Tröstefrukost bestående av Saltå dinkemusli ( de tyska prickarna skiter jag i), ekofil och ekoblåbär (ides inte plocka egna, så slö är jag ). Är lite under isen, eller snarare glidande. Känner mig som en emotionell jonglör med lite för många bollar. Igår kom den antroposofiska domen, långlångilånglång sjukskrivning!!!! Hade doktorsmöte, hos "min" antroposofiskt skolade läkare. Till skillnad från sina landstingskamrater infann sig en närvaro som bara är möjlig när tidsramen på 10 min sprängs, och vilken explosion sen. Inalles två timmar av äkta närvaro, känns som en oväntad gåva. Möten och samtal kring livets svåra trivialiteter och aktualiteter rör liksom om i den inre grytan, därav epitetetet emotionell jonglör med för många bollar. Är också lite orolig över den gedigra mängd medikamenter som jag rekommenderas intaga. Intressant när livet ställer medicin framför en person som undvikit skolmedicinens smärtdämpare (paracetanol och antibiotika)likväl som naturläkelmedlens elixir och förlitat sig på kroppsliga krafter (såg för mycket på äventyret kroppen när jag var liten). Moroten är aldrig ett så bra stimuli för handling som piskan. Numer sväljs grön-gula som vita piller med ett glas H2o lätt som en..., nåja med hjälp av KBT-light. Önskar dock att jag bodde närmare Järna och Vidarkliniken; en syn på livet, smärta, lidande och tillfrisknande som passar in i mitt livspussel. Något som slagit mig som en klubba i knoppen är den direkta upplevelsen av livserfarenhetens kärna. Mitt imperfekta (tempus) livsbagage har utgjorts, till stor del, av en naiv/ung förförståelse av begreppet erfarenhet. Något som tillägnas genom intellektuell skolning; abstrakt och egocentriskt, alltid med en möjligheten till kvick fix genom teoribildningar, meningslöst förlustande och adrenalinkickar av alla de slag. Doktor A (förkortning för doktor antroposofi) delgav mig viktiga sanningar i detta avseende, ett nytt sätt att förhålla sig till livet och de svåra i livet. En helomvändning från min tidigare luststyrda livsåskådning. Ett liv där alla MÅSTE vara: glada, lyckliga, goda vänner, friska, sanna, empatiska och framför allt fria från smärta. Hur tacklar man det faktum att livet, de facto, är fyllt av emotionella bollar av alla de slag: fluffiga, kalla, vara, taggiga, hårda och mjuka? Önskar att jag hade någon äldre människa som livsmentor, typ supernanny fast supergamling?!
