Det är en blåsig höst vi har. Björn åkte lite extra tidigt till arbetet idag för att hinna plocka vackra lönnlöv till veckans lönnkronepysslande. Svante, Ingemar och Tova-Liisa låg och drog sig i sina sängar en liten extrastund på morgonen. Lite märkligt att alla barnen blivit så stora att de "sköter sig själv" på morgonkvisten. Imorgon, tisdag, har jag tid hos skolläkaren, skönt att förhoppningsvis träffa en läkare som ser till helheten och väljer den djupgående och långsiktiga vägen. Har tänkt på att min blogg är så himla spretig; innehållsmässigt, språkligt, känslomässigt och stämningsmässigt, men det är ju min blogg och jag är spretig just nu så det får vara så. Allt känns väldigt osäkert, skört och främmande (vet inte än om det är i positiv bemärkelse). Ena dagen är det manisk snurr och nästa dag lågvatten för att, som idag, bli till någon form av kontemplativt varande. Något som känns märkligt är att min tro(övertro) på den svenska modellen med Per Albin-Hanssontänkandet har fått sig en törn. Vi matas från födsel till död med arbetsparollen 100%/gör rätt för dig och du blir belönad på jorden och i himlen, men verkligheten ser något annorlunda ut. Arbeta tills din kropp och själ resignerar, sedan blir du sjukskriven (om du har tur och träffar en empatisk läkare), får piller för bota genom glömska, bedöms därefter av en läkare på försäkringskassan som inte har ansikte eller ord på vem du är och i vad du står i. Högeffektivt och vinstmaximerande, eller hur?!
Oh du sköna tanke. Tänk om skolmedicinen såg till hela människan; kropp, livskrafter, själ och ande, dåtid, nutid och framtid. Tänk om det största goda för samhället och den enskilda individen gick hand i hand.Tänk om man levde i ett samhälle där lyssnandet (i människan, mellan människor, i förhållande till naturen och rytmerna) var det viktiga och nyttoprincipen baserades på livskvalité och inte status. I ett sådant samhälle kanske vi slipper; svält, exploatering av människor, djur och miljö, sönderstressade barn och ungdomar, föräldrar som förlitar sig på supernannys för att klara sitt uppdrag, nationella prov, betyg, bedömningar, dålig självkänsla, ensamhet, egoism.... listan kan göras lång. Nu blev det spretigt igen, men det skiter jag i.
