Jaha, så var det regn och rusk igen och de stackars isbjörnarna kan inte jaga eftersom miljöförstöringen har sabbat isen i nationalparken Manitoba och måste nu hänge sig åt kannibalism. Här sitter alltså jag, en liten hominid (biologisk def. av människan), käkandes Saltåkvarns solrosfrön med extra salt på. Jag har för mycket och de har för lite, så klart, på bekostnad av mitt för mycket. Trots mitt dåliga miljökarma håller jag alltså fast vid den påbörjade GI-dieten och kan numer kalla mig fettbantare och koldioxidbulimiker. Ja! min etik skriker, men moralen dansar överförfriskad disco i dekadensens salar. Känns ju riktigt kul att under min "hitta dig själv essens resa" i grottliknelsens djupaste håla finna en; likätande koldioxidjunkie som dessutom inte ens bryr sig om att argumentera för-emot den nyvunna livsstilen!
Hakuna matat det är ord som är bra, ellet nått i den stilen.
Alltså jag har ätit bacon!!!!! (ekologiska sådana, men ändock fläsk från en söt liten nöff nöffare). Smaken var salt och god. Satt som en smäck i gommen, men skapade en mage hårdare än Madonnas (fast liksom uppblåst inte tvättbräda). Fasikens bananer, alltid skall något djävlas. Hur gör jag nu för att se de, förhoppningsvis, tydliga spåren i form av en krympande naturlig badring när den lilla höftringen liksom ersatts av en badboll som trätts över magen?!
Slutsats; jag har blivit en gasig och uppsväld koldioxidbulimiker. Tack för den GI.
