Stugliv

Vi lämnade vinterrusket. Snötyngd altan, tunga granar och liljan som äntligen slagit ut välkomnade oss. Vi klev in, skruvade upp elementen och eldade i öppna spisen. #stugliv

Lazy lördag

Lite snowboard med Gunnar och Pelle, sen en lördag av slappande. Så länge sedan jag inte planerat någonting.
Snart ärtsoppa och ännu mera slappande.

17 januari

Så är den över, märkligaste 18 månaders kampanjen. 15 löpare i primärvalsmanegen. En kvar. 17 januari tillträder en ny president för den svulstiga hegemonins "örnnäste". Vad händer med Obamacare, muren/järnridån, invandringen, Rysslandläget, protektionismen, alla människors lika värde blir det alla vita mäns lika...?
En man av etablissemanget, en man som framhåller sin "folklighet" och avantgardistiska makthållning.
Förlegad, unken och drypande av populärpolitisk chauvinism.
17 januari...

Ljuset

Jag tänder inget ljus på mammas grav när mörkret fallit. Jag är inte hemma. Jag vandrar upp på fjället, njuter av det jordiska, men mörkret kommer vara mörkt på platsen invid pilen. Det känns urjobbigt.
Försöker tänka att dagar och högtider är jordiska och att det himmelska liksom är större, men det går inte.
Ältar olustkänslan och att mamma verkligen, verkligen tycker om det myckna ljuset.
I morgon återvänder vi till stadens liv. I morgon kan jag gå till platsen invid pilen.

Busigt

Nu är det busigt hos oss. Soffan blir koja, kojan blir hög, högen blir landning. Fart, fart, fart.
Sen brottningsninjagos, sen blades, sen borgmästare, sen blir någon ledsen, sen överglad.
Tovaliisa och Tavi är, turligt nog, ute och grillar. Stugan rymmer liksom inte mera eterisk kraft just nu.
Längtar efter sprakande eldstad, kaffe och mysstund med Björn.

Letar djurspår efter Drottningleden

Höstlovslediga barn och make. En dags pluggande återstår sen kan jag viga helgen till målning, vandring och förhoppningsvis säsongens första snowboardåk.
Stuglivet klär oss. Känslan av att komma till vilsamhetens marker. Jobbar jag så jobbar jag med fjället och älven som musor, men för det mesta så går dagarna i en rätt angenäm symbios av vandring, mat, disk, lek och stugfix.
Idag letade vi djurspår i nysnön utmed Drottningleden tills magarna började knorra och fingrarna kändes frusna. Bara en sån sak.

Den första snön

Första snön föll idag. Platta lätta oblater, såna som smälter i tunna rinnilar.  Det inre hjärteminnet blir påträngande. Senhösten 2015 föll snön och jag med den. När andetagen är korta, nästan osynliga, kroppen gör utan att känsla eller tanke hinner med. Senhösten 2015 föll snön och jag med den. Tusen sorgers ångest, nysnö och det stora vemodet.
En kort ögonblick när luften stannade och sen återgick allt till att vara vardag med kvalitetsarbete, planering, samtal och datorknapprande från rum till rum.
Varje dag; på väg till barnträdgården, en tyst minut mellan spring och knackningar, sekunderna innan sömnen kommer mig till mötes. Saknaden finns där. Fortfarande stark. Fortfarande outtröttlig. Någon sa att det är naturligt, att det är den åldern. Det där med att döden kommer. Jag ville slå och bita.
Tiden i mellanrummet är bra. Det är den tiden jag låtsas att mamma ringer och berättar att Maria och Tommys badrum är renoverat, att Laila opererat höften och att Bibbi lekt i nysnön. Pappa tränar inför Vasaloppet och hälsar på oss, mig, för vår skull. Det finns ingen cancer. Inga livssorger som behöver dränkas.
Sen öppnar sig tiden och mellanrummet finns inte mer.