Vardag och helgdagar avgränsas trots vilande arbete av kollektiv ledighet och ofrivillig sjukskrivning. Det är en mental frihet i begreppet helgdag, vilket för min del innebär samvaro med dem som jag älskar allra mest,d.v.s. min familj. Fredagens mys har nu kommit att bli en norm, en institution av högsta familjevärde. Juli och delar av augusti 2009 var månader som jag helst vill glömma, men sent skall glömma. Det känns konstigt och "västvärldslyxigt" att "unna sig" utmattningsdepression. Kvinnor vars liv utgörs av hemmets fyra väggar, svältande barn med HIV och människor med sjukdom och smärta långt utöver det mänskligt förståndsmässiga, och mitt i allt ihop en helt vanlig trebarnsmamma som "klappar ihop". Otaliga gånger har jag förbannat mig själv med orden "skärp dig för fan och sluta ömka", men tyvärr har det haft föga effekt på mitt obefintliga eteriska hölje. Det har varit en helt ny erfarenhet att få uppleva kroppens, själens, jagets och andens samverkan, en upplevelse som verkligen fått mig att begrunda livet och min grundläggande livsåskådning. Vilken människa är jag, vill jag vara? Familjens centrala roll blir allt tydligare och då i vidare bemärkelse än man och barn. Det är en resa att inse att det finns människor som faktiskt bryr sig även när man inte klarar att ge så mycket tillbaka. Korta hälsningar, fina mejl, en kram, lyssnande samt insmörjningar och massage har betytt mycket. Det har också fått mig att inse vikten av att bry sig och visa det. Så klart funderar man på vilken sorts vän jag är, kanske inte alltid den vän jag skulle vilja vara, men man kan ju förändras av nya erfarenheter. Fredagsmysets värde har i sammanhanget blivit glasklart. Igår köpte vi chips, ostbågar (Tova-Liisas favvis, sådana som Julia äter) och plockgodis. Kvällen bjöd på lek med Tova-Liisa som lekledare, film (kultfilmen Splash med en ung Tom Hanks) och småprat. Familjetrevligt och viktigt, viktigt för oss. Jag hoppas att jag, när arbete och hektiskt vardagsliv drar igång, bär med mig vetskapen om att det är livsavgörande att vara absolut närvarande i relation till mina närmaste. Aldrig mer vill jag vara en människa/kvinna/mamma/lärare som låtsaslyssnar för att huvudet är för fullt av annat. Aldrig mer vill jag leva i framtiden i större utsträckning än i nuet. Aldrig mer vill jag oroa mig för att texter som denna skall uppfattas överpretantiösa och kvasinödiga. Kanske är det så att en fostran till frihet för många , för mig ialla fall, är något man får kämpa för.
