Är du en helhetsmänniska eller fragmentarisk looser?
På fråga ett svarar jag alternativ b. Längtar ibland så i.i.h. tillbaka till barndomens holistiskutopiska drömtillstånd. Allt var enkelt. O:a hela natten dunkade ut ur bergsprängarna och jag dansade och sjöng framför spegeln utklädd till en av Herreyarna (Ricard som jag tyckte var snyggast) med hopprepet som mickattrap. När jag blev gammal (typ 20) så skulle jag blir författare i Paris (trodde säkert att det låg utanför Lule, skriver Lule inte Luleå eftersom det bara är finfolk som uttalar å:et). Min alternativa plan var att gifta mig med Hasse i Noice eller smygbögen i filmen G (en ung Nicklas Wahlgren). Allt låg liksom öppet, inom räckhåll. Fantasi, drömmar och verklighet flöt ihop och bildade en spännande och obestämbar framtid.Gå på mellanstadiedisco och kasta popcorn i korridorerna ända tills gubben blå (vår fetlagde rektor som dagligen bar en blå kavaj som spände över hans svällande bukfläsk) blev skitarg, det gav ett obeskrivbart pirr i kroppen och en känsla av frihet och darrande livslust. Idag hade säkerligen dylika busstreck lett till idel möten och samtal varpå en åtgärdsplan hade krystats fram av vuxenvärlden. Ungarna bombarderas med vuxentillverkade intryck som sedermera blir till ett beroende (inte är det barnen som tillverkar; barbie, tv-spel och soft air guns,det är vuxenvärlden som tillverkar, ställer till förfogande och förfasar sig när ungarna inte kan vara LAGOMA i sitt brukande/missbrukande). Barndomens egna påhittarkraft (palla äpplen, skjuta sparvar med slangbella, leka herreman på täppan, skida över grus för att kolla om det blir repor, lägga häftstift på frökens stol...) dräneras raskt med hjälp av vuxenmoralism i kombination med konsekvenser (absolut inte straff, vi är väl pedagogiska vuxna). 10-åringar pratar om koldioxidutsläpp, Palestinakonflikten, tsunamis och Hagamannen?! Kul värld att växa upp i. Undrans om denna tidiga vuxenrealism ingjuter en känsla av mod och livsvilja, hopp att kunna förändra? Skulle inte tro det. När den barnsliga utopin (bra plats) ersätts av en ofrånkomlig dystopi(neg. samhällsvision) handikappas barnens tanke- och viljekrafter. Känslan hänvisas till det fördolda, men ett tomrum av hunger uppstår inombords.
-MEN ORKA! En fras i tiden.
Att leva är att växa upp (jag vet), att lämna möjligheternas och visionärernas rike för en berg och dalbana i riktning mot pragmatism och byråkrati. MEN snälla låt det komma senare, så sent som det bara går. Kanske är det utifrån en bitterljuv avundsjuka, en vetskap om vad vi (vuxna) förlorat som gör att vi är så missunnsamma; att vi stjäl fantasin, att vi formar alldeles för tidigt, att livet inte får möjlighet att forma sig självt.
Vi blir alla tids nog fragmentariska loosers.
