1989 kom filmen Dead calm (Lugnt vatten) av regissören Phillip Noyce och med en ung Nicole Kidman i huvudrollen. Filmen är, i min mening, spänning rakt av med alla förutsättningar att ge cineastern en helkväll. Efter gårdagens humörsvallning bestämde jag mig för att inta aktiv positivism ( lika banbrytande som shantimattan). Vad kan bättre stimulera det goda humöret än en fin segeltur? Höstevädret visade sig från sin bästa sida och efter en härlig tur på spaet fixades pinnbrödsdeg och potatissallad. 89:an hostade och knorrade, men när man har beslutat sig för aktiv positivism så har man. Jag valde att ignorera diverse missljud från vår älskade 740. In och ut på Volvo-Ica, vår benämning på Ica affären vid Volvo. Framme i Obbola skulle båtnyckel och flytvästar hämtas upp. Björn hade förvarnat syster Anna som lovat att lägga ut nyckeln till huset ifall ingen var hemma. Deras fina, jag är en bra ekobil, gick ej att skåda, men nyckeln skulle ligga väl förvarad i blomkrukan. - Jepp, men va fan den funkar inte. Björn testade låset om och om igen, som om nycklar som inte passar liksom börjar passa om man försöker nog många gånger. - Äh skit samma, jag fixar det (Björn efter runt trettio nyckelomformningsförsök). Mot Obbola hamn. - Fan (igen) vi har ju glömt gummibåten! Vill passa på att inflika att vi snackar rumänsk Chauchesko kvalitet med egensnickrade sitsar. En överpackad (alltså som en åsna inte som en alkis) Björn släpar sig mot båten. Tova-Liisa drar pudelhunden i kopplet för att gå på bajspromenad. Ingemar och mamman med svårighet att uppnå aktiv positivism åker tillbaka till Obblagängets hus för att hämta rumänsk gummibåt. Båten har ingen luft!!! Varför inte, så klart, underbart!!! Son och mamman som nu verkligen inte kan uppnår aktiv positivism släpar båtdjäv... till bilen. Går inte att stänga bagageluckan. Jaha, men finns det någon lag som förbjuder öppna bagageluckor vid körning 100 m? Finns säkert, men det man inte vet behöver man inte förhålla sig till. Eller nöden har ingen lag. Efter många om och men glider vi smidigt ut med elmotorn ur hamnen. Focken hissas och vi skotar hem. Underbart! Nu blir det liksom lättare att närma sig arketypen av mamman som lever ut aktiv positivism. Lagom vind, sol och glada barn. Marit Bergman skrålar knastrigt"this is the year..." ur mobilen och vi sjunger mycket och gärna med. En timma senare. Lagomvinden har blivit blåsiblåsvinden, solen har tagit siesta och ungarna fryser. Härligt! - Visst har vi det hääärligt ungar! -brrrrr jo, mamma jättebra. Mot Simphamn! - Skota hem Björn, vad gör du!!!! 5-10 sekunders hjärnsläpp. Funderar sedan på hur det kan komma sig att focken liksom hänger i vattnet. Den del som följer är x-rated eftersom känsliga läsare kan ta illa upp av okvädesorden som nu kommer ut ur min mans mun. 1 minut senare. Båten driver, jag försöker styra och hålla i focken samtidigt. Ingemar tar ned storseglet och Björn, ja, Björn skriker åt oss så mycket han kan. Tova-Liisa och Texas ligger i kojen eftersom deras pedagogiska far just har sagt (väldigt högt, kan liknas vid sporten gång som är att nästanspringa) att båten kommer driva på grund och då vet ju alla vad som händer. Tvåtaktaren går igång och vi lägger om kursen. Puh! Pang! På grund av braig chaucheskokvalitet lossnar förtöljningsfästet i gummibåten. Avvägande. In mot land eller chansa och hämta gummibåtsdjäv... Vi väljer in mot land eftersom Björn tycker det är onödigt att vända för att hämta skitbåten?! Tycker så här i retrospektiv att det är rätt underligt eftersom vi tillbringade de efterföljande två timmarna med att köra bil längs kusten för att leta lilla skitbåten (Björns ordval). Om man exkluderar snyggingmördaren i filmen Lugnt vatten så skulle jag vilja påstå att dagens tur var minst lika "spännande" som sin filmiska tvillingsyster. Som vanligt, i vår familj i alla fall, vänder vi det sura till sött. Hemmavid gjorde vi upp eld i gjutjärnsspisen och grillade pinnbröd och sojakorv för glatta livet. Allt blir inte som man tänkt sig, men allt blir något ändå.
