Vardag

Jag har kört tusen mil...känns det som.
Inlandets nedlagda skolor, murkna kapell och övergivna gårdar spelade förbi smutsiga bilrutor.
Efter 9 duschfria dagar har håret renat sig själv.
I morgon är det vardag, en av alla dessa dagar i raden av dagar som man uppskattar mer, men oftast inte alls. Dagar som sällan tar plats.
Längtar att somna till det syntetiska stjärnljuset som av lathet eller skönhet hänger kvar sen jul.
Marken hemma är brun och träden knoppas snart, kontrast till det vita som vi lämnade. Vintervemodet kommer i kroppen, men också sommarlängtan.
Onsdag till fredag har jag rektorsutbildning, denna gång i Skellefteå. Fredag. Samma blå väg. Samma nedlagda skolor och murkna kapell.
Majbrasor vars lågor dansar förbi och får pupillerna att stöta sidledes.
Vattenplaskhelg i Hemavan. Säsongsavslutning med bartömning för de unga och hugade.
Men först alldeles vardagliga dagar.

Storm

Stormade ordentligt på morgonen. Vi sov länge och steg upp till brunch. Vaknar varje morgon av att Pelles fingrar pickar på ögonlocken. - Oj, hej är du vaken mamma?!
- Jo nu är jag det, Pelle.
Soliga dagar märks trängseln inte av, men blåsiga...
Som nu, Gunnar stensur. Pelle stensur. Jag...irriterad. Bilhopparbaneleken fick ett abrupt slut när surmamman grep in. En annan dag. En bra-humör dag så hade leken kanske...eventuellt...eller naej.
Nu spelas det småkrypsspel, vilket jag tycker är toppen.
Trängsel, ljud, trasiga leksaksbitar som är jävligt hårda att trampa på, ögonlockspick...är alltid värt.
Riktigt värt!
Tacksam för denna lilla flock på fem björnungar, en gubbe och en gammal pudelpojke.

Vilodag

Vilodag.
Fick iväg mina uppgifter till rektorsutbildningen med visst slit.
Familjen är trött efter intensiva dagar som värker i benen.
Nu är det mörkt ute. Snöar ymnigt och vinden piper i murstocken.
Stora som små barn har krupit till kojs.
Björn tittar på holländsk rysare.
Brasan värmer så att sockarna ligger i en hög på golvet. Makalös kärlek till ullsockar. Varma, luktfria och torra.

Påsklov

Våffellunch i Viterskalstugan, Pelle vill höra om kaninerna om och om igen.

Vi firar påsk och våren i Klippen. Alla söner är med och Tovaliisa kommer på torsdag, underbart att alla barnen då är samlade i vårt lilla paradis på jorden. Blå himmel och böljande vita berg, en lisa för själen. Blidväder och kylslagna dagar har gjort föret i pisterna sisådär. Trivs inte så bra med trängsel och liftköer så offpiståkning har det blivit. Gunnar och Svante som gärna håller till i snowparken skotrar in själva.
Idag blev det våfflor i Viterskalet och sen splitboard upp på N Syter. Vi turades om att svettas och slita uppåt med Pelle på ryggen.  Magiskt vackert, men fjällvädret är nyckfullt och väl uppe blev himlen grå och vinden tog ordentlig fart. Det vackra vita var vid närmare betraktande hårt som sten. Kroppen fick i alla fall arbeta och Tottekakan kunde inte ha avnjutits med vackrare utsikt. Frusna och röda, men glada att vara hemma. Nu blir det ännu mera våfflor.

Det jävla gnället

Utställning om kärnkraftens konsekvenser, sen blev Pelle sjuk, sen blev jag sjuk. Orkade inte gå med småbarnen till dagis på morgonen, står mitt kast och ordnar pannkakor med yrsel och oro. Svårt att vara sjuk när man är förälder, går inte, får inte. Kände på mig att Pelles smitta skulle fästa på mig. Vardagen har skrapat mig hudlös, känns så. Kevlarskölden; snabb, effektiv, formell, beslutsam, målpragmatisk. Var är jag i det. Punkt inte frågetecken.
 Passande att vara sjuk, passande stilla veckan. Snart påsk. Försöker tänka på barnen, Björn och bergen. Mina tre B:n. Tränger undan stressen över 2000 sidor skolledarskap och ledarskapsplan, men trängselns molekyler sipprar ut. Gör sig gällande.
Det här jävla gnället fick i alla fall komma ut.

Vår

Våren.
Texas päls och tassar fullt av smuts och grus, knastrigt och jobbigt.
Mårbackapelargonen  trivs.
Jag trivs med ljuset och solen.
Börjat cykla igen, vilket gör Axlagårdens närhet påtaglig.
Skärtorsdag närmar sig med darrande själv.
Två år sen mamma ringde. Hennes läkare ringde.
Sen en sommar. Två år sen pappa fick så som han önskade.
Går inte längre på graven, eller pappas skåp för den delen. Det tar emot överallt eftersom evigheten är väldigt lång.
En kollega och vän frågade om jag pratat med någon, antar att undertexten var professionell. Vem pratar man med om sånt när världen runt omkring snurrar vidare.
Den där systern. Den osynliga.
Hon man delar minnen med.
Hon som alltid lyssnar och förstår.
Ler hela dagarna.
Ler mig ur lågheten och melankolin.
Våren smakar grus och smuts, men Mårbackapelargonen är fin.