Jag låter mig fascineras av den blott 27 årige fysikern och sedermera författaren Paolo Giordano. I en intervju berättar han om uppväxten, utanförskapet och ensamheten och den egna vägen till en förståelse för sin omvärld. Äventyret människan fortsätter att locka. Han har fått Italiens tyngsta (bildligt så klart) litteraturpris, Premio Strega och ser naturligtvis så där ung och rätt ut. Bitska kritiker på krigsstigen fick dock lägga ned vapnen och gänga sig till segertåget.
Har lusläst såväl svenska som utländska recenssioner av boken och väntar med spänning på att den skall dimpa ned i brevlådan. SvD:s Lina Kalmteg väljer ett så vackert citat ur romanen att jag måste tjuva lite.
”Mattia brukade tänka att han och Alice var som två ensamma och vilsna primtalstvillingar. Nära, men inte tillräckligt för att verkligen röra vid varandra.”
Jag tycker det är vackert, poetiskt och orden tar tag i mig och slår an något bekant och nära. Primtal = ett naturligt tal större än ett och endast delbart med sig själv och med ett.
En ensamhet. En längtan efter löftet om delbarhet, en väntan på något som aldrig kan bli. Den mänskliga och melankoliska realismen när den är som skörast. Vårt (människans) ständiga ok, vetskapen om jagets ensamhet och viljans kraft att tillhöra.
Tack Paolo för att du skriver om livets väsentligheter!
