Onsdag idag, mitt i veckan (om man jobbar vill säga). Björn är fortfarande sjuklig och sängliggandes, vilket fick följden att jag skippade morgonsimningen även idag. I dagens planer ingår läsning och lite slötittande på tv4 anytime. Faktiskt en relativt märklig känsla att vara med om ett paradigmskifte. Jag syftar på tv-tablåns utrotningshotade tillstånd. Som en sann 70-talist satt jag bänkad framför barntv 17.30 varje vardagskväll under uppväxten. Förväntansfull inför Trasan och Bananes äventyr, skräckslagen för Storpotäten, uttråkad av Loranga, Mazarine och Dartanjang, men också redo att käka banan tillsammans med clownen Manne. Jag tillhör den generation som lärde sig versalerna av en ung Brasse Brännström och drömde om att ha lika fint hår som Eva Ramaeus i programmet 5 myror är fler än 4 elefanter. Den gängse medicinska forskningen visade att barn som tittar på tv längre än en halvtimme om dagen (barntv tiden) fick fyrkantiga ögon, ialla fall sa mina föräldrar det. Tyckte det lät väldigt fint och försökte smyga till mig lite extratid innan barntv:n genom att titta på språka på serbokratiska. Bada fick man inte göra efter maten på grund av risken för kramp och hemsk drunkningsdöd. Springmask och svinkoppor var mindre vanliga, men mask kunde man få genom att käka snö, fast det hindrade inte någon från idogt snöätande under vinterhalvåret. Jag tillhörde också dem som byggde snögrottor i de gigantiska plogkarmarna och naturligtvis fick vi akta oss för infrusna hundbajskorvar och pissklimpar. Mellanstadietidens stora revolution stod Cia Berg för. Vi, jag och min kompis Kicki, bildade dansgruppen Kicks. Iklädda benvärmare och självlysande armband dansade vi framför de olika musikvideos som programmet Bagen lät oss ta del av. Låtarna bandades och Clabbe fick titeln riksdj genom Tracks omåttliga popularitet. Allt kom liksom portionsförpackat och serverades på bestämda tider. De egna valen var få och storebror staten styrde svenskarnas kulturintryck genom svt:s allmännyttiga tv-program. Vi som tillhörde den uppväxande skaran fick lära oss att vänta och sysselsätta oss själva (många trampade säkerligen, liksom jag, traktorspår i snön på gården, helt utan att lida av någon form av mani). Sysselsättningarna växte ur vår kretativitet och på våra vilkor, på gott och ont. Jag menar det var ju inte alltid jättekul att leka herreman på täppan och få höra "den som ger sig in i leken får leken tåla" när dumma Ronny för tionde gången knuffat ned en baklänges. Eller när Pelle, Danne och Fredrik tvångspussade mig och mina vänner för att avslutningsvis stänga in oss på den fruktade killtoan, men trots allt så ligger 70/80-talets kulturella influenser mig varmt om hjärtat. Extra kul och oväntat är möjligheten att återknyta kontakt, om än bara via nätet, med några gamla godingar från förr. Människor vars vuxenliv för mig är okänt, men som jag på sätt och vis för alltid kommer att dela något viktigt med, en resa genom uppväxtårens landskap. Trots att jag föddes olycksåret 1973 (Opec-krisen & Norrmalmstorgsdramats år) så är det för evigt, för mig, år noll.
onsdag 16 september 2009
70-talister
Onsdag idag, mitt i veckan (om man jobbar vill säga). Björn är fortfarande sjuklig och sängliggandes, vilket fick följden att jag skippade morgonsimningen även idag. I dagens planer ingår läsning och lite slötittande på tv4 anytime. Faktiskt en relativt märklig känsla att vara med om ett paradigmskifte. Jag syftar på tv-tablåns utrotningshotade tillstånd. Som en sann 70-talist satt jag bänkad framför barntv 17.30 varje vardagskväll under uppväxten. Förväntansfull inför Trasan och Bananes äventyr, skräckslagen för Storpotäten, uttråkad av Loranga, Mazarine och Dartanjang, men också redo att käka banan tillsammans med clownen Manne. Jag tillhör den generation som lärde sig versalerna av en ung Brasse Brännström och drömde om att ha lika fint hår som Eva Ramaeus i programmet 5 myror är fler än 4 elefanter. Den gängse medicinska forskningen visade att barn som tittar på tv längre än en halvtimme om dagen (barntv tiden) fick fyrkantiga ögon, ialla fall sa mina föräldrar det. Tyckte det lät väldigt fint och försökte smyga till mig lite extratid innan barntv:n genom att titta på språka på serbokratiska. Bada fick man inte göra efter maten på grund av risken för kramp och hemsk drunkningsdöd. Springmask och svinkoppor var mindre vanliga, men mask kunde man få genom att käka snö, fast det hindrade inte någon från idogt snöätande under vinterhalvåret. Jag tillhörde också dem som byggde snögrottor i de gigantiska plogkarmarna och naturligtvis fick vi akta oss för infrusna hundbajskorvar och pissklimpar. Mellanstadietidens stora revolution stod Cia Berg för. Vi, jag och min kompis Kicki, bildade dansgruppen Kicks. Iklädda benvärmare och självlysande armband dansade vi framför de olika musikvideos som programmet Bagen lät oss ta del av. Låtarna bandades och Clabbe fick titeln riksdj genom Tracks omåttliga popularitet. Allt kom liksom portionsförpackat och serverades på bestämda tider. De egna valen var få och storebror staten styrde svenskarnas kulturintryck genom svt:s allmännyttiga tv-program. Vi som tillhörde den uppväxande skaran fick lära oss att vänta och sysselsätta oss själva (många trampade säkerligen, liksom jag, traktorspår i snön på gården, helt utan att lida av någon form av mani). Sysselsättningarna växte ur vår kretativitet och på våra vilkor, på gott och ont. Jag menar det var ju inte alltid jättekul att leka herreman på täppan och få höra "den som ger sig in i leken får leken tåla" när dumma Ronny för tionde gången knuffat ned en baklänges. Eller när Pelle, Danne och Fredrik tvångspussade mig och mina vänner för att avslutningsvis stänga in oss på den fruktade killtoan, men trots allt så ligger 70/80-talets kulturella influenser mig varmt om hjärtat. Extra kul och oväntat är möjligheten att återknyta kontakt, om än bara via nätet, med några gamla godingar från förr. Människor vars vuxenliv för mig är okänt, men som jag på sätt och vis för alltid kommer att dela något viktigt med, en resa genom uppväxtårens landskap. Trots att jag föddes olycksåret 1973 (Opec-krisen & Norrmalmstorgsdramats år) så är det för evigt, för mig, år noll.
