Regn, regn och regn. Minns mina barndoms vintrar som bitande kalla med barnahöga snödrivor redan innan jul. Säkerligen en barndomens illusion.
Lite trist med en pudelhund vars päls har funktioner likt en grusmagnet. Lever i ett konstant tillstånd av knaster under fotsulorna. Dammsugaren går på högvarv och barnen skriker i kör - STÄNG AV!
Blött, mörkt och smutsigt.
Tur att min favorithögtid närmar sig, JULEN!
Älskar; doften av granris, små krokiga ljus stöpta av barnahänder vackert glimmande i mörkret, varm glögg med mjuka russin, kaloristinna Aladinaskar (gula eftersom vi älskar onyttig barnchoklad) och Praetorii psalm (katolsk hymn från 1582 som sedermera blev Det är en ros utsprungen)på hög volym med tillhörande egnen falsksång.
Jul för mig är ljusets och hoppets återfödelse, en tid att värna traditioner. Min annars undertryckta konservatism sipprar ut likt kåda ur varmt trä.
Julgranen kläs natten innan julafton och står färdig när barnen vaknar på julaftonsmorgon. Naturligtvis hugger vi granen själva och klär den med egentillverkat pynt och levande ljus. Änglaspelet skall klinga och värmen från gjutjärnsspisen leder oss in i mysstämning.
Helt knasigt. I år kanske vi skippar granen och likt en ung Carl Johan De Geer vägrar traditionalisternas smetiga firande. Det tål att tänkas på.
