Livet

Skadeglädje, nej sällskapssjuk. Idag vaknade Björn med halsont och förhöjd kroppstemperatur. Stanna hemma och kurera = karenshelvetesdag och ännu mindre pengar. Gå och jobba=jobbskitdag med kort stubin=ännu mera feber=smittorisk=gnälliga halvsjuka barn på dagis=STANNA HEMMA. Snabb ring pling till förskolans räddare i nöden, Reneé Geilsgård. Trots att Björn sitter och glor på tv och jag plippar på datorn föredras detta framför självtid i oceaner hemmavid. Avvek till och med från badrutinen dagen till ära. Det har varit mysigt att luncha ihop och bara vetskapen om att jag kan småprata med min man när som under dagen känns himla bra. Längtar lite efter barnen. Det är verkligen helt underbart att ha en sådan familj som jag har. Skulle gärna utöka familjen med minst tre fyra barn till, men varken livet eller maken verkar instämma, men man kan ju alltid önska i smyg. Jag är en sån som tittade slaviskt på programmet Familjen annorlunda, gick på tv4 för en tid sedan. I serien fick man följa tre familjen, olika på många sätt, men alla med barn i pluralis. Det blev mycket skrik, tvätt, bråk, men också mycket kärlek. Blev helt betagen och fick ännu mer småbarnssug. Drömmen om den stora generationsöverskriande familjen med middagar i bergmansk Fanny och Alexander stil gror någonstans därinne. Min pragmatiske make tar dock ned dessa drömmar raskt på jorden och ja, visst vet jag mer än väl att småbarnstiden innebär; sömnlösa nätter, oro för mjöklstockning och gasmage, konstat lukt av sur mjölk och kräks på alla tröjor, kroppslig klaustrofobi, längtan att åtminstone få handla ifred, noll socialt liv (förutom när man desperat försöker umgås, men det slutar med att man måste åka hem för ungen är så kinkig) och dessutom gravidmage (inte lika kul när bebisen liksom ploppat ut) och konstant supermens i flera veckor (avslag) och dessutom trista resor till fjällen där afterski och åkning minimeras. Ja, visst vet jag det, men det skiter jag i för allt det underbara med barn överglänser det som kan hamna lite på minussidan. Livet och min älskade vill dock annat och ibland är det väl så att man får "go with the flow", in sa Allah (får inte till arabiska blippar) liksom. Har haft barn i hela mitt vuxna liv och kanske är det så att min bebislängtan alltför starkt hänger ihop med det igenkännbara;att kompisar nu fått småttingar samt en ovisshet inför livet bortom småbarnsåren. Försöker se ovissheten som en kittlande spänning, redo att upptäckas. Står vid ett av livets många vägskäl och undrar hur många som stått här före mig.