Jag och mina älsklingar. Nu är Svante 15 år och 1.80 lång, Ingemar 13 och Tova-Liisa 9. Mina underbara bästa, bästa vänner (jag vet att en del tycker att man är förälder och inte vän, men jag vill vara både och).
Barn har varit en del av mitt liv, ja hela mitt vuxna liv. Den största gåvan kom för första gången en kall marsdag 1994 då Svante, Gorm , Ismael, Mattis såg dagens ljus. Förvånad, liten och hårig hade han fått lämna moderlivet lite för tidigt (v. 36). Vi, jag och Björne, visste med en gång att det här var och är alltets mening. Vi var (är inte längre vilket jag inte riktigt vill inse) unga föräldrar, stolta unga föräldrar, som tog med vår lilla pojke på: festivaler, konserter, sovandes i pulkan vid diverse snowboardhopp, på vandringar och tältningar. I 15 år har vi hängt ihop som ler och långhalm. Livet ville mer och 1996 kom lillebror Ingemar till oss. En lugn myskille som bara blev arg för en enda sak, barnvagnen. Vi bytte barnvagn mot bärsele och vår fina Flinga (alla barnen har smeknamn) njöt i fulla drag. Så många roliga, knasiga och underbara minnen jag har från småbarnsåren. Inte nog med två bjöjbarn som den tokiga familj vi är så skaffade vi så klart ett helt zoo av djurkompisar (iller, ormar,katt,råttor,kaniner,draghundar). Två bästiskillar och så 2000 en liten tjej, Tova-Liisa Anna Zion Sindi Malva Mifune Zachrisson (nästan som Pippi Långstrump, fast bättre). Tre barn, en Texashund, två minihamstrar, några fiskar och så vi vuxna. Även om man inte kan äga någon annan så är det här min familj och jag är deras för alltid. Det bästa jag vet är att "hänga" med familjen i skidbackarna, fika varm choklad och äta äggsmörgås med tonvis av majonäs på vid fjällets fot, bara njuta av familjelivet. Alla framtida drömresor och äventyr inkluderar min fina man och mina älsklingar och det vore helt underbart att förverkliga drömmen om det nordamerikanska pudret tillsammans med Björne, Svante, Ingemar och Tova-Liisa.
