Att leva är som att dansa slängpolska från Örsjö (sida, höger, kors, dubbelsteg)en blöt dag på hal is, m.a.o. utmanande på gränsen till oöverstigligt.
Naturligtvis kan man resignera och tvingas åka snålskjuts på medikamenternas autobahn, till det s.k. perifera landskapet. Här begravs pragmatismens hjul under lager av energifattig seratoninmull, vars vakumeffekt ger den själsliga prestationskrisen sparken. Tyvärr faller de väntade nyanställningarna alltför snart i glömska och det inre landskapet är därmed utlämnat åt själens kroppsliga förslavning.
Dramatiskt? Ja visst, men också så väldigt skönt.
Jag ser mig som en tillfällig turist, en resenär, på genomresa i denna metasfär, detta själskrafternas mellanrum.Här ståtar eterlivets sanatorium på rad, alla utlovandes vitalitet och jagkraft.
Känner mig som en antites som helt plötsligt förtrollats av syntesens förföriska lyra, men vad händer när den slutar spela?
Kastas jag då in på flitens expresståg tillbaka till ekorrhjulets verkliga verklighet? Vad händer då med alla nya spår, alla nya stigar? Vad händer då med den vaknande nyfikenhetens ljungfruresa? Bottenläge likt Titanic?
Självförverkligande. Karriärval. Brandingteorier. Ansvar!!!!!!
Självrannsakan och varningsklockor som ringer för döva öron.
Måste, måste, måste, måste.
Trött. Förvirrad. Arg. Förbannad. Hudlös. Meningslös. Mållös.
Trött. Trött. Trött.
Köper en enkelbiljett till periferin.
?! ...eller hur, hur gör man? Vad gör man?
