Grinchen

Puh, helt slut! Har bearbetat min agorafobi genom tomtemöte i stadens vimmel (tomtefar hade helt klart dubbelbokat). Människor,människor, pengar, pengar, prylar, prylar i ett enda virr varr. Billigare att fira två julaftnar; stämningsjul den 24:e (trevligt umgänge, god mat och fin atmosfär) och Jean Calvinjul (kapitalismens etiska fader) i mellandagarna när den stora rean drar igång (prylbyte med fejkad kapitalisttomte som likställer snällhet med saker, typ -slå inte lillebror då får du inga julklappar?! Eller den relativt idiotiska frågan - finns det några snälla barn här? Vad är liksom alternativet? - Nä här finns bara riktiga dumungar! Vad f.n gör tomten liksom då?).
Men men, nu är det som det är.
Älskar dock pysslet och paketinslagningen, samt mina povra och tragiska ansatser till ordlekar. I morgon väntar ytterligare tomtemöten och därefter den stora julhysteriska matlagnings- och bakfrenesin.

En riktigt fin dag

Lite trött efter en fin och väldigt trevlig söndag. Gårdagskvällen blev sen; myspys, småprat med likör och surfande i sängen tillsammans med Björn. Småbarnsåren är, tyvärr, ett minne blott, men med vissa bonuspoäng, typ söndagsmorgonläsning i sängen med dagsljuset som enda ljuskälla. Kusinen Oumou hade längtat efter kusinerna och kusinerna samt morbror Björn och tant Linda hade längtat efter Oumou. Inget kunde väl passa bättre än ett finbesök söndagen till ära. Vi var dessutom bjudna till Munter-Lövgren på julfika. Toppen med fina vänner för de vuxna och fina små vänner för Omisen.
Fulla (homonym, observera misstolkningsutrymmet) av smarrigt julfika och med leklystern stillad vandrade vi hem. I juletider så pågår det stora tabberaset (göra rent bord från uttrycket tabula rasa) hela adventstiden och trots stinn och glad buk fylld av julefröjder vankades sojakorvsstroganoff och marängsviss under eftermiddagen. Björns syster Anna kom tillbaka från en lyckad jultur på/i (prepositionsförvirring!?) staden och Tova-Liisa och Ella var hemma för att leka med Oumou. Många glada springturer senare kramade en trött liten kusin alla (jag menar verkligen alla, inklusive Texas) inför hemfärden till Obbola.
Gladtrötta har vi (jag och Björn) myst framför tv:n. Björn fick i kväll (underförstått att någon annan besitter det yttersta primatet) makten över fjärrkontrollen, vilket naturligtvis innebär underliga dokumentärer. Skonades dock från krigsskildringar och rättegångar á la andra världskriget, men fick härda ut med en kulinär resa genom Sydostasien (helt ok).
Barnen har nu jullov och imorgon väntar ett bokat möte med jultomten samt lite träning.

Jag tycker om

Det finns mycket här i världen att begrunda, många äro de ting som man av behov eller begär söker eller söker sig bort från. Vår gåva; den fria viljan och förmågan att behöva och inte enbart begära detta tillstånd. Valet, vägarna och tvivlen.

Strävan att finna den gyllene medelvägen, en sorts autobahn till Nirvana och dessutom komma till mötes med insikten om vad denna väg synes vara för just mig som individ.
En merkantilistisk skrålängtan med ramformaliserade val lever sitt eget liv när frihetsprincipen blir alltför tydlig. Helt enkelt -det här är ditt uppdrag som du är satt på jorden för att utföra, basta!
Efter flera månaders exil och soulsearching (synonym med sjukskrivning)har jag, liksom/typ, kommit till en vändstation/vändfrustration.
1. Jag vet fortfarande inte riktigt vem jag egentligen är eller vill vara(gör någon det?)
2. Jag blir fortfarande: barnsligt glad, ledsen, förvånad, arg och sprallig, m.a.o. avsaknad av vuxenstabilitet ("fulare" benämnt labil).
3. Är snarare en naturromantiker än realist.
4. Om jag vore en konstinriktning så ligger nog barrocken nära till hands, typ; storsvulstig i gester, ord och uttryck. Och jag vet, jag vet i dagens minimalistiskt funktionalistiska värld är barrocka personer lite off, lite sär.
... men.
Ingivelsens ögonblick säger mig att det faktiskt är bra.
Har kommit fram till att jag tycker mycket om människor som är:
1. naivt romantiska och absolut snälla (snällhetens lov).
2. sökare (tvärsäkerhet är avtändande och definitivt inte öppet och inbjudande).
3. känslosamma autodidakta levnadsspiritualister snarare än "murmänniskor" med sylvassa eggar.
4. bombastiskt levande i stunden människor.

Naturligtvis kan en viss form av lågmäld formalitet inlindad i pragmatisk byråkrati ibland vara ett "hygieniskt" inslag, men i alltför stora doser förlorar, i varje fall jag, kontakten med det levande i livet. Så insikten är ändock "älska mig för den jag är"
(utan makeover transformations).

Dekonstruktion

Tänke leka lite autodidakt á la Of grammatology, Derrida genom att dekonstruera fredagen lite.

Skolavslutning Bädda Diskutera Blogga

Tala med en vän Äta Shoppa Träna mAta teXas krama MINA baRN PROMENERA meditera DIKTER

MÖblEra

Granbryderier en form av navelskåderi

Tack oh du stora Brahma för att du så insiktsfullt ser till att varje familj liksom får det motstånd de behöver! Tack för den överbarrigastedjävlafulgranen i hela Umeå, som Texas dessutom totalt avbarrar med sin krulliga pudelrygg!!! DSom vi dessutom BETALAT för, hurra!

Atmosfären i en torr gran där de gröna små stickorna bildar en cirkulär matta istället för att pryda de nu kala bruna grenarna. Nej, förresten kala och kala, bruna grenarna med sorgligt slokande hemmagjort julpunt. I en grön fingran så blir det barntillverkade pyntet gnistrande kristaller fyllda av hjärtevärmande memorabilia, men på en ful, brun, knottrig gren blir effekten mer "kejsarens nya kläder" (nakeninsikten).
Naturligtvis finns det alternativ:
1. Kasta ut fulgranen och köpa en ny.
2. Skippa gran och pryda en kruka med grankvistar.
3. Låtsas som ingenting, men ändå vara glad åt de fåtalet barr som modigt hänger kvar.
4. Låta fulgranen stå kvar på pin kiv och av ren snålhet, samt dagligen förbanna barrintrånget i varje del av huset.

Insikten är hård, brutal och tärande på den positiva självbilden. Pissgranen (mammas, min mamma, teori är att en hund urinerat på granen när den stod i skogen?! Slutsats?!) får stå kvar med full medvetenhet om: argutbrott, barrstickor i fötterna, barrhundrygg och estetisk julkrasch.
Så kära Anna om du misströstar över plastisen, kom förbi Angårdsvägen och titta på eländet och du må ropa - Plastis forever!

Se möjligheter i det befintliga

Snö=nederbörd i form av iskristaller, enstaka eller sammanfogade.
Äntligen har kung Bore benådat sig hit till kalla (regniga) nord!

Snön har lagt sig över jorden, över land och över stad.
Allt är stilla, allt är stilla, stilla.

Lycklig och rik på snö, men ack med stora hål i den, även vanligtvis, begränsade portmonän. Efterlängtat tjejmys på stan=går bort.
God lunch=går bort.
Införskaffande av nya trosor=går bort.
Julklappsfix=går fetbort.
...men vad är en bal på slottet?!

Träning på Iksu spa=helt möjligt.
Inmundigande av äckliga rester från gårdagen som stått framme över natten (äsch päsch rötis är ju över)=inte bara möjligt.
Läsning av lånade böcker om medveten närvaro och tillit=definitivt möjligt, men inte lockande.
Promenad med Texas=ett måste för att undvika djurplågeri och illaluktande exkrement i vardagsrummet.
Härlig och avslappnande väntan på; att barnen kommer hem, att Björne slutar jobbet, att Anna ringer och berättar om kuligheter från staden= ett säkert kort, behöver liksom inte anstränga mig.

...fast faktiskt så känns det riktigt gött och jag älskar adventstiden med sina: julsånger, bak, granbarrsdofter och ljus, mängder av brinnande ljus.

Vart tog du vägen?

So young (Suede 1993) Brett Andersson, tack för din underbart androgyna och introverta uppenbarelse! Vem annars kan så sensuellt vända ryggen till publiken samtidigt som den ljusa, nästintill kastrata, rösten slår an en sträng i det mest stelnade tonårshjärtat?!

Gårdagskvällen avslutades på mage i sängen tillsammans med Björne tillbedjandes Spotify, den "lilla" musikälskarens virtuella bibel. Tack Daniel Ek och Martin Lorentzon för att ni vänder er till "pöbeln av små medel"!
From the cradle to the grave är förhoppningen och meningen, en kärlek som hittills pågått i snart 17 år. Från Riksgränsen 1993 till volvo, villa och barn. En promenad längs memorylane görs inte utan en musikalisk dito. Synth,synthpunk, punk,skatepunk,grunge,hardcore och alternativ country. Låtar, band och stilar som fortfarande är så kopplade till upplevelser och känslor från den personliga diskografin att det ger upphov till knottringar på armarna.

1986 Bästisens storasyrra kommer hem till lilla Boden efter en konsert med Depeche mode. Helt betagen av en ung Dave Gahn och den emotionella-industiella musikstilen. Madonnalika kreationer blandas med svart rock (klädesplagg, inte att förväxlas med stil) och tuperat hår á la Martin Gore och i bästa fall Howard Jones (sockervattnets okrönte konung).
Speak an spell och Some great reward införskaffas pronto. Flickrummets väggar täcks av bilder på Gores blonda lockar och ljudmattan betstår entonigt av Somebody (gjorde så starkt intryck att den spelas på vårt bröllop 2002).
1990 Distade gitarrer och unga män med otvättat hår blir ikoner för en generation som revolterar mot lågkonjunktur och 40-talisternas konventioner. Dr Martens, skitiga jeans och stora skjortor i rutig flanell. Soundgarden, Nirvana, Alice in chains övergår under de tidiga 90-talet i hardcore och skatepunk. NOFX, Pennywise, Refused och Randy.
I ett fullpackat Fryshuset får jag "nåden" att för första gången lyssna på Sonic Youth. Oh my lovely Sugar Kane! Kuriosa, Pavement var förband.
1993 Frihet! Äntligen ute ur skiten, slogan på våra avgångströjor efter den treåriga inkarcerationen (typ allvarlig förstoppning)vid Björknässkolan. Riksgränsen; snösvängen, fina pojkar och skatepunk.
1994 Det går inte i ord beskriva betydelsen av plattor som Pretty on the inside och Live through this. Avbitna naglar och trasiga babydollklänningar får ett ansikte. Svante somnade och vaknade till Loves skrapiga röst som plågat sjöng om livets svårigheter. Live through this with me, and I`ll be there for you.
Resten av 90-talet ägnas åt tillblivelsen av vår, min och Björns,gemensamma historia. Trots begränsade medel (väldigt begränsade, typ 3-500 kr/mån)prioriteras skateboards, snowboards och skivor (vinyl och cd). Pumporna (smashing), Pixies, Manic street..., Oasis, Jesus and... samt många fina minnen när vår växande familj.
2000-talet Blir äldre och musiken lugnare. David Sandström, Songs of soil,Morrissey, Bell and Sebastian och A camp.

...men så en dag stannade allt. Fastnade liksom i jobb och allvar. Vill, eller snarare tillåter, inte nya musikaliska impulser beblandas med personliga upplevelser och känslor. Ljudfascism och tinitusrädsla. Vart tog du vägen älskade och saknade musikaliska känslorevolution? Dog du i en uppsjö av måsten och pådyvlad vuxenrealism, prydligt uppstaplad i portionsförpackad kommersiell skvalmusik?

Vart tog du vägen Dr Martens och svartmålade smutsnaglar?

Jag saknar dig.

Söndag och inget särskilt

Söndag den tredje advent med vinterlagom temperatur. Nyss hemkomna efter en trevlig eftermiddag-kväll hos Kenneth, Åsa, Stina och Edvin. Gullebullen Stina hade längtat efter stortjejen Tova-Liisa och visade upp ett brett verbalt register. Helt otroligt vad barn växer på alla sätt och vis.
Kvällen får lite ändrade planer då vi enligt ursprungsskissen skulle se Solstorm hemma hos Anna, men nu blir det film och kaffe i hemmasoffan tillsammans med Ingemar. Björn som är sugen på fortsatt socialiserande gick på en kort promenad (underförstått till Micke och Nettan).
Svante tittar över min axel och väntar på datorn så jag antar att bloggandet får ett abrupt slut här.

Fan vad sliten jag är

Party on dude!

Hade en helt formidabel fredag i fina människors närvaro. Vuxenmiddag, kändes i.a.f. skitsupermycketvuxet, på lilla Rom, Invito. Supersnälla superpernilla (tänkte på julkalendern och försöker vara lite vitsig så här dagen efter)drog ihop tjejgänget från jobbet för en skrattig och pratig middagsbuffé. Det var jättetrevligt och supermysigt att träffa flicksen, kändes sådär Sex and the cityaktigt (exklusive Prada, men inklusive Sofiadesign som är mycket finare och bättre). Tyvärr flyttar supersnälla superpernilla, SUCK, för att göra Norrlands tredje största tätort än finare. Kul för dem och trist för oss.
Efter tjejsnack bar det iväg till Stöckes Pernilla Wahlgren (snygg, snäll och duktig på att baka)för julfest. Björn och Tova-Liisa fanns redan på plats och jag anlände i lagom tid för kolhydratheaven. Vägde bilringar mot mitt långvariga kärleksförhållande med C12H22O11 och tro det eller ej the sweettooth vann. Yummy mummy!

Sent om sider anlände gamla Bettan Angårdsvägen, men speedade efter roligheterna gav vi oss ut på nattlig vandring (inte vidare intelligent). Några timmar senare var vi färdig promenerade och fyllda av kaffe. Klockan visade på 06.30?!
En känsla av den "gamla goda tiden" infann sig. Ung, vild (ljuger lite) och fri från tidsramarnas fängelse.
Morgon (eller runt 11.30) hade den gamla goda känslan ersatts av en dunkande huvudvärk och tunga ögolock. Realitycheck; 36-årig, trebarnsmamma som erfar dagen efter oövervinnerlighetshybris. Inte vackert. Inte poetiskt. Inte tufft eller anarkistiskt.
Bara en unken smak av dogmafilm som en käftsmäll i vinterkylan.

Lusse och festligheter

Stilla ifrån himlar höga, strålar stjärneljuset.
Nu tindrar jordegruset och alla jordens barn.
All världens barn.

Sakta som en himelsk viskning, strömmar ljuva toner.
Från altets höga zoner.
Till alla mänskobarn.
Till jordens barn.
(Att sjungas på luciamorgon)

Lucia, skyddshelgonet för Syrakusa, en ljusbringare. I folktradition levde tron att djuren kunde tala människans språk på lucianatten, så vi håller tummarna att vår lilla Texashund skall förmedla några väsentligheter från hundsfären.
Morgonen började med ett fint luciatåg i treans blå hus på Waldorfskolan. Tova-Liisa i tärnedräkt och med glitter i det nytvättade håret, så fint som det kan bli. Framför klassen låg hela åtta lussningar. I demokratisk anda får alla som vill agera lucia vid något av lussningstillfällena. Tutten bar kronan för klass 7-8, alltså storebror Ingemars klass. Trots idoga påminnelser glömde sonen kameran hemmavid,han har inte kommit hem från konfan så jag har inte hunnit skälla. Hoppas hoppas att någon annan fotat.

Ikväll blir det festligt värre. Jag skall på Invito med tjejerna från jobbet, något jag ser fram emot. Björn och Tova-Liisa åker med Micke och Nettan till Rerrans julfest, jag ansluter senare. Ingemar sover över hos Joel och Svante har övernattningskompis i form av Johan. Håller tummarna för att alla får det riktigt trevligt. Tänker själv inhämta julinspiration eftersom Rerran alltid (så länge jag känt henne i.a.f.) gör väldigt julfint. Alltså en kväll i goda vänners lag.

Julklappshandeln!

Morgonsolen (typ) väcker mig, stiger upp i öster.
Aftonsolens röda bloss sjunker ned i väster.

Pentatonisk sång som jag sjungit med barnen många många gånger.

Vi försov oss, men det blev ändock en riktigt fin morgon. Tova-Liisa var glad som en lärka när lucialinnet, röda bandet, glitter, tärnljus, pepprisar och lussebullar packades ned inför morgondagens luciande på Waldorfskolan. Det blir säkert det finaste av de fina luciatågen.

Själv har jag tränat, cyklat och simultantittat på tv. Idioti egentligen men rätt kul eftersom Herta Muller (ja, de tyska prickarna skiter jag fortfarande i)intervjuades.
Peter Englund (den bodenfödde ständige...)tillkännagivande av Muller som litt.pristagare tycker jag var vackert och välformulerat.
"med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap".
Alltså, riktigt trevlig morgonträningssejour med lika delar svett och nobelfest. Mullers Atemschaukel önskas som julklapp till snällsträvande utmattningskvinnor!

Det här med julklappskapitalismen är tillika rörande och upprörande. Rörande att vi, trots förmågan att reflektera, går på marknadens propaganda och upprörande att vi faktiskt går med på vinstmaximerande i en tid av kapitalismens krackelerande.
HUI (handelns utredningsinstitut) beräknar att omsättningen kommer att landa på cirkus 62 milj kronor, d.v.s. per capita 6000 bagis som gemene svensk sätter sprätt på?!!!
Det är med andra ord dags för självrannsakansrevolution!
1. Tillverka egna julklappar. Roligare att ge och få.
2. Stöd barncancerfonden genom att ge bort det fina hopesmycket á 295 kr. Gå in på www.barncancerfonden.se
3. Köp Vi-skogens julkort.
4. Ge bort nödvändiga klappar, sånt som ändå skulle köpas.
Präktigt så det förslår va?
...men för f:n se dig omkring i världen så blir det präktiga det livsnödvändiga.

Älsklingar

Jag och mina älsklingar. Nu är Svante 15 år och 1.80 lång, Ingemar 13 och Tova-Liisa 9. Mina underbara bästa, bästa vänner (jag vet att en del tycker att man är förälder och inte vän, men jag vill vara både och).

Barn har varit en del av mitt liv, ja hela mitt vuxna liv. Den största gåvan kom för första gången en kall marsdag 1994 då Svante, Gorm , Ismael, Mattis såg dagens ljus. Förvånad, liten och hårig hade han fått lämna moderlivet lite för tidigt (v. 36). Vi, jag och Björne, visste med en gång att det här var och är alltets mening. Vi var (är inte längre vilket jag inte riktigt vill inse) unga föräldrar, stolta unga föräldrar, som tog med vår lilla pojke på: festivaler, konserter, sovandes i pulkan vid diverse snowboardhopp, på vandringar och tältningar. I 15 år har vi hängt ihop som ler och långhalm. Livet ville mer och 1996 kom lillebror Ingemar till oss. En lugn myskille som bara blev arg för en enda sak, barnvagnen. Vi bytte barnvagn mot bärsele och vår fina Flinga (alla barnen har smeknamn) njöt i fulla drag. Så många roliga, knasiga och underbara minnen jag har från småbarnsåren. Inte nog med två bjöjbarn som den tokiga familj vi är så skaffade vi så klart ett helt zoo av djurkompisar (iller, ormar,katt,råttor,kaniner,draghundar). Två bästiskillar och så 2000 en liten tjej, Tova-Liisa Anna Zion Sindi Malva Mifune Zachrisson (nästan som Pippi Långstrump, fast bättre). Tre barn, en Texashund, två minihamstrar, några fiskar och så vi vuxna. Även om man inte kan äga någon annan så är det här min familj och jag är deras för alltid. Det bästa jag vet är att "hänga" med familjen i skidbackarna, fika varm choklad och äta äggsmörgås med tonvis av majonäs på vid fjällets fot, bara njuta av familjelivet. Alla framtida drömresor och äventyr inkluderar min fina man och mina älsklingar och det vore helt underbart att förverkliga drömmen om det nordamerikanska pudret tillsammans med Björne, Svante, Ingemar och Tova-Liisa.

Börja jobba

Helt otippat har jag cyklat på spaet samtidigt som jag såg På spåret med Luuk (repris). Sanslöst skönt att åter ha förmåga att multistimulera (alltså tv samt träning, all at the same time). Måste betyda att jag liksom är på spåret/med i matchen/on line... igen!?
Nyduschad, men vänster öra luktar pus (var). Undrans vilken främmande organism som krypit in och fagocyterats av mina neutrofila granulocyter?!
Fast vid närmare eftertanke luktar det rätt ok, inte som en sommaräng men helt uthärdbart. Antar att det är samma som med egna fisar och andras fisar.
Barn och man är, i vanlig ordning, utlånade till Umeå Waldorfskola- och förskola. Jag å andra sidan har, faktiskt, funnit mig väl tillrätta i en rätt behaglig hemmarytm. Dagarna ser rätt lika ut, men roliga avbrott dyker upp då och då, t.ex. rundflyttning av fina saker hemma hos Anna och Johan (skitkul och bra träning). Känns både kul och lite märkligt att liksom återigen hoppa in i ekorrhjulet med allt vad det innebär.
Funderar lite på periodplanering för våren, men bara lite inget som tagit form i dagsläget. Längtade som fasiken till 5:an med det rika stoffet (en fröjd för en historiker) och min planerade skärgårdsresa som skulle kicka igång klassens femte skolår. Inget blir dock som man tänkt sig, men säkert bra eller kanske till och med bättre. Grekiska sånger, dramer, masker, allt jag så himla gärna ville göra. Kanske har de redan avverkat kulturepokerna, spelat ett spel och är fullmatade med kulturella impulser. Känns skrämmande, men befriande att försöka ta upp tråden och spinna vidare på det någon annan startat. En ny erfarenhet, en bra erfarenhet. Gamla möten, men nya erfarenheter står för dörren.

La solitudine dei numeri primi

Jag låter mig fascineras av den blott 27 årige fysikern och sedermera författaren Paolo Giordano. I en intervju berättar han om uppväxten, utanförskapet och ensamheten och den egna vägen till en förståelse för sin omvärld. Äventyret människan fortsätter att locka. Han har fått Italiens tyngsta (bildligt så klart) litteraturpris, Premio Strega och ser naturligtvis så där ung och rätt ut. Bitska kritiker på krigsstigen fick dock lägga ned vapnen och gänga sig till segertåget.
Har lusläst såväl svenska som utländska recenssioner av boken och väntar med spänning på att den skall dimpa ned i brevlådan. SvD:s Lina Kalmteg väljer ett så vackert citat ur romanen att jag måste tjuva lite.

”Mattia brukade tänka att han och Alice var som två ensamma och vilsna primtalstvillingar. Nära, men inte tillräckligt för att verkligen röra vid varandra.”

Jag tycker det är vackert, poetiskt och orden tar tag i mig och slår an något bekant och nära. Primtal = ett naturligt tal större än ett och endast delbart med sig själv och med ett.
En ensamhet. En längtan efter löftet om delbarhet, en väntan på något som aldrig kan bli. Den mänskliga och melankoliska realismen när den är som skörast. Vårt (människans) ständiga ok, vetskapen om jagets ensamhet och viljans kraft att tillhöra.

Tack Paolo för att du skriver om livets väsentligheter!

Söndag

Söndag.
Sovit läääääääääänge och känner mig betydligt piggare idag. Björn har läst Vargbröder med lilla Tutten och på eftermiddagen ska hela gänget till Obbola för att ha ett retroaktivt kalas. Känner mig krasslig och stannar hemma.
Ingemar är på väg till Sky com för att raila och jag och Björne ämnar ta en tripp till affären för att handla.

Hoppas på en lugn och ganska händelselös dag, dylika önskningar "brukar" infrias (i.a.f.).

Sur och tröttkärring

Har haft det fint i goda vänners lag, men är nu djävligt trött och sur (har inte direkt rätt till det).

Less så i.i.h. på att jag inte kan förhålla mig till att saker och ting typ aldrig går som jag vill när jag vill. Ännu mera less på att andra alltid verkar leva medströms. Har säkert kommit över bitterfittatugget tills i morgon.

Ett upprop för barndomen

Är du en helhetsmänniska eller fragmentarisk looser?
På fråga ett svarar jag alternativ b. Längtar ibland så i.i.h. tillbaka till barndomens holistiskutopiska drömtillstånd. Allt var enkelt. O:a hela natten dunkade ut ur bergsprängarna och jag dansade och sjöng framför spegeln utklädd till en av Herreyarna (Ricard som jag tyckte var snyggast) med hopprepet som mickattrap. När jag blev gammal (typ 20) så skulle jag blir författare i Paris (trodde säkert att det låg utanför Lule, skriver Lule inte Luleå eftersom det bara är finfolk som uttalar å:et). Min alternativa plan var att gifta mig med Hasse i Noice eller smygbögen i filmen G (en ung Nicklas Wahlgren). Allt låg liksom öppet, inom räckhåll. Fantasi, drömmar och verklighet flöt ihop och bildade en spännande och obestämbar framtid.Gå på mellanstadiedisco och kasta popcorn i korridorerna ända tills gubben blå (vår fetlagde rektor som dagligen bar en blå kavaj som spände över hans svällande bukfläsk) blev skitarg, det gav ett obeskrivbart pirr i kroppen och en känsla av frihet och darrande livslust. Idag hade säkerligen dylika busstreck lett till idel möten och samtal varpå en åtgärdsplan hade krystats fram av vuxenvärlden. Ungarna bombarderas med vuxentillverkade intryck som sedermera blir till ett beroende (inte är det barnen som tillverkar; barbie, tv-spel och soft air guns,det är vuxenvärlden som tillverkar, ställer till förfogande och förfasar sig när ungarna inte kan vara LAGOMA i sitt brukande/missbrukande). Barndomens egna påhittarkraft (palla äpplen, skjuta sparvar med slangbella, leka herreman på täppan, skida över grus för att kolla om det blir repor, lägga häftstift på frökens stol...) dräneras raskt med hjälp av vuxenmoralism i kombination med konsekvenser (absolut inte straff, vi är väl pedagogiska vuxna). 10-åringar pratar om koldioxidutsläpp, Palestinakonflikten, tsunamis och Hagamannen?! Kul värld att växa upp i. Undrans om denna tidiga vuxenrealism ingjuter en känsla av mod och livsvilja, hopp att kunna förändra? Skulle inte tro det. När den barnsliga utopin (bra plats) ersätts av en ofrånkomlig dystopi(neg. samhällsvision) handikappas barnens tanke- och viljekrafter. Känslan hänvisas till det fördolda, men ett tomrum av hunger uppstår inombords.
-MEN ORKA! En fras i tiden.
Att leva är att växa upp (jag vet), att lämna möjligheternas och visionärernas rike för en berg och dalbana i riktning mot pragmatism och byråkrati. MEN snälla låt det komma senare, så sent som det bara går. Kanske är det utifrån en bitterljuv avundsjuka, en vetskap om vad vi (vuxna) förlorat som gör att vi är så missunnsamma; att vi stjäl fantasin, att vi formar alldeles för tidigt, att livet inte får möjlighet att forma sig självt.
Vi blir alla tids nog fragmentariska loosers.

Blir lite GI tjatig

Jaha, så var det regn och rusk igen och de stackars isbjörnarna kan inte jaga eftersom miljöförstöringen har sabbat isen i nationalparken Manitoba och måste nu hänge sig åt kannibalism. Här sitter alltså jag, en liten hominid (biologisk def. av människan), käkandes Saltåkvarns solrosfrön med extra salt på. Jag har för mycket och de har för lite, så klart, på bekostnad av mitt för mycket. Trots mitt dåliga miljökarma håller jag alltså fast vid den påbörjade GI-dieten och kan numer kalla mig fettbantare och koldioxidbulimiker. Ja! min etik skriker, men moralen dansar överförfriskad disco i dekadensens salar. Känns ju riktigt kul att under min "hitta dig själv essens resa" i grottliknelsens djupaste håla finna en; likätande koldioxidjunkie som dessutom inte ens bryr sig om att argumentera för-emot den nyvunna livsstilen!
Hakuna matat det är ord som är bra, ellet nått i den stilen.

Alltså jag har ätit bacon!!!!! (ekologiska sådana, men ändock fläsk från en söt liten nöff nöffare). Smaken var salt och god. Satt som en smäck i gommen, men skapade en mage hårdare än Madonnas (fast liksom uppblåst inte tvättbräda). Fasikens bananer, alltid skall något djävlas. Hur gör jag nu för att se de, förhoppningsvis, tydliga spåren i form av en krympande naturlig badring när den lilla höftringen liksom ersatts av en badboll som trätts över magen?!
Slutsats; jag har blivit en gasig och uppsväld koldioxidbulimiker. Tack för den GI.

GI

Söndag, vilodag?
Hos oss en synnerligen aktiv dag. Björn och Anders körde stolar och bord från wienercaféet till Kassjö. Ingemar skjutsades till Iksu för den årliga railtävlingen på snömässan och sedan bar det av till Obs-superaffär för att handla.

Björn har kollat sitt bmi via någon form av skala på nätet och kunde bittert konstatera "några" extrakilon. Jag kände mig verkligen inte hågad att ens testa eftersom jag är osäker på om man skall mäta ovanför eller under den naturliga badringen (lovehandels). Efter gemensamt beslut skall vi testa den , av vänner och släkt, omtyckta GI- metoden (ja, det är sant vi kryper till korset).

Alltså söndag den 29 november 2009 = dag 1 (fas 1). Björn skall till och med göra som i fascistprogrammet Du är vad du äter med hitler Skipper i spetsen och kolla midjeomfånget med måttband. Jag kör nog på skärpmetoden, d.v.s: skärpet räcker inte till=fet, hålet längst ut fungerar=ganska fet, hålet näst längst ut är helt ok=lite mellanfet o.s.v.
Frukost enligt GI är ett skämt; ägg och grönt te, så äckligt att jag inte ens orkade.Grönt te och en smörgås däremot, då är jag med på banan.
Lunch enligt GI: grönsallad med feta och svarta oliver(pasta så klart till barnen). Helt ok smaklöksmässigt, men ingen direkt bukfylla och en bitter bitter eftersmak av pyrande hunger.
Middag: chili con quorn,i.a.f. något man känner igen, blir säkert gott.
Ja, så nu sällar vi oss till alla världen bantare (säkert bra för en liten KBT:are som har svårt med kallpratet, typ jag. Nu blir det liksom möjligt att snacka äckliga menyer med lågt kolhydratvärde, tjoho). Hoppas bara vi får vara med i "bantargänget"?

Uppdatera

Uppdaterar bloggen ännu en gång denna lördag. Kakorna blev fina till slut och Svante hann med lite wienercafè innan det var dags för Teatermagasinet. Vi lämnade kakorna och hann dessutom med en kort sväng på basaren. Lika fint som vanligt och fullt med fina människor. Besökte 5:ans klassrum och reste med ens till en annan värld, närmare bestämt till Indien. Fick kramar från mina elever och blev helt jätteglad. Björn har varit trött och lite grinig hela veckan, ligger nu och försöker vila bort huvudvärk och illamående. Håller tummarna för att det inte blir en till omgång med svinis i våra rum.

Imorgon är det första advent (adventus)! Alltså blir det adventfix,railtävling och glöggdrickande.
Våra adventsljus tänds med versen Ett ljus i advent.

Vi tänder ett ljus i advent.
Från himmelens höjd är det sänt.
Det ljuset vi sänder kring riken och länder, att värma de frusna och leda de vilsa,
och så vill vi låta det ljuset vandra.
Det ljus lyser klarast som lyser för andra.

Bakning!!!!

Full aktivitet idag i köket. Efter noga övervägt beslut sker baket nu på förmiddagen, allt för att kakorna skall vara saftiga och goda (hoppas, hoppas) Eftersom jag är totalt lost in translation vad gäller köksutensilier så antog jag att vår hushållsassistent var synonym med mixer?! Resultat= ganska korkat att välja att baka en nötchokladkaka där det centrala arbetsverktyget utgörs av en mixer, hmm. Tur att jag har en köksmedveten man som pedagogiskt utan större utbrott (eller utan multipla) förklarade skillnaden. Hade 5:a i hemkunskap eftersom min mamma var kompis med hemkunskapsfröken, i retrospektiv inte alltid bra. Fixarbjörn har dock ryckt in och allt verkar ordna sig med den lyxiga chokladnötkakan, eller nästan för ägghelvetesvitan vill bara inte skummhårda sig.
Jag är inte direkt den borna husmodern! Jag är emancipierad (osäker på böjning)!!!
Jag är INTE avundsjuk på alla husliga kvinnor med sleven rätt i hand.
Jag kan typ andra saker.
Så, så nu är det bra. Pepparkakscheescaken verkar bli fin i.a.f. Tack lilla spralliga sångfågelsflickan Wahlgren för ett recept anpassat till en bred publik av ickehusliga kvinnor och män!
OCH nu börjar pengatjafset i hallen. OCH nu blev Ingemar sur och gick. OCH nu är jag också sur på Björn som är sur.
Vad roligt vi har tillsammans en sån fin julbasarsdag (ironin osar).
OCH nu börjar julklappsdiskussionen (vi köper alltid våra julklappar på basaren eller gör egna till kära släkten).
Nu står min cheescake på svalning, alltid något.
Svante är också jättefin i vit skjorta och vit läderslips.

Andrakaka baka

Har nu bestämt mig för att baka Pernilla Wahlgrens pepparkakscheescake som andra kaka.
Pepparkakscheesecake Cirka 25 pepparkakor
75 g smält smör
800 g philadelphiaost
2 ½ dl strösocker
2 msk vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
1 tsk malen kanel
½ tsk malen kryddnejlika
4 ägg
cirka 10 pepparkakor

Glasyr:
100 g philadelphiaost
1 dl florsocker
Några pepparkakor

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Mosa cirka 25 pepparkakor , blanda ner smör. Tryck ut blandningen i botten på en bakform med löstagbar kant och kyl medan fyllningen görs.
3. Rör ihop cream cheese och socker. Blanda i vetemjöl, vaniljsocker och kryddor och rör till en slät smet. Tillsätt äggen, ett i taget, under omrörning.
4. Häll i hälften av smeten i formen. Grädda i 15–20 minuter eller tills kakan har stelnat något. Lägg försiktigt ut cirka 10 pepparkakor och fyll på med resten av smeten. Grädda i ytterligare 35–40 minuter i nedre delen av ugnen.
4. Låt kakan kallna helt och lossa den försiktigt ur formen med en kniv. Kakan är godast om den får stå i kylen över natten.
5. Blanda ihop ingredienserna till glasyren. Bred den över kakan.
6. Dekorera med egenplockade bär, gärna lingon och lite citronmeliss för ögats fröjd.

Bestyr

Rid i natt! (Roman av V.Moberg från 1941). Min natt har just varit en sån där rid i natt natt; Maran har sadlat upp och de oangenäma drömmarna har avlöst varandra under natten. NREM-sömn (djupsömn) är bara att glömma. Är sjukt trött, men kropp och knopp vägrar vaggas in i den vilande medvetenhetens dal. Funderar på att sätta igång med tårtbaket inför 9:ornas wienerfik. Är ingen stor konditor, men har fått en del tips från vänner. Eftersom jag formligen avgudar Leila Lindholm (Leila bakar) så funderar jag på att testa hennes saftiga choklad och hasselnötstårta (se bild) samt Annas förslagstårta, måste bara fixa receptet. Eftersom Björn och jag är anmälda på julbasarsförberedelser så har jag inte heller någon bakguru här hemma (Björn och Anders skall till Kassjö för att hämta bord och stolar, sedan blir det gestaltning).
Ingemar är fortfarande hemma, under tvång, eftersom den envisa svinishostan inte ger med sig. 7:orna får veta mer om kvinnliga och manliga genitalier, puberteten och andra intressanta saker under mp, undrans varför Flingan verkligen verkligen vill till skolan?!
Blir skönt att liksom avverka fredagen och se helgljuset, eller lördagsljuset (Svantes teatergrupp visar i.o.f. en liten teaser inför vårpjäsen) eftersom söndagen är packad med ännu en railtävling (kul också, men lite jobbigt). Får väl helt enkelt ställa in mig på ännu en barnaktivitetshelg.

Känna in

När livets brytpunkter gör sig gällande tydliggörs den egna livsåskådningen (uppfattningar om människan och samhället, varande och strävande). Människosynen; tro eller vetande. Jag tror, men vet inte. Ibland, bara ibland, infinner sig en sinnlig och själslig intuition. Man bara vet, men vet inte varför eller på vilka grunder insikten baseras. Känslans mystik, kanske? Jag vet med känslan att människan är långt mer än en fysisk kropp. För mig är hon: en kropp, en kraft, en själ och ett jag. I mötet mellan den egna känslan/övertygelsen och de yttre kryckorna behövs ett brobygge. Det har i.a.f. varit och är viktigt för mig att pussla ihop bitarna för att ta sig framåt. Skolmedicin och alternativ medicin, delar och helhet. För mig, viktigt och aldrig uteslutande. Äventyret människan, äventyret livet. Att påtagligt och med absolut närvaro (inte alltid angenämt) uppleva symbiosen mellan människans alla delar var till en början det värsta som jag någonsin upplevt. Panik (härstammar från den grek. guden Pan och människornas rädsla för honom), ren och skär panik. Alla rödljus går på och i viloläge står de på orange. Rädsla föder ångest. Händer som sträcks ut från nära och kära, men också från samhället. Man behöver många olika händer, många olika famnar. Naturligtvis familj och vänner, men också en vård som möter hela människan, att bli berörd som människa och inte som patient/vårdtagare. Sverige är ett rikt, i monetär mening, land. Vi har ett överflöd, men överflödet möjliggör också utrymme för stöd och hjälp i ett vidare och djupare perspektiv. Genom rekommendation och högkostnadskort har jag fått möjlighet att komma i kontakt med den psykosomatiska sjukgymnastiken, ett fantastiskt möte.

I sin avhandling Health and Rehabilitation in a Psychosocial Context (Göteborgs Universitet) visar läkaren Per-Olof Kaiser vikten av att identifiera psykosociala markörer. Smärta i rygg och nacke är ofta orsakad av psykosocial stress i kombination med fysisk inaktivitet. Missas dessa livsvillkor vid konsultationen kommer vården inte kunna hjälpa den vårdsökande. Vården riskerar då att fortsätta producera långtidssjukskrivna. Detta gäller för en rad andra ohälsotillstånd än smärta. Hur många har inte haft: musarm, magsår, ständig ryggvärk, restless legs, muskelryckningar, dålig mage, tryck över bröstet, huvudvärk... listan kan göras lång. Naturligtvis har många av dess symtom somatiska orsaker, men kanske är det lika vanligt att utlösningsmekanismen ligger i stress och psykisk ohälsa som pågår över tid.
Vi tappar fotfästet, andningen flyttas upp till bröstkorgens övre del, kroppen verkar i ett ständigt spänningstillstånd, tankarna går på högvarv i cirklar, vi förlorar kontakten med den högre meningen och jaget släpper stegvis kontrollen. Den livskraft som formar oss tunnas ut och hela människan blir hudlös. När huvudet, trots tydliga signaler, väljer att stänga insiktens dörr går kroppen i strejk.

För mig som är tjurskallig och vägrar lyssna till den inre rösten, som liksom kör mot rött, är psykosomatisk sjukgymnastik en möjlighet att lära känna sig själv, hitta lodlinjen inombords och i livet. Övade idag med yogapall och hittade ryggradens och balansens mittlinje, tack kära sjukgymnast (psykgymnast, min benämning) för att du visar mig nya möjligheter.

Torftigt språk

Morgon.
-Tova-Liisa har cyklat iväg.
-Ska snart väcka Svante som får frukost på skolan (temavecka).
-Ingemar är fortfarande sjuk, men febern har sjunkit betydligt.
-Idag är det doktorsbesök, ska jag skratta eller gråta?!
-Björn har fått lön och jag ska köpa tyg för att sy fina bandanas till familjen.
-Tänkte försöka bearbeta min D-uppsats så att den kan fungera som kurslitt, men är osäker på utgången eftersom mina lofttomtar är lika effektiva som Sovjetiska femårsplaner, m.a.o. kollektivt obrydda.
-Behöver planera tårtbaket inför julbasaren.
-Känner mig trött. Oroar mig för livets osäkerhet: förmågor, gränser,arbete,önskan,ork,viljekraft,livskraft,mål, mening,självständighet,tillit.
-Vill bordlägga alla beslut och ställningstaganden och bara ta det piano.
-Funderar mycket på vad hoppet gör med mig. Att hoppas innebär ofta att besvikelsen blir större, gud så melankoliskt.
-Tänker ändock prova på att hoppas på en viss sak.

Trött men snart är det JULBASAR

Bild från förra årets JULBASAR på Waldorfskolan.
Är så himla trött. Var är den fina vita snön? Skyller på växthuseffekten. Mörkt och blött, fy fasikens vad trist. Som grädde på moset den objudna och icke välkomna flunsagästen.
Jag och mina sjuka småkillar (15 och 13, men ändå) degar och lever oss in i tröttheten. Ekofil och ekohavrepuffs i sängen, mums.
Min fina och gulliga handledare vid rel.vet väntar på lite fix som jag skall hjälpa till med, men vem släckte min arbetslåga? Behöver mjuka upp hjärncellerna som vilat alltsedan sommaren. Tur att julens ängel väntar i kulisserna, redo att lysa upp jordelivet.Känns ändock lite ansträngande att byta poetiska- och eteriska verk mot "hard fakta books".
Trivs väldigt bra i sängen som vi ärvt av herr och fru Munter-Lövgren. Har dessutom en liten Ikeadatakudde så att allt läsande och skrivande kan göras i ryggläge, eller nästan allt.
Ikväll har jag tid hos min antroposofiska läkare Susanne, imorgon är det doktorsbesök, på torsdag är det psykgymnast, fredag iordningsställande inför julbasar och på lördag julbasar, PUH!Men, ska inte klaga eftersom jag faktiskt bara får göra ganska roliga och braiga saker, dessutom inom väl tilltagna tidsramar. Sänder en extra tanke till alla dom som engagerar sig i frivilligt julbasarspyssel, ni är det verkliga anti-kapitalistiska hjältarna (fast de flesta hjältar är ju faktiskt kvinnor, så till de kvinnliga julbasarshjältarna skickas en stor puss).
Om någon dessutom råkar läsa denna mediokra blogg så uppmanar jag ER att besöka Waldorfskolans fina JULBASAR på lördag kl 14-17!
ALLTSÅ JULBASAR PÅ LÖRDAG!

Svininfluensa

Det har varit en lång natts färd mot dag (tvärtom liksom mot E O´Neills Long day´s journey into night). Smått tagna på sängen vaknade jag och Björn när vår feberyriga 13-åring störtade in skrikandes och viftandes. Min första tanke var att sonen var besatt (två själar i en kropp) av något hemskt väsen. Efter en långilånglång stund vaknade Ingemar till den jordiska sfären och vi drog en lättnadens suck. Efter samtal med rådgivningssjukvården fick vi veta att det hela var normalt och att det verkar som att min lilla Flinga har fått svinis. Oroliga vakade vi tills rytmiska andetag fyllde rummet. Vi ordinerades att hålla koll på andningen samt se till att sjuklingen intar enorma mängder vätska, inte alltid lätt när det bjuds vatten och inte läskeblask. Björn hjälpte sonen vid illamående och satt med honom, alltså med väldigt minimal dos sömn som följd. Björne är därför hemma idag och försöker ta igen förlorade drömtimmar. Ingemar fick i sig lite fritata och vilar nu för att slippa tänka på illamående, onda muskler och en envis hosta. Det enda positiva är att han nu automatiskt blir immun mot svinis.

Tärnaby

Hemma i halmen efter långhelg i Tärnaby. Bland norrmän, kvinnor också för den delen, och deras enorma superdyra dallasvagnar myste vi i vår ärvda 70-tals vagn med en stor dos charm och gemyt. Snowboardlinjen i Tärnaby ordnade i sedvanlig ordning hörstens första camp "le petit novembercamp". Över hundra snöbrädefantaster och jibbers anmälde sig, kul. Svante åkte buss på fredag eftersom han hade praso, d.v.s. 9:ornas besök i den kalla hårda världen utanför waldorf. Ingemar hade till sin stora glädje med sig freeskiikompisen Oskar, ett efterlängtat husvagnsbesök. Tyvärr var lilla gubben (inte så liten, men alltid liten för mig) krasslig hela helgen och under natten mot söndag bröt febern ut. Svinis?! Oskar tog det hela med ett härligt lugn och lånade utan problem Ingemars lipsyl med orden - äsch är säkert redan smittad. Svante hade flera klubbkompisar där, konstigt att alla "småkillar" nu är 1.80 med skostorlek 44. Tova-Liisa fyllde nio år i lördags och det firades med badhusbesök (Hemavans badhus från 80-talet) samt myslunch på Sånningsgården i Klippen. Eftersom vi (jag och Björn) fortfarande saknar medlen för att införskaffa säsongskort ägnade vi (och Tova-Liisa) övrig tid till längdskidåkning i skogsbackar med väldigt, väldigt lite snö. Björn var dock lycklig (han älskar konstiga skogsbackar där ingen vill eller ens tänker på att åka särskilt inte med längdskidor UTAN stålkanter). I vanlig ordning vurpade jag x-antal gånger och är blå lite här och var. Vi hade en jättefin långhelg och vår älskade förgård fungerade utmärkt som sovrum, om nu inte Oskar drog en vit lögn.

Ensamhet

Tid, likt rinnande vatten under våra broar. Ständig rörelse, ett förlopp fritt från överhetens bojor. Utlämnad, ensamlämnad och naken.
"...den som inte har behov av andra, den som är självtillräcklig är inte människa, utan vilddjur eller Gud". (Arist)

Ensamheten skrämmer. Vi flyr från den. Bygger murar. Försöker att glömma den.
I antologin, Den moderna ensamheten, beskriver Göran Rosenberg ensamhet som något metafysiskt, ett tillstånd fritt från det fysiska. Att befinna sig i ett rum fullt av människor, men ändå uppleva en tryckande ensamhet... eller att ensamt vandra i samhörighet. Den mänskliga ensamheten handlar alltså om en känsla av samhörighet.
Den moderna friheten, en frihet där relationer utan påtagliga vinster lätt ses som förpliktigande och betungande. En negativ autonomi som gör oss till ensamma massmänniskor.En nutidens polarisering, en världslig skärseld.
Steiner talar om mänsklighetens utveckling mot en ökad individualisering, en process som sker i full frihet. Vi människor kan därmed välja en positiv frihet där ensamheten vilar i valet och inte ställer oss som solitärer in i ett tomt universum.

Vad har vi då valt? Vad har jag då valt?
Min rädsla, min ensamhet. När livet tar vändningar finns dom där? Någon eller om man har tur några få, som stiger in i mörkret med små ljus.
Men man måste alltid våga bjuda in, bjuda upp och omfamna den positiva friheten. Man måste vilja för att få, men viljan är så svår att visa och förstå.

Jag är fortfarande rädd för tystnaden, kanske dumdristigt eftersom tystnaden alltid är så förväntad. Ljuden som i arbetslivet strömmar, flödar och ibland stiger till en kakafoni av röster mattas av och tystnar. Som en käftsmäll, som en uppenbarelse, en vetskap om ljuden och ljusens rum. Mina ljusa och ljudliga rum = mina arbetsrum.

Filosofiskt dravel, överpretto eller helt enkelt ordbajseri? Säkerligen, javisst, men det är mina ord och mina tankar. Snart har den här tiden runnit ut, vilan skall ersättas med någon form av aktivitet. Ensamhetens rum skall fyllas. Längtar och bävar på samma gång. Längtar efter: tillhörigheten och samvaron, engagemanget och entusiasmen, samtalen och diskussionerna. Bävar för att grunden likt en koloss på lerfötter än en gång skall rämna. Känner osäkerhet inför min plats, mina förväntningar och mina förmågor. Väntar någon? Saknar någon? Behöver någon?...

Det enda jag med all säkerhet i världen vet är att tiden är ur led.

Vinter

I begynnelsen var ordet.
I begynnelsen var kvinnan, den planerande och strukturerade kvinnan.
...sen kom jag (efterbörd)

Snön har inte lagt sig, men snökanonerna går kalla i Tärnabyfjällen. Ett faktum som signalerar träningssäsong, på gott och ont.
Planering, packning och ordnande, blir matt när jag tänker på det.
I helgen är det Novembercamp i Tärnaby och bilen skall packas full med barn, brädor och bus. Det finns liksom olika slags familjer, t.ex. karriärfamiljen, regnsbågsfamiljen, mamman som gör allt familjen, mansgrisfamiljen, fränfamiljen, ekofamiljen, svennefamiljen... helt enkelt en ändlös räcka av familjetyper, naturligtvis gränsöverskridande. Vår familj är aktivitetsfamiljenknasig. Barnen har engagerats i diverse aktiviteter sedan krypstadiet (ja, jag är väl medveten om det utvecklingspsykologiska no no som ligger i detta). Fotboll, Tae kwan do, brottning, snowboard, slalom, freeskii, teater, piano, gitarr...
Aktivitetsgrytan har nu kokat ned till; slalom för Tova-Liisa, Snowboard och teater för Svante och Freeskii för Ingemars del. Skjutsande, säsongskortköp i lift, utrustningar, tävlingar, camps och andra resor räntar under vinterhalvåret. För det mesta kul och familjesamlande, men det sätter en del press på den skrala familjekassan. Tur att det finns barnbidrag när camps och annat ligger så här i mitten av månaden.
Ja, nu väntar en ny säsong.

Besiktning är synonymt med emotionell obalans

Är fortfarande sömndrucken efter en natt med allvarliga insomningssvårigheter (tänkte mycket och länge på min vän och hennes son) och tidigt uppvaknande på grund av bilbesiktning.
För mig är bilbesiktning lika läskigt som: kvartsamtal när jag gick i lågstadiet, tandläkarbesök hos barnens sockerhatande tandläkare (förnedringsmöte av rang, plockar alltid med mig skämskudden), toapappersfrånvaro när man redan sitter på stolen och gjort nr.2, mens utan binda eller tampong i sikte med enbart ljusa byxor som skydd, läkarbesök på Umedalens vårdcentral( måste vara så att detta ställe drar till sig läkarratet) samt rädslan för att trampa i hundbaj när man går genom skogsdungen vid Backenskolan. Bilstädning (inbillar mig i min enfald att en fin bil är synonymt med en ua-bil), triangelframplockning och övertäckande av hundkissfläck.
Ombesiktning! Spindelleder fram samt handbromsfix. Känns precis likadant som när man går till tandläkaren med Tova-Liisa. Sockerhatandedumtandisen - Hur ofta borstar du tänderna? TOva-Liisa - Inte så ofta, aldrig kanske!!!! Ungen ljuger, eller i alla fall lite, tror jag. Hon borstar ju liksom morgon och kväll och JA hon dricker ibland juice på kvällen och JA, det fräter på emaljen. Hur som helst så kan vi köra gamla Bettan en månad innan allt måste vara fixat.

JUL, kul?!

Regn, regn och regn. Minns mina barndoms vintrar som bitande kalla med barnahöga snödrivor redan innan jul. Säkerligen en barndomens illusion.

Lite trist med en pudelhund vars päls har funktioner likt en grusmagnet. Lever i ett konstant tillstånd av knaster under fotsulorna. Dammsugaren går på högvarv och barnen skriker i kör - STÄNG AV!

Blött, mörkt och smutsigt.
Tur att min favorithögtid närmar sig, JULEN!
Älskar; doften av granris, små krokiga ljus stöpta av barnahänder vackert glimmande i mörkret, varm glögg med mjuka russin, kaloristinna Aladinaskar (gula eftersom vi älskar onyttig barnchoklad) och Praetorii psalm (katolsk hymn från 1582 som sedermera blev Det är en ros utsprungen)på hög volym med tillhörande egnen falsksång.
Jul för mig är ljusets och hoppets återfödelse, en tid att värna traditioner. Min annars undertryckta konservatism sipprar ut likt kåda ur varmt trä.
Julgranen kläs natten innan julafton och står färdig när barnen vaknar på julaftonsmorgon. Naturligtvis hugger vi granen själva och klär den med egentillverkat pynt och levande ljus. Änglaspelet skall klinga och värmen från gjutjärnsspisen leder oss in i mysstämning.

Helt knasigt. I år kanske vi skippar granen och likt en ung Carl Johan De Geer vägrar traditionalisternas smetiga firande. Det tål att tänkas på.

Livets slängpolska

Att leva är som att dansa slängpolska från Örsjö (sida, höger, kors, dubbelsteg)en blöt dag på hal is, m.a.o. utmanande på gränsen till oöverstigligt.
Naturligtvis kan man resignera och tvingas åka snålskjuts på medikamenternas autobahn, till det s.k. perifera landskapet. Här begravs pragmatismens hjul under lager av energifattig seratoninmull, vars vakumeffekt ger den själsliga prestationskrisen sparken. Tyvärr faller de väntade nyanställningarna alltför snart i glömska och det inre landskapet är därmed utlämnat åt själens kroppsliga förslavning.
Dramatiskt? Ja visst, men också så väldigt skönt.
Jag ser mig som en tillfällig turist, en resenär, på genomresa i denna metasfär, detta själskrafternas mellanrum.Här ståtar eterlivets sanatorium på rad, alla utlovandes vitalitet och jagkraft.
Känner mig som en antites som helt plötsligt förtrollats av syntesens förföriska lyra, men vad händer när den slutar spela?
Kastas jag då in på flitens expresståg tillbaka till ekorrhjulets verkliga verklighet? Vad händer då med alla nya spår, alla nya stigar? Vad händer då med den vaknande nyfikenhetens ljungfruresa? Bottenläge likt Titanic?
Självförverkligande. Karriärval. Brandingteorier. Ansvar!!!!!!
Självrannsakan och varningsklockor som ringer för döva öron.
Måste, måste, måste, måste.
Trött. Förvirrad. Arg. Förbannad. Hudlös. Meningslös. Mållös.
Trött. Trött. Trött.
Köper en enkelbiljett till periferin.
?! ...eller hur, hur gör man? Vad gör man?

Söndag

Denna novemberregniga och varma söndag har gått fort. Ja, faktiskt riktigt fort. Tova-Liisa sov över hos kompis och tonåringarna sover, som sig bör, läääänge. Allt sammantaget möjliggjorde förmiddagsmys i sängen med Björn. Vi läste, kramades hårt som Bamse och Brummelisa och tittade på Marc Forsters melankoliska film Stay.
Ewan Mc Gregors rollgestaltning medgav utrymme för önskningar. Ryan Gosling som spelade den suicidala Henry Letham var fin att titta på, men inte så mycket mer. Helt enkelt en film som under tittandet passerade relativt obemärkt förbi, men gav en bitter eftersmak.

På eftermiddagen följde jag och Björn med Anna och Gustav till sjukhuset. Vi spritade händer, pratade och drack gott automatkaffe. Anna vet precis vad jag gillar, bäbisblandning (mesigt kaffe med mycket mjölk).

Björn bakade en kaka efter maten (vi åt Pitepalten) och jag ämnar natta Tova-Liisa om en liten stund. Svärisarna kanske kommer över på en fika, vilket vore kul. På det stora hela en helt ok söndag.

Lördag

Lördag hos oss:
- Mys i sängen
- Röja lite och köra lite dammsugare
- Dialoger och monologer
- Barnen har sovaöverkompisar eller intar rollen som ditos
- Jag och Björn (det vill jag i.a.f.) åker in till stan. Om vi har tur vill barnen följa med, men jag har inte alltför stora förhoppningar.
- Kanske lite häng med svärisarna
- Intag av kolhydrat och sockerstinn föda
- Filmtittande med sovande Björn i soffan
... och som alltid små överraskningar.

En timme senare...
- Björn läser Liam Norbergs biografi och fikar sambalmackor. Jag väntar.
- Tova-Liisa kammmar håret och planerar övernattning hos kompis. Jag tjatar om tandborstning.
- Ingemar och Johan tittar på Simpson. Jag kanske, liksom borde slå av dumburken, men temporär morgonapati hindrar mig från dylika göromål.
- Svante skriver ändlösa artiklar om Barca. Jag funderar på att säga till honom att klä sig, men skjuter upp det.
- Jag bloggar för att fylla ut väntrummet.

Alltså! Små överraskningar väntar alltid.
Nu ropar Björn - Chubby truck (ett inte så smickrande smeknamn, vilket han inte fattat) nu är jag klar!
Tova-Liisa tjatar - hjälp att packa, hjälp att knäppa, hjälp att...
Nu far vi!

Slitvarg

Slitvarg!
I Fotbollstidningen årgång 89 står det om diverse spelare i Norrbottensserien för flickor A. En av dessa, idag Linda Zachrisson då Linda Lidberg, benäms som slitvarg. Hedrande att omnämnas?! I andra ordalag hade det kanske fallit i god jord, men just ordvalet (slitvarg) gjorde mig helt knäckt. Slitvarg, för mig synonymt (grek samma namn) med: bristande talang som kompenseras med överdrivet tränande, en som verkar i det tysta, ständig uppförsbacke, grå, trist och tråkig. Påståenden som berör gifter sig, tyvärr, ofta bra med den egna självbilden/självkänslan, kanske p.g.a. eller tack vare den emotionella sanningshalt som påståendet i sig bär.

Vad syftar detta till då?

En rädsla för att detta ok av strävsamhet på något märkligt sätt är släktbundet, en form av genetisk ödestro. Naturligtvis en helt irrationell tanke.
Att alltid vara den som av tvungenhet kämpar mest. En svår känsla särskilt när det kommer till dem man älskar allra mest.

Det sticker till i hjärtat och en känsla av orättvisa vaknar när jag tänker på det arbete och den strävan som vissa människor lägger ned på själva livet, medan vissa liksom glider på gräddfilen utan förstånd och vilja.

Ser mina barn; deras strävan, positiva inställning och idoga arbete. Jag hoppas, hoppas att de ser strävanskraften som en gåva, en tillgång och inte som en belastning, en luthersk piska. I samma andetag vill jag dem inget hellre än att de förståndslöst får sväva fram genom livet. Jag hoppas att alla runt omkring dem förstår och uppskattar deras strävan, att den inte får ske i det tysta, i självklarhetens område. Jag hoppas att slitvargen får upprättelse.

Kärlek

Tänker på det här med kärlek. Har just sett The notebook, en film av Nick Casavetes från 2004. Filmen bygger på en roman av Nicholas Sparks, älskar både boken och filmen. Den sanna romantikern får sitt lystmäte fyllt till bredden när livsöden rullas upp med all den; sorg, glädje, saknad, längtan, besvikelse, passion och kärlek som livet erbjuder. Är själv en sådan som då och då bjuder upp sentimentalitetens amorspilar till dans. Brukar fascinerat och fantasifullt betrakta äldre människor; älskande, grånande, och fårade par. Skapar bilder i mitt inre av deras gemensamma liv. Låter det fabulerade flätas samman med min egna biografi. Hjärtats slag ekar som dånet av ett andetag i tystnadens närvaro (kan tyckas som ordbajseri)vid tanken på ett långt liv tillsammans med den man älskar.
Att vandra tillsammans i nöd och lust (nöden är ofta lättillgänglig alltmedan lusten är eftersträvansvärd). Självständighet och egen sfär är för mig sekundära behov/begär, väl medveten om det politiskt/feministiskt inkorrekta i dyl. påståenden. Kanske för att jag har haft en så oändlig tur, eller i den bästa av världar ett gott karma. För en del tar det en livstid, eller flera, i storm och nöd för att finna kärleken, den stora kärleken. Ja, jag bär en obotlig tro på kärleken. Som skilsmässobarn kanske ett ohämmat begär efter den bestående, långa kärleken. Gottar mig därför gärna i hyllningar till denna; sånger, dikter, noveller, romaner, filmer och samtal. Ibland gömmer sig kärleken bland livets buskar och snår. Ibland tar den semester och återvänder i en ny skepnad. Det händer också att solen förmörkas och ögonen inte ser kärleken, fast den står där rakt framför en. Kärleken kommer i alla former: ögonblickskärlek, naturkärlek, jordekärlek, kosmisk kärlek och den (som jag håller kärast) mellanmänsklig kärlek i det lilla. Har haft och har tur att få älska och hoppas på ett långt liv av kärlek.

En sång för kärlek av Ainbusk.
Se mig för här är jag
låt mig få komma nära
till era hjärtan så som den jag är
den jag försöker vara
ge mig min morgondag
min enda önskan nu och här
älska mig för den jag är

Se fjärilns vingeslag
i alla himlar fara
se alla ögon blinka stjärneljus
låt livet komma nära
se mig för här är jag
min enda längtan nu och här
älska mig för den jag är

Låt livet komma nära
se mig för här är jag
min enda längtan nu och här
älska mig för den jag är

Se fjärilns vingeslag
i alla himlar fara
se alla ögon blinka stjärneljus
låt livet komma nära
se mig för här är jag
min enda längtan nu och här
älska mig för den jag är

min enda längtan nu och här
älska mig för den jag är

Den bästa dagen den är aldrig störst.

Tisdagens morgondikt W. B. Yeats
Läs dikten högt för dig själv. Låt språkets skönhet genomflöda dig och beliva din dag.
When you are old and grey and full of sleep,
and nodding by the fire, take down this book,
and slowly read, and dream of the soft look
your eyes had once, and of their shadows deep.

How many loved your moments of glad grace,
and loved your beauty with love false or true,
But one man loved the pilgrim soul in you,
and loved the sorrows of your changing face;

And bending down beside the glowing bars,
murmur, a little sadly, how Love fled
and paced upon the mountains overhead
and hid his face amid a crowd of stars.

Igår vinkade vi av Svante och farfar Mats som nu är på väg mot Bryssel tillsammans med elever från Midgårdsskolans EU-kurs (farfar Mats är kursansvarig lärare). Känns jättekul för Svante som går en lärorik resa till mötes. Ingemar är hemma idag med magont och illamående, håller tummarna att det inte är någon form av kräksjuka.
Tova-Liisa cyklade iväg runt åttasnåret, men lyckades tillsammans med lilla kavata fröken R missa badbussen. Småtjejerna sitter säkert på fritids och väntar, hoppas fröken L ger dem en riktigt utskällning. I annat fall så väntar en när T-L kommer hem idag. Björn var i sedvanlig ordning också sen, undrans om han får en utskällning han också? Vi är helt klart en familj med tidsoptimismproblematik, d.v.s; vi är inte sena för att vi stressar i sista minuten, vi är sena för att vi inte tror att vi behöver stressa. Ganska bra i många avseenden, men lite "dåligt" i vissa. När jag väl stressar på så brukar det dessutom gå käpprätt åt helvete, t.ex; jag och min klass åkte buss till Ersboda för att njuta av en fantastisk musikal. Efteråt fikades det och pratades så länge att jag manade på barnen i springmarsch mot bussen, vilket resulterade i frökenutskällning från busschauffören som bestämt talade om att det är livsfarligt att springa bredvid bussen. Skamsen så fick jag krypa till korset och förklarar för barnen att även fröknar gör fel och får skäll. Nä, det är bättre att leva sitt liv som tidsoptimist än som semi-tidsrealist.
Känns så skönt att denna dag som väntar är helt öppen: inga måsten, krav och förväntningar. Eftersom det är tisdag och gubbslemdag på badet tar jag mig friheten att vila från klordoftande morgonsimning. Ingemar, den lilla stackarn, tvångssover bort illamåendet och huset är lugnt och tyst. Blir nog lite skönlitterär läsning, har precis börjat på Michael Greenbergs, Den dagen min dotter blev galen samt promenad och diktskrivning. Började denna dag med Yeats, Irländsk dramatiker, poet och prosa älskare.

Försova sig

GUUUD vilken morgon och förmiddag! 08:15 RIIIIIIIING! (Björn med kastratsångarröst)
- Tova-Lissas badbuss går om fem minuter, vad f:n håller ni på med?! - Mamma, mamma, jag MÅSTE hinna till badet!
- Faaan mamma jag åker till Bryssel och MÅSTE FÅ MINA KEMIUPPGIFTER, varför har du inte väckt mig?! Alla barn i chorus - DU MÅSTE SKJUTSA OSS NU! Påklädning á la brandmanstajl och badpåsepackning. Frukost och tandborstning blir därmed sekundära göromål. In i bilen och brum iväg till skolan. Ingen badbuss eller glad och skuttande badklass på parkeringen, tankesvär lite. Brum mot badhuset. Ingen badbuss eller glad och skuttande badklass?????!!!! - Mamma det är ditt feeeel! - Jo, jo det är helt mammas fel. - Hej! Min dotter har bad idag, men vi är lite sena. Har Waldorfdskolan redan gått in? - Nej, dom har inte kommit. Ok, puh, skönt! - Hörde du det gumman vi är i tid. - Vad bra mamma, hurra. Vi väntar och väntar och väntar och väntar och börjar undra om våra klockor går fel. - Jo, vilken tid brukar Waldorfskolebarnen komma? - På morgonen, alltså imorgon tisdag. Tack för den. Luften liksom går ur oss båda. Tova-Liisa blir superledsen och jag känner mig som den sämsta sämstingmamman i världen. Väl hemma kommer hela Solglimtengänget på besök. Det fikas, spelas; piano, triangel och flöjt, samt leks i pojkarnas rum (loftsängen som Björn byggde för flera år sedan blir en rövarkoja). Tova-Liisa är helt slut efter knasmorgonen och får stanna hemma idag. Mungiporna drar lite uppåt när hon får tillfälle att agera stortjej och visa upp hamstrarna för dagisbarnen. Lugnet har lägrat sig efter bortplockning och städ. Till min stora förtret missade jag min viktiga insmörjningstid p.g.a. allt skjutsande, men Björn lovade att gå förbi U på jobbet och informera om läget. Trots; försovning, schemaslarv från oss vuxna och allmän stress så blev morgonen ändå fin. Nu ska jag och min fina lilla tjej läsa lite i hennes läsebok.

Förstår inte frågan

Samtal, diskussioner och fika runt matbordet. Svante, Ingemar och kompis Joel lyssnar "andäktigt" när Björn håller låda. Är trött efter att ha varit igång hela dagen; högskoleträff, handling och packningstjafs inför Svantes Brysselresa. Känner av halsont, huh hoppas det inte är svinis!? Träffade en fin arbetskamrat idag när jag handlade, kul eftersom vi inte setts på länge. En sak som jag dock funderar lite över är frågan (som några få ställer) om vad jag tänker arbeta med efter sjukskrivningen???!!! Kanske är jag trög, men mig veterligt så är jag fortfarande klasslärare och mig veterligt så är det undervisning jag skall syssla med. En följdfråga till vadjagtänkerefterfrågan är - vill du ta din klass???!!! Finns det flera alternativ? Hypotetiskt svar - nej, jag tar klass nio istället. Alltså ännu en fråga som jag inte förstår. Kanske låter jag lite irriterad, men det är jag inte. Bara lite lite frågande. Undrans om det är en form av "kollega är utmattad kutymfråga", vad vet jag. Kanske är det en vanesak som bör funderas över. Kanske bör jag ha några alternativa svarsmetoder. Hur som helst så är "problematiken" temporär och kräver därför inte några vidare funderationer. Jo, förresten jag blir inte irriterad utan mer ledset funderande.

Multitasking och egoism

Multitaskar, ett nytt ord i den svenska ordfloran. Var tvungen att kolla töntens vituella ordbok (http://spektor.blogspot.com) och där fann jag verbet "att multitaska" (grundform) innebär en person som använder flera dataprogram och/eller fönster samtidigt. I vid bemärkelse (eller enligt egen tolkning) kan ordet utöver den sematiska innebörden också ses pragmatiskt, d.v.s. ur ett användarperspektiv och ordets pragmatiska betydelse blir då synonym med "flera bollar i luften". Kort och gott, jag multitaskar; äter frukost, intar diverse medikamenter, ringer Anna (vars telefonsvarare går på), facebookar och bloggar "all at the same time".
Sent igår kväll tog jag skruttbilen (ja, jag är en koldioxidförbrytare)och körde 500 meter till min kära arbetsplats för att smyglåna kopiatorhelvetet. På Hedda hade det hänt en hel del. Mitt fack har fått ett till namn Helen (min vikarie, inte alls konstigt), men det sved till i hjärtat och en klart anarkistisk egoism satt in. DET ÄR JU MIIIITT FACK! Genom inre monolog sansade jag mig, så klart,(jag försöker vara lite rolig)och resonerade mig fram till att det är skönt att dela fack när jag ändå inte är där. Vill INTE dela fack med någon när jag börjar jobba eftersom jag hamstrar papper i mitt fack!En glad nyhet är att datasalen numer pryds av X-antal extra arbetsplatser, toppen när läsårsbrev/skriftliga omdömen skall skrivas. Lukten och ljudet från kopiatorn from hell triggade den välbekanta arbetsgnistan. Längtar riktigt mycket efter knasbollarna (i positiv bemärkelse, jag gillar knasbollar) som jobbar på skolan, men inte fullt lika mycket efter skolmaten (så otacksamt av mig när det finns svältande människor i världen). Kan till och med sträcka mig så långt att det faktiskt skulle vara lite kul att säga det nya morgonspråket tillsammans med barn som halvstår och mumlar lite tills jag tittar sådär frökenbestämt på dem. Kan också bli full i skratt när jag går på en buss och nästan per automatik säger
- bakåt i bussen, man får inte stå det är farligt! Kan längta efter (något) orealistiska förslag som; poolbyggande på skolgården för att liva upp stämningen och minska buset på rasterna, resor till Paradisbadet i Ö-vik varje klasstimma och
tv-spelskonsoll i klassrummet. Med andra ord härligt visionära förslag som vittnar om en tilltro till roliga idéer och frånvaro av trist vuxenrealism. När jag börjar jobba så ska jag ta mej f.n föreslå fikabuffé under tiorasten i lilla gula. Undrar lite om kakafonin i lilla gula fortfarande är lika hög på 10-rasten. Undrans om vaktis har en lite lättare arbetsbörda när jag inte jagar honom varje morgon med nya hyllor som jag vill få uppsatta. När jag börjar jogga får jag säkert inte tvångshänga längre med barnen i klassen på rasterna när jag är lite ensam, för dom är ju liksom stora nu. Jaha, men så är det. Har fakriskt riktigt kul i min ensamhet här hemma Kan ju alltid multitaska.

Bäbisar ÅH

Sen eftermiddag-tidig kväll en torsdag i november. Träffade en kollega på Spaet idag. Blev lite jobbprat, men det kändes helt ok och var trevligt. Har haft en del skrivgöra som legat över mig som den ridande mannen i Uppenbarelseboken vars gestalt omgärdas av olyckor (6:1-17), med andra ord något orosuppbyggande. Efter diverse inre monologer rationaliserades arbetet och idag känns det mycket bättre. Som den rutinmänniska jag fortfarande är så bjöd dagen på; fillunch med ekofras, promenad och vila. Hade egentligen planer på att mysa lite med Anna, men stackarn är krasslig. Har ändå sån tur att jag fick låna lilla Hugo en stund, MEN han bara sover och sover. Vill ju bäbismysa, mata och rapa, men han vill bara sova. Anna och Johan (paret vars dialoger borde manusförfattas) ville ha tillbaka plutten vid halv åtta så jag hoppas innerligt att han vaknar snart. Nä, kanske är det fel på bäbisövervakargrejen, måste gå ut och kolla för tionde gången.

Middag och EU

Morgonstund; radion skvalar The Killers, Tova-Liisa har ockuperat vår lilla (enda dessutom) pyttetoalett, tonåringarna vägrar gå upp och Björn har traskat iväg till jobbet. Sitter här och mysbloggar i köket med tända ljus och en kissnödighet som är minst sagt tryckande. Gårkvällen (en variant av gårdagen, typ) bjöd på "vara tillsammans middag" med Björns syster Anna, Oumou och Elisabeth. Tova-Liisas favvomat stod på menyn; pestopastasallad med vitlöksbröd. Middagen blev trevlig, men med en konstant ljudmatta (kakafoni är ett bättre ord) hängande i luften. Min fotbollstokiga 15-åring kollade på Barcamatch, Oumou sprang runt och lät som ett inspelat band " Toa Lisa tom",parallellt med en (försök till en) vuxenkonversation gjordes. Alltså som vanligt hos oss. Lugna middagar med intima samtal går fet bort. Efter föräldramöte kom en trött farfar Mats förbi. Tyvärr var salladsfatet renskrapat och den vrålhungriga farfarn fick nöja sig med fil, musli (skiter fortfarande i de tyska prickarna)och smörgås. Han meddelade också att det var ok från "högre ort" att 15-åringen följer med till Bryssel. Svante blev så klart superglad när han nu får möjlighet att besöka: EU:s huvudstad, Europeiska kommissionens säte, Europaparlamentets högborg och Brysselkålens hemvist. Kul också att få hänga med Mats och hans elver från Midgårdsskolan eftersom 15-åringen ämnar söka Midgårdskolans Arena naturlinje inför nästa läsår. Svantes fin fina klassföreståndare fröken K har också ok:at ledighet från ordinarie skolgång. Allt klart för resa, eller nästan. Ett besök på Dragonfältens hälsocentral återstår för injicerande av flunsavaccinet. Nej, vi har inga tveksamheter till vaccination. Varför? Jo, vi känner och umgås med flera riskgruppspersoner (det handlar om hänsyn och omsorg för andra personers välbefinnande), Björn är en livs levande medicinerande astmatiker och 15-åringen är ju på väg till Bryssel och vill O-gärna insjukna. MEN efter vaccination är allt klart och 15-åringen kan bussa och flyga med farfar och Midgårdsungdomar till Bryssel.

Den dolda dagordningen

Fin morgon med barnen och Björn. Simmade, men känner mig just nu helt matt i hela kroppen, kanske lurar en förkylning. Ämnar vila en stund för att sedan arbeta lite med skrivgrejer och annat som pockar på min drömmande uppmärksamhet. Hela utmattningsgrejen går mig på nerverna. Hade doktorssamtal igår, vilket resulterade i oändliga reflektioner och efterbearbetningssamtal. Min stackars privata lekmannapsykolog plöjer så mycket övertid att låtsasdoktorsfacket snart uppmanar till strejk. Får ibland känslan av att psykologerna (som grupp) har en dold dagordning som går ut på analysatomklyvning, tänkande över tänkandets minsta lilla elektron som fastnat fel en kall dag. Jag ger ett exempel:
Doktor A - Linda varför tror du det är så att Björn inte har tagit körkort?
Förvirrad patient (vad f:n har det med saken att göra) - hum, humelihum, tja, jo, men,men, kanske seghet?! (vet med ens att jag svarat alltför elementärt)
Doktor A - Linda, kan det inte vara så att Björns handlingslöshet gällande körkortet beror på ditt kontrollbehov?
Ännu mer förvirrad patient - hum, hum, eh (tänker så det knakar, men någon kausal tankeförmåga dyker inte upp på förståelsehorisonten)
Doktor A - Kan det inte vara så att det är bekvämt för dig att skjutsa Björn för då behöver du inte oroa dig för att han skall råka ut för någon trafikolycka?
? Får totalt hjärnsläpp som övergår i uppgivenhet. - Jo, kanske (överlägger med mig själv och kommer fram till att doktor A liksom är doktor och säkert vet bättre. Har bara inte tänkt i dessa banor förut.)Beslutar mig för att förlita mig på expertisen, i.a.f. tills jag kommer hem.
Samtalsterapi och KBT framstår alltmer som en suggestiv hjärntvätt, vilken leder till omstruktureringar av den vänstra hjärnhalvan. Medvetandet, analysförmågan och logiken liksom transformeras. Nä, nu raljerar jag, det är säkert jättebra, men blir bara lite less ibland. Skönt att det är en dryg vecka tills nästa möte.

Är lite filsosafisk (som Tova-Liisa sa)

Förtvivlans dimma har lättat och hjärtats rytm är åter stark. Jag, du, vi. Vi, ett sammanfattande pronomen för detta att bli människa. Homo sapiens sapiens, den förståndiga människan. Vad är vår särart? Vad innebär det att bli människa? Som en uppmaning finns det där, allstädes närvarande. - Oh människa känn dig själv!
Jag tycker det är en svår konst att bli människa, att mitt jag skall styra astralitetens starka krafter och acceptera kroppens fysikaliska ramar, men samtidigt också komma till ett möte med det, just det som är större. Vår fria vilja, våra tankekrafter och vår fantasi är portar som ger oss frihet; i livet, i förhållande till livet, det förfödsliga och döden.Frihetens janusansikte är på samma gång lyckans diametrala motsats; tvivlet, rädslan, ensamheten och utkastelsen ur visshetens paradisiska tillstånd. Omfamningen och tryggheten som stegvis släpper sitt grepp. Att kasta sig ut på tusen famnars djup (Kirkegaard) är frihetens och livets premisser, men modet är människans och människans allena. Vi söker efter svar, svar för att hitta livskraftens graal genom: religiositet, vetenskap, tvivel (agnosticism) och förnekelse (ateism), allt för att våga kasta oss ut och möta människan. Jag har alltid avundats dem som är så där säkra. De som vandrar i tillit, vars demoner skyggar och drar sig tillbaka. Jag har alltid velat gå med dem, bland dem, tyvärr utan insikt om att vägen alltid är min egen. Jag har tvivlat och sökt säkra svar, men också funnit en strimma tro och kanske, stegvis, en tillit till mig själv. Att våga kasta sig ut i ovissheten, att våga möta sig själv. Att känna sig själv. Känn dig själv människa!

Morgonsång

Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.
Du passar in i själva skapelsen.
Det finns en uppgift just för dig och du är fri att göra vad du vill med den.
Du kan säga ja eller nej.
Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.

Annorlunda men bra ändå

Åter i Umeå runt ettsnåret i natt;trött och arg som ett litet bi. Var så arg på vandrande renar att jag (o-pedagogiskt högt) uttalade min avsky för dessa behornade djur, varpå min äldsta son tillrättavisade mig genom att slå ned på min reinkarnationstro. - Mamma! Du kommer helt klart bli en puckoamöba i ditt nästa liv eftersom ditt karma suger. Ett iskallt hus kändes inte alltför välkomnande och hemtagna varor i bagageluckan fick helt sonika ligga kvar. Vid halv tvåtiden sov hela familjen under sina stelfrusna istäcken, brrr. Känns trist att lovet är slut och vardagen åter tar sitt grepp om familjelivet. Vi har, trots premenstruella humörsvallningar och manlig apati, haft det bra i vårt lilla hus (vagn), med betoning på lilla. Ibland känns det lite, bara lite, jobbigt att vara så där apart/eljest/det som skall bort i Fem myror är fler än fyra... frågesport. Nu tänker säkert någon (eftersom jantelagen styr oss)att jag tror mig vara för-mer eller så djävla överspeciell, men så är inte fallet. Naturligtvis är alla unika och speciella bla bla bla, men den känsla jag ibland blir trött på är en myrig liten vetskap om att man sticker ut (inte så där fränt), utan snarare lite sär-mässigt. Ger några exempel:
- Fick barn när vi var alltför unga med västvärldsmått mätt (18 och 20), dessutom tre stycken och vill gärna (i.a.f. fall jag)ha många fler.
- Älskar utförsåkning i alla de former och klär oss fortfarande i stora snowboardkläder (med häng, hualigen vilka avdrag på vuxenlistan). Vi har alltså inte bytt till vuxet sportiga Peakkläder.
- Vi semestrar i en liten husvagn från 70-talet (en längtan att leva skibumlivet lite för sent).
Helt fel på alla sätt. Tuffa och fräna intellektuella 70-talister rynkar på näsan åt husvagnslivets svennighet och white-trash aura. Öl-magade, skotertokiga, rökande 50-talister paraderar med sina kolossvagnar, jätteförgårdar och bamse SUV-bilar.
Ibland önskar jag att vi också hade: en sån där fin nybil, mysig och välhållen fjällstuga, tajta välsittande Årestajlade kläder och framförallt tyckte att det var helt toppen att göra karriär istället för att längta efter små mysiga bebisarmar och metervis med härlig pudersnö som bara väntar på att användas.
Om jag är riktigt sann mot mig själv så är det konventionen som gör att jag lite då och då vill vara och göra det förväntade. Den myriga känslan av eljesthet skall från och med nu accepteras, metamorferas och bli en tillgång och inte en myrig belastning. Jag gillar, älskar är ett bättre ord, vår ärvda husvagn. Vi har den minsta, men mysigaste förgården och tre underbara ungar som är våra bästa åkkompisar. Tyvärr tillät inte plånboken säsongskortinköp för hela familjen, men det var kul att fjällvandra lite också. Obs! Ingemar fick en spricka i armen (vi är VIP-gäster på vårdis i Tärna) och ville visa upp gipsskenan.

Uppfostringsmisslyckanden

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

Vierge Moderne, Edith Södergran

Eftersom dagens planer innefattar kvinnoumgänge så känns det passande med Edith Södergran denna morgon. Efter några nätters sömnro, vilket innebär frånvaro av störd djupsömn och daggstinna ångestritter vid uppvaknande, så vaknade jag denna morgon med den välbekanta känslan av oro i kroppen. Oron har blivit min tillfälliga turist, en helvetets snålskjuts. Oron gör mig rädd, en diffus och smygande rädsla som hotar att ta över. Varken mindfullness eller KBT-tänk hjälpte och det var bara att "gilla läget". Blir både arg och besviken på mig själv, min kropp och min själ. Vill liksom att allt bara ska vara som vanligt, som vanligt innebär frekvent förekomst av galen livsbejakande spontanitet följd av fysisk utmattning.Jäkla skittänk. Måste tänka:
Du kommer inte att känna så här för alltid, det går över.
Du är inte tokig eller fysiskt sjuk.
Du har bara gjort lite för mycket, oron går över.
Acceptera och slappna av !
Det är bara så himla trist att inte klara av helt vanliga saker i ett helt vanligt tempo, särskilt när det liksom inte syns utanpå vad det är som felar. Allt lugnar så klart ned sig och det var otroligt skönt med morgonsimningen. Skjutsade Björn, i vanlig ordning, till Solglimten eftersom min kära man (i motsats till mig) är född avslappnad. Just avslappnad, inte slö. Han tar dagen som den kommer och oroar sig inte i onödan. Helt underbart, men en mindre angenäm bieffekt är att han varje morgon, typ, blir förvånad när klockan är 07.25 och han börjar 07.30. Fast det gör inget eftersom han är så fin och underbar.
När jag kom hem hade Tova-Liisa vaknat och satt (vet att det är O-waldorf och väldigt uppfostranspolitiskt inkorrekt, men..) framför dumburken. Enligt henne världen bästa sätt att börja lovet. Ingemar, Norin, Johan och Joel har lanat (osäker på benämningen) CS hela natten, men visar inga tecken på trötthet. Svante sover så klart som en stock till framåt 11-12. Blir nästan full i skratt eftersom jag och min kära man hade så många uppfostringsmåsten som gått i sank. Här är några exempel och hur vi misslyckats å det grövsta.
* Barnen fick inte ha några plastleksaker.
*Vi hade inte tv och barnen fick inte spela dataspel.
*Som en sann likhetsfeminist kläddes mina söner i klänning och min dotter i murriga färger.
* Vägrade smink för att visa på hur viktigt det är att vara nöjd med sitt naturliga utseende.
* Vägrade handla på HM och propagerade för de små, lokala alternativen.
* Framhöll att kött är mord och uppfostrade mina barn i det vegetariska levnassättet o.s.v.
Så här blev det:
-Min äldsta son avskyr Gurun Schyman och Fem. alternativ efter att jag släpade med honom på ett föredrag kring manlig skuld. Han tyckte att tanten gillar ju inte pojkar.
-Min mellanson har sedan 9-års ålder drömt om att bli köttätare när han blir stor.
-Mina barn älskar; tv, tv-spel, dataspel, ja allt tekniskt.
-Min dotters modemässiga förebilder är Britney Spears och Romer i stora klänningar.
-Min dotter älskar att sminka sig hos kompisarna och hon har fått barbies.
Jag har lagt ned min diktatoriska kamp för länge sedan och nu har vi: tv, tv-spel,flerpacksstrumpor från HM (man blir inte lika förbannad när de tappas som för ett 198 kr ullditos) och barnen får äta kött hos kompisar om och när de vill.
Är inte en etiskt förtappad moder utan en flexibel sådan. Tack underbara barn för att ni lär mig om livet.

En familyliving söndag

Söndag=familjedag=mysigt.
Simträning tillsammans med Björn på Iksu spa.
Tredagars handling på Umeås främsta etnomataffär, Willys.
Kramkalas i Ikeasoffan (Ikeasoffa i sinnevärlden, men Eilersen dito i idévärlden).
Världen finaste och bästa Björn packar upp varor och är nyfiken på vad jag skriver.
Svante läser,förutsägbart nog, Aftonbladets sportsidor och förhalar den oundvikliga bajspromenaden med Texas.
Ingemar surar eftersom han inte hinner till Skycom för att raila med kompisarna Oskar och Axel.
Tova-Liisa tv-protesterar efter kramkalaset.
Texas är hungrig och bajsnödig.
Snart kommer Oumou och hälsar på, men först väntar äckeltvättröjning i källaren. Vi är en sån där osund familj som hamstrar tvätt årsvis. Gillar ull som "bara" hängs ut för att få den där fräscha känslan. Vår hustomte strejkar, eller han är nog skitlat, eller så kan det bero på att han senast fick tomtegröt julen 02.
Har ingen ensammåndagsångest eftersom barnen har höstlov hela veckan, HURRA! Helt underbart att få tid att umgås med de man älskar allra mest.
Annika Lindgren, som nu bor i Skellefteå, kom förbi och pratar i hallen, kul.
Svante har varit på bajspromenad med kardborrebrorsan Texas. 15-åringen satsar nu på världsrekord i satsumasätning.
Bakning inför husvagnshäng. Vi sätter; bulldeg, pizzadeg och Tova-Liisa och ingemar bakar dubbel sats av härlig kladdkaka, en för hemmamums och en för husvagnsmys.
Farfar Mats, faster Anna och Svante sticker iväg på Folkets bio.
Vår lilla gullplutt Oumou sätter igång med bullbak, vilket innebär: kladd och degätning.
Norin kommer och hälsar på och kort därefter kommer Tova-Liisas kompis, Mina. Oumou blir så klart jätteglad och stortjejerna tar med henne ut på promenad.
Oumou är sugen på utflykt och vi (jag och Oumou) tar en tur till kompis Anna.
Snart sticker farfar Mats och Tova-Liisa på farfar och Tutten helkväll med bio och mat.
Oumou blir mer och mer nakenfis, ett scenario som slutar med ankeborgbad i kökshon.
Familjelivet förutsätter: improvisation, anpassning, kompromisser och ett konstant kaostillstånd som lurar bakom hörnet.
Allt som jag gillar skarpt. Vad vore livet utan; nedkissade sängar, svinkoppor, tonårsstamp i trappan, rensat kylskåp när man är som hungrigast, intensiva diskussioner/argumentationer kring tider, pengar och städning, bråkande ungar och fotbollskraschade fönsterrutor? Säkert toppen, men inget för mig.