Helgen kom och gick. Vaknade på morgonen, igen, rekordtidigt med krypande oro i kroppen. Känns som en fornlämning av skit som ekar in i framtiden, något man vill bli kvitt. Livsloppet stannar inte, världen fortsätter att snurra samtidigt som livet levs parallellt. Har tänkt en del på Hegel och dennes uttalande om att det verkliga är det förnuftiga och det förnuftiga är det verkliga. Livet levs därför i någon form av imagination bortom det förnuftsmässiga. Känns, mer precist, overkligt att allt bara snurrar på som vanligt trots att det i min värld är allt annat än vanligt. Även det sociala umgänget begränsas numer till korta möten samt telefon och e-post kontakt. Saknar mitt LIV. Saknar långa slappa sovmornar. Saknar kroppens utmattning efter ett härligt spinningpass. Saknar mina vänner, allra mest. Saknar delaktigheten på min arbetsplats. Saknar familjens impusiva utflykter. Saknar att få prata med mina 11-åriga arbetskamrater. Saknar vardagen och alla roliga tankar som då och då dök upp i mitt huvud.
Är helt evinnerligt less på mig själv. Väntar på att få tid till sjukgymnast. Väntar på att få plats på stresskliniken eller var de nu vill placera mig. Väntar, väntar, väntar. Väntar på att livsmeningen skall uppenbara sig i tystnaden, som utlovat, men nähä. Utmattningsdepression verkar, enligt de kunniga, botas bäst med piller och väntan, eller finare formulerat vila. Tanken skall också vilaoch jag är strängt förbjuden att tänka på mitt jobb. Rätt konstigt att man tar förgivet att det ens skall gå. Jag menar något som under flera år upptagit 110% av min tid skall jag nu sluta tänka på, en på förhand given omöjlighet. Tekniken för att uppnå detta meditativa/vegetativa tillstånd, jo VILA!? Kanske vill jag bara okynnesgnälla lite, något som dessutom ger dåligt samvete eftersom alla säger att den här tiden är en möjlighet. Hoppas jag i retrospektiv kan instämma.
