljt solljus bryter sig fram med Tomtebo i fonden
 Gick in i natten med gråtande Gunnar och genomled, just genomled, vargatimmarna med två oroliga småbarn jämte mig. När Norrlandsgryningen kom låg sömnbristen som ett raster mellan mig och världen.  Morgonen blev något kaosartad då tröttheten förlamade min handlingskraft. Orkade inte följa vår torsdagstradition med öppna förskolan, vilket i retrospektiv var dumt eftersom Gunnar mår gott av dessa livets formande rytmer. Efter utklädningslekar och bokläsning blev nivån på energierna alltför höga och jag behövde något vackert.


Varm choklad

Vassen är vintrigt vetefärgad och isen ligger tunn utmed strandkanten



onsdag 13 november 2013

Allergi och två hela månader


Tovaliisa älskar hästar och jag älskar Tovaliisa. Ergo snörvlar och nyser jag på Hippologums läktare varje onsdag.
Annat som hänt idag är att Pelle nått den högaktningsvärda åldern av två månader. TVÅ månader! Tänk att jag satt helt paralyserad av förvåning över att livets spratt och åt lunch på NUS med värkarna från helvetet för åtta veckor sedan. Messade min bästa fröken (fast hen är fru), men hade nog helst velat skriva att hen skulle hämta mig asap och att jag inte alls var förberedd. Inget blev som jag tänkt, men allt blev också så mycket bättre eftersom Lillsnubben visade sig vara en helskön och fantastisk liten människa (vilket jag antar att jag borde ha förstått). Inför varje födsel har jag fantiserat om personligheten i magen, men verkligheten har alla gånger slagit fantasin med hästlängder. Så, min underbara Pelle tack för att du kom till oss!

Utvecklingssamtal

Efter gårdagens fina utvecklingssamtal för sonen så kände jag mig glad. Glad att någon ser mitt barn och att vår, Björns och min, bild speglas av pedagogerna. Jag tycker  utvecklingssamtal är en fin sak. Det är som ett pussel som blir helt när man tillsammans med barnet och pedagogerna skapar en helhetsbild av det enskilda barnets liv och lärande. Samtalet skall ge och inte ta. Har som lärare och i mitt nuvarande yrke kursat, läst, diskuterat och reflekterat kring utvecklingssamtalet som verktyg för elevens lärande, men efter gårdagens fina samtal tänkte jag på utvecklingssamtalet ur mitt egna föräldraperspektiv.

Jag har en förkärlek för 50-70-talet, säkerligen eftersom såväl människor, som platser, dofter, färger och former bevarar det vackra i minnet och lämnar det fula till evigheten. Stringhyllor, orangea termosar, virrvarrmönster, Marimekko blommor, brunt smalrandigt manchestertyg och teakbord påminner om barndomens rumsligheter och ting.  1995, Svante var 1½ år och skulle börja på dagis. (Obs ej den barnträdgård där de små går) Eftersom jag pluggade på Universitetet och Björns föräldrapenning inte gjorde några större avtryck i kassan så bodde vi litet, åt billigt genom att baka allt bröd själva, åt vegetariskt och handlade aldrig halvfabrikat. Kläderna inhandlades på Myrorna och fixades till med svart färg. Inför dagisstarten hade jag, till min stora lycka, inhandlat en brun vinteroverall. Den var tajt och utsvängd längst ner med teddyfoder på kragen. Till det, loppisfyndade skinnskor och en mössa i grönt och gult. I mina ögon så såg sonen ut som en liten klon från 70- talet, m.a.o. en pärla. Att allt dessutom passat vår börs gjorde mig ännu lyckligare. Svante var den enda 70-tals klonen på dagisgården. Vid föräldrasamtalet (utvecklingssamtalet) fick pedagogen en rynka mellan ögonen och tog upp det som bekymrade hen. Mycket kom att handla om kläder. Förstod rätt snabbt att min lycka över 70-tals stassen inte skulle blir långvarig. Gick från samtalet och kände mig som en ung, urdum barnplågare. Vattentätt, förstärkningar, luftspalt mellan ytter och innerlager, skaftskor utan knyt, funktion funktion, funktion... Det snurrade. Vi lånade pengar av välvilliga föräldrar och köpte likadan blå overall till sonen som de andra barnen hade.
Efter snart 20 år som mamma och med en Björn som arbetar på barnträdgård och ute-ungar så kan jag se vikten av funktion när det kommer till barn och kläder. Min rikedom sitter fortfarande inte i pengar, men vi har lite mer än 8000 kr inalles. Det gör att vi genom rimlig prioritering kan gå funktionsaspekten till mötes, något vi för 18 år sedan inte hade möjlighet till. Dessutom så var jag inte heller på något sätt en lika materiellt medveten förstagångsmamma som många unga föräldrar idag verkar vara.
Vad vill jag då ha sagt?
Min upplevelse under och efter föräldrasamtalet har varit något som jag använt som en form av eftertanke i mitt egna yrke, men också som förälder. Hur man finner dialogens innersta väsen; lyssnar och respekterar den person man samtalar med? Det finns mycket bättre sätt att ge "tips och råd" än att "skriva på näsan" och utgångspunkten är alltid öppenhet och nyfikenhet. En vilja att utgå från att alla har kompetenser av olika slag och att man som förälder har sitt barns bästa i åtanke, även om vägen dit ser lite annorlunda ut än den de samtalande tänkt sig. Jag hoppas och tror att de pedagoger som idag befinner sig inom lärarutbildningens hägn får lite mer till livs i detta avseende än när jag själv pluggade på lärarprogrammet. Utvecklingssamtalet blir då just utvecklande och berikande, inte ett  in-vecklingssamtal eller i värsta fall ett av-vecklingssamtal.

tisdag 12 november 2013

Det svåra

Det är svårt när det svåra i själen speglas i barnen. Känsligheten och tankarna. Läsa av och in,  tolka och tänka. Alltid alltid komma tillbaka till sig själv. Det är en konst att förändra sånt som livet fostrat för att bryta mönster och låta framtiden söka egna vägar.
Att bli människa är att ständigt bryta ny mark.

Ull


Pelle och Gunnar ligger på ull och är klädda i ull
Ull är ett genomgående tema i familjelivet. I min mans ögon är ullen ett universalmedel som förtjänar större uppmärksamhet. Kanske inte så underligt att Gunnars absoluta favoritdjur är fåret. Har själv efter många års invändningar (mindes barndomens påtvingade stickiga ullstrumpbyxor med grenen vid knävecken) sällat mig till ullspåret. Är man duktig på att sticka, tova eller sy som min vän  http://annasmaloma.blogspot.se/ så kan man få fina kreationer för en inte alltför dyr penning. Är man en sån som behöver hjälp att maska av så blir ullfäblessen lätt en dyrare historia. Då får man helt enkelt ta till storlekstricket, d.v.s. köpa alldeles för stora kläder som kan bäras länge. Fina, men dyra, ullkläder har det finska klädmärket Ruskovilla. Positivt är att kläderna håller bra och kan därför gå i arv, vilket innebär att realpriset är rätt ok. Merinotröjor och byxor finns till bra priser och god kvalité på  http://www.ekotextil.se/ .

måndag 11 november 2013

Paket


Välling, bokläsning och lite tv-mys. Tandborstning, blöjbyte och påklädning. Bärseletur till barnträdgården och... en klumpig mamma som tar av bärselen och missbedömer höjden mellan Gunnarrumpan och sitsen på hallsoffan. Dunk och skrik, tårar och mammaångest. Lämnar en gråtande Gunnar på barnträdgården och för en inre monolog. Hen får följa med hem! Men om jag tar med Gunnar hem så kommer hen alltid gråta vid lämning. MEN om hen alltid gråter vid lämning så bör hen ju i rimlighetens namn vara hemma med mig. Gud! Orkar inte öppnis fler dagar per vecka. Fast det är ju utvecklande att ha tråkigt... Fast hen är inte direkt den okrönte tråkighetskungen. Inre evighetsmonolog.När jag stänger barnträdgården grind anar jag den ljusa solen bakom zinkvita skyar. Andas och bestämmer mig för att ta den planerade morgonpromenaden. Det är en obeskrivligt fri känsla att promenera i den sena hösten en helt vanlig vardag. Pelle trivs i vagnen och vi tar  turen runt dalen. Avslutar hos frk Munter som bjuder på smörgås, kaffe och fina samtal. Stannar länge och hämtar sedan Gunnar på barnträdgården. Väl hemkomna möts vi av ett paket. Både Gunnar och jag älskar paket; hen själva inslagningen och jag innehållet. En mjuk och handsydd stork tittar fram. Gunnar pussar och kramar den. Gunnar biter på den, hoppar med den och använder den som huvudkudde. En multifunktionell födslostork. Tack Helen.

söndag 10 november 2013

Björns dag

  Regntunga skyar och fallande temperatur stoppade oss inte från att packa väskan med trangia-kök, pinnbrödsdeg, grönsaker, kall pasta och buljong. Dagen gick i pappans tecken och Björn hade planerat det hela. Vattnet stod högt och täckte den badklippa som vi om somrarna brukar använda som vågfångare. Gunnar bar träklabbar och vi njöt av varma pinnbröd med smältande smör och god Minestronesoppa. Hemkomna bakade vi maräng och hallontårta. En bra pappadag.


Behöver nog öva



Alltså, blev sjukt inspirerad att fota efter att ha sett en helt superfin bild tagen av en arbetskamrat på fb, men jag vet inte riktigt.Lägger ner konstfotoimpulsen. 

lördag 9 november 2013

Russin





Åren som går

Sommar i Järna 2004
Tycker om Järna om sommaren. När barnen, de nu stora barnen, var små sommarsemestrade vi i Järna; ibland följde hela familjen med på kurs, ibland var vi på bilsemester. Vi bodde ofta i de finaste av miljöer, Rudolf Steinerseminariet i Ytterjärna (Kulturcentrum). Bilden är tagen vid Järnafjärden. Björn deltog i kursen Barnaårens betydelse och vi levde långsamhetens lov: fångade grodor vid reningsdammarna, fikade på Saltå kvarn och njöt av lugnet. Hela familjen bodde i ett studentrum på seminariet och hade helpension på Järna kafé och restaurang ( Robygge). Svante var tio år, Ingemar åtta och Tovaliisa skulle fylla fem. Cirkus var barnens största intresse och devilsticks, jongleringsbollar, diabolos och brinnande poi:s (plur?) inhandlades för sparade veckopengar. 2004 är nära, men så mycket har förändrats sedan dess.

fredag 8 november 2013

Inte hugga ben

Svante missade huggkubben och träffade smalbenet. Den fina sonen ville inte oroa de små på barnträdgården där han vikarierar och sa - oj!

Sprang med barnvagnen och Gunnar på ryggen från öppna förskolan, skjuts till akuten för att sy. Fick en fantastisk läkare (en kirurg) så sömnaden blev fin och skämten haglade. Dessutom körde Svante värsta fotosession inne i behandlingsrummet.





Svante, Tovaliisa och småkusinerna

torsdag 7 november 2013

Tillfällighetens makt

Levande kub vid älven, I lovet it

När en stad blir ens egen. Hur vet man det? Vi,  Norrbottningar som reste till en tillfällig exil i Västerbotten. Ett stopp på resan mot Lappland; kanske Abisko, kanske Riksgränsen, kanske Hemavan. Vi närde våra rötter i krukor och dristade oss aldrig till att plantera dem i stadens mull eftersom hela arrangemanget var tillfälligt. Längtan till det kala, härdade och vindpinade var stark och band tillfälligheten djupt inom oss. Men åren går och barnens rötter söker sig ned i stadens mull, de slår rot och växer. Sakta förstår man att staden växer in på en. Man kommer på sig själv att längta till platser. Kroppen känner sig van vid marken och hjärtat vid känslorna som platserna ger. Fyra av våra fem barn är födda här och alla uppväxta i den stad de nu kallar hem. Vi har växt in i vuxenheten här och våra smultronställen bildar fonder för vår gemenskap. Kanske tog det oss 19 år att hitta hem.
Suddiga invid fönstret på "vårt" älskade bildmuseum



onsdag 6 november 2013

Jag en hemmafru


Samsovning med vällingpölar och bröstmjölksunk och voilà rena sängkläder. 

St Martin


Temuggen på bordet, trött Pelle som somnade när vi handlade ( är tjenis med traktens alla pensionärer numer eftersom morgonens begivenhet verkar vara Kvantum, helt ok för mig) och ett hus som är TYST (förutom bankandet från granntomten eller bilvägen, men annars så). Ska städa sovrum, tvätta, ta en långpromenad och på eftermiddagen är jag och småbarnen inbjudna till Björns jobb för att vara med på den fina lyktfesten. Som sagt jag är en högtidsfanatiker och lyktfesten eller St Martinsfirandet är en av mina favoriter för att det är så himla vackert. St Martinfirandet påminner oss om det inre ljuset av kärlek, empati, broderskap och systerskap. Helt enkelt att värna om sin nästa och världen runt omkring. Allt görs som en form av ljusmanifestation, det är jättefint.