Tid, likt rinnande vatten under våra broar. Ständig rörelse, ett förlopp fritt från överhetens bojor. Utlämnad, ensamlämnad och naken.
"...den som inte har behov av andra, den som är självtillräcklig är inte människa, utan vilddjur eller Gud". (Arist)
Ensamheten skrämmer. Vi flyr från den. Bygger murar. Försöker att glömma den.
I antologin, Den moderna ensamheten, beskriver Göran Rosenberg ensamhet som något metafysiskt, ett tillstånd fritt från det fysiska. Att befinna sig i ett rum fullt av människor, men ändå uppleva en tryckande ensamhet... eller att ensamt vandra i samhörighet. Den mänskliga ensamheten handlar alltså om en känsla av samhörighet.
Den moderna friheten, en frihet där relationer utan påtagliga vinster lätt ses som förpliktigande och betungande. En negativ autonomi som gör oss till ensamma massmänniskor.En nutidens polarisering, en världslig skärseld.
Steiner talar om mänsklighetens utveckling mot en ökad individualisering, en process som sker i full frihet. Vi människor kan därmed välja en positiv frihet där ensamheten vilar i valet och inte ställer oss som solitärer in i ett tomt universum.
Vad har vi då valt? Vad har jag då valt?
Min rädsla, min ensamhet. När livet tar vändningar finns dom där? Någon eller om man har tur några få, som stiger in i mörkret med små ljus.
Men man måste alltid våga bjuda in, bjuda upp och omfamna den positiva friheten. Man måste vilja för att få, men viljan är så svår att visa och förstå.
Jag är fortfarande rädd för tystnaden, kanske dumdristigt eftersom tystnaden alltid är så förväntad. Ljuden som i arbetslivet strömmar, flödar och ibland stiger till en kakafoni av röster mattas av och tystnar. Som en käftsmäll, som en uppenbarelse, en vetskap om ljuden och ljusens rum. Mina ljusa och ljudliga rum = mina arbetsrum.
Filosofiskt dravel, överpretto eller helt enkelt ordbajseri? Säkerligen, javisst, men det är mina ord och mina tankar. Snart har den här tiden runnit ut, vilan skall ersättas med någon form av aktivitet. Ensamhetens rum skall fyllas. Längtar och bävar på samma gång. Längtar efter: tillhörigheten och samvaron, engagemanget och entusiasmen, samtalen och diskussionerna. Bävar för att grunden likt en koloss på lerfötter än en gång skall rämna. Känner osäkerhet inför min plats, mina förväntningar och mina förmågor. Väntar någon? Saknar någon? Behöver någon?...
Det enda jag med all säkerhet i världen vet är att tiden är ur led.
