Slitvarg!
I Fotbollstidningen årgång 89 står det om diverse spelare i Norrbottensserien för flickor A. En av dessa, idag Linda Zachrisson då Linda Lidberg, benäms som slitvarg. Hedrande att omnämnas?! I andra ordalag hade det kanske fallit i god jord, men just ordvalet (slitvarg) gjorde mig helt knäckt. Slitvarg, för mig synonymt (grek samma namn) med: bristande talang som kompenseras med överdrivet tränande, en som verkar i det tysta, ständig uppförsbacke, grå, trist och tråkig. Påståenden som berör gifter sig, tyvärr, ofta bra med den egna självbilden/självkänslan, kanske p.g.a. eller tack vare den emotionella sanningshalt som påståendet i sig bär.
Vad syftar detta till då?
En rädsla för att detta ok av strävsamhet på något märkligt sätt är släktbundet, en form av genetisk ödestro. Naturligtvis en helt irrationell tanke.
Att alltid vara den som av tvungenhet kämpar mest. En svår känsla särskilt när det kommer till dem man älskar allra mest.
Det sticker till i hjärtat och en känsla av orättvisa vaknar när jag tänker på det arbete och den strävan som vissa människor lägger ned på själva livet, medan vissa liksom glider på gräddfilen utan förstånd och vilja.
Ser mina barn; deras strävan, positiva inställning och idoga arbete. Jag hoppas, hoppas att de ser strävanskraften som en gåva, en tillgång och inte som en belastning, en luthersk piska. I samma andetag vill jag dem inget hellre än att de förståndslöst får sväva fram genom livet. Jag hoppas att alla runt omkring dem förstår och uppskattar deras strävan, att den inte får ske i det tysta, i självklarhetens område. Jag hoppas att slitvargen får upprättelse.
