Svininfluensa

Det har varit en lång natts färd mot dag (tvärtom liksom mot E O´Neills Long day´s journey into night). Smått tagna på sängen vaknade jag och Björn när vår feberyriga 13-åring störtade in skrikandes och viftandes. Min första tanke var att sonen var besatt (två själar i en kropp) av något hemskt väsen. Efter en långilånglång stund vaknade Ingemar till den jordiska sfären och vi drog en lättnadens suck. Efter samtal med rådgivningssjukvården fick vi veta att det hela var normalt och att det verkar som att min lilla Flinga har fått svinis. Oroliga vakade vi tills rytmiska andetag fyllde rummet. Vi ordinerades att hålla koll på andningen samt se till att sjuklingen intar enorma mängder vätska, inte alltid lätt när det bjuds vatten och inte läskeblask. Björn hjälpte sonen vid illamående och satt med honom, alltså med väldigt minimal dos sömn som följd. Björne är därför hemma idag och försöker ta igen förlorade drömtimmar. Ingemar fick i sig lite fritata och vilar nu för att slippa tänka på illamående, onda muskler och en envis hosta. Det enda positiva är att han nu automatiskt blir immun mot svinis.