tisdag 10 oktober 2017

När minnet är det du har kvar

Dagarna passerar; bra, dåliga, älskvärda, hatade och flera utan superlativ. Varje dag en tanke. Förut var minnesbilderna förknippade med livets slut och slukande smärta. Starka och omöjliga att värja sig mot. Tyckte ändå om dom. Minnet, bra eller dåligt, gjorde henne levande. Var gång jag slöt ögonen, vilade i småbarnens snabba andetag. Var gång uppgifterna, pratet, sorlet och vardagstankarna tog paus. Hon levde i mitt tidshål.
Sista gången jag vinkade till henne genom bilrutans rimfrost. Hon stod på bron klädd i en alldeles för stor morgonrock. - Kör för siktigt, lova! Ring när ni kommer hem till Umeå! - Ja, ja.
Hon var sjuk då, men visste inget.
När vi kom till sjukhuset.  Mamma låg på vänster sidan i sjukhussängen. Silvergrå snagg och ett leende på läpparna när hon såg oss. Vi log också, fast jag ville skrika. Björn och jag hjälpte mamma på toaletten. En toalett med höjd sits, en toalett som människor som inte kan böja sig går på.
Minns hur ljuset föll in genom fönstret när mamma frågade om hon fick fara och jag visste direkt vad hon menade. Jag svarade att hon fick det. Jag ville svara stanna, men det hade varit själviskt.
Det sista jag sa var jag älskar dig. Hon svarade I love you to och sen sa hon inget mer. Aldrig mer.
Dagarna har passerat och tidshålet har sakta börjat fyllas av annat. Hoppades att alla dom där andra ögonblicken skulle smyga sig in och tränga undan döden. Komma utan medveten ansträngning. Mamma och jag på utflykt när lönen kom. Mamma i solstolen. Mamma med fiskespö i handen. Mamma och hundarna. Inget smyger sig in, minneskorten framkallas genom medvetenhet och bleknar av tidens gång. Hon lever i minnet, genom minnet och ur minnet. Vad blir kvar sen?