Det finns mycket här i världen att begrunda, många äro de ting som man av behov eller begär söker eller söker sig bort från. Vår gåva; den fria viljan och förmågan att behöva och inte enbart begära detta tillstånd. Valet, vägarna och tvivlen.
Strävan att finna den gyllene medelvägen, en sorts autobahn till Nirvana och dessutom komma till mötes med insikten om vad denna väg synes vara för just mig som individ.
En merkantilistisk skrålängtan med ramformaliserade val lever sitt eget liv när frihetsprincipen blir alltför tydlig. Helt enkelt -det här är ditt uppdrag som du är satt på jorden för att utföra, basta!
Efter flera månaders exil och soulsearching (synonym med sjukskrivning)har jag, liksom/typ, kommit till en vändstation/vändfrustration.
1. Jag vet fortfarande inte riktigt vem jag egentligen är eller vill vara(gör någon det?)
2. Jag blir fortfarande: barnsligt glad, ledsen, förvånad, arg och sprallig, m.a.o. avsaknad av vuxenstabilitet ("fulare" benämnt labil).
3. Är snarare en naturromantiker än realist.
4. Om jag vore en konstinriktning så ligger nog barrocken nära till hands, typ; storsvulstig i gester, ord och uttryck. Och jag vet, jag vet i dagens minimalistiskt funktionalistiska värld är barrocka personer lite off, lite sär.
... men.
Ingivelsens ögonblick säger mig att det faktiskt är bra.
Har kommit fram till att jag tycker mycket om människor som är:
1. naivt romantiska och absolut snälla (snällhetens lov).
2. sökare (tvärsäkerhet är avtändande och definitivt inte öppet och inbjudande).
3. känslosamma autodidakta levnadsspiritualister snarare än "murmänniskor" med sylvassa eggar.
4. bombastiskt levande i stunden människor.
Naturligtvis kan en viss form av lågmäld formalitet inlindad i pragmatisk byråkrati ibland vara ett "hygieniskt" inslag, men i alltför stora doser förlorar, i varje fall jag, kontakten med det levande i livet. Så insikten är ändock "älska mig för den jag är"
(utan makeover transformations).
