Ruttjebäcken

En dag ska vi dö

En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva! PO Enquist, trösteord. I dödens kölvatten tenderar allt att bli till destillerad mening; vackert, rent och så in i helvete skört. I söndags, en till död. Björns mormor. Sår som klias upp, kladdar och blöder. Mammas sista natt. Pappas sista kväll. Sista andetaget. Blicken. Ljuden. Och sen slukhålet som växer. Jag avböjer det rena. Det sanna. Det vackra. Det sköra. Välkomnar världslighet vardaglig trivialitet. Därför springer jag. Svettas och springer. Bort från essensen och in i existensen; andning, puls och muskelrörelse. Därför jobbar jag. Sjunger glada sånger, pysslar pedagogiska miljöer och njuter av att skolgården återigen fyllts av de mest fantastiska. Framtiden och själva livet. Barnen och ungdomarna. För en dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva.

Rensat

Johan och ungarna hjälpte oss att äntligen börja rensa i gömmorna. Soldis, tv-spelsförtrollade barn och en massa saker som dolts av en massa saker. Björn, Johan och Svante bar och bar. Skruvade och spikade. Om man inte har tusen släktingar som kan hoppa in och hjälpa så är det toppen med så fina vänner.

Lördag

Sämsta veckan

I fyra år längtade vi efter doften av liv. Fyra år är en lång tid att längta. Överallt barnvagnar och vackert rundade magar. Överallt dessa påminnelser om att få och att inte. Nu samma påminnelser, bara av ett annat slag. Bilder, ord, rörelser, dofter, färger. Allt runt omkring; eviga påminnelser om att få och inte. Söker stjärnstoff och drömglitter. Hon finns med mig dag som natt, men aldrig på riktigt. Aldrig mer. Tre månader har gått och insikten om dödens evighet kom som en käftsmäll. Bråkar med Gud. Bråkar med mig själv. Ältar för att förstå det jag inte kan förstå. Inte vill förstå. Hur kan man leva när döden kommer i vägen?

Farväl sommaren

Vi kramade motvilligt sommaren farväl i Lycksele djurpark. Hösten har vandrat i kulisserna och utan kraft blev veckans välkomnande korthugget.