Åter i Umeå runt ettsnåret i natt;trött och arg som ett litet bi. Var så arg på vandrande renar att jag (o-pedagogiskt högt) uttalade min avsky för dessa behornade djur, varpå min äldsta son tillrättavisade mig genom att slå ned på min reinkarnationstro. - Mamma! Du kommer helt klart bli en puckoamöba i ditt nästa liv eftersom ditt karma suger. Ett iskallt hus kändes inte alltför välkomnande och hemtagna varor i bagageluckan fick helt sonika ligga kvar. Vid halv tvåtiden sov hela familjen under sina stelfrusna istäcken, brrr. Känns trist att lovet är slut och vardagen åter tar sitt grepp om familjelivet. Vi har, trots premenstruella humörsvallningar och manlig apati, haft det bra i vårt lilla hus (vagn), med betoning på lilla. Ibland känns det lite, bara lite, jobbigt att vara så där apart/eljest/det som skall bort i Fem myror är fler än fyra... frågesport. Nu tänker säkert någon (eftersom jantelagen styr oss)att jag tror mig vara för-mer eller så djävla överspeciell, men så är inte fallet. Naturligtvis är alla unika och speciella bla bla bla, men den känsla jag ibland blir trött på är en myrig liten vetskap om att man sticker ut (inte så där fränt), utan snarare lite sär-mässigt. Ger några exempel:
- Fick barn när vi var alltför unga med västvärldsmått mätt (18 och 20), dessutom tre stycken och vill gärna (i.a.f. fall jag)ha många fler.
- Älskar utförsåkning i alla de former och klär oss fortfarande i stora snowboardkläder (med häng, hualigen vilka avdrag på vuxenlistan). Vi har alltså inte bytt till vuxet sportiga Peakkläder.
- Vi semestrar i en liten husvagn från 70-talet (en längtan att leva skibumlivet lite för sent).
Helt fel på alla sätt. Tuffa och fräna intellektuella 70-talister rynkar på näsan åt husvagnslivets svennighet och white-trash aura. Öl-magade, skotertokiga, rökande 50-talister paraderar med sina kolossvagnar, jätteförgårdar och bamse SUV-bilar.
Ibland önskar jag att vi också hade: en sån där fin nybil, mysig och välhållen fjällstuga, tajta välsittande Årestajlade kläder och framförallt tyckte att det var helt toppen att göra karriär istället för att längta efter små mysiga bebisarmar och metervis med härlig pudersnö som bara väntar på att användas.
Om jag är riktigt sann mot mig själv så är det konventionen som gör att jag lite då och då vill vara och göra det förväntade. Den myriga känslan av eljesthet skall från och med nu accepteras, metamorferas och bli en tillgång och inte en myrig belastning. Jag gillar, älskar är ett bättre ord, vår ärvda husvagn. Vi har den minsta, men mysigaste förgården och tre underbara ungar som är våra bästa åkkompisar. Tyvärr tillät inte plånboken säsongskortinköp för hela familjen, men det var kul att fjällvandra lite också. Obs! Ingemar fick en spricka i armen (vi är VIP-gäster på vårdis i Tärna) och ville visa upp gipsskenan.
