Saknar

Torsdag, kollegiehelvetesdagen. Saknar; någon att skratta med, någon att anförtro mig åt, någon att lyssna till, någon att dela en bulle med, någon att bli arg med, någon vars jag möter mitt jag och får mig att känna mig. Saknar små armar som räcker just vid huvudkankten. Saknar knubbiga ben som sparkar av glädje i luften. Saknar bärindränkta munnar utan framtänder som ger utan att ta. Saknar 10-rasten i gula villan med blaskigt kaffe och sötsug. Saknar fnitterstunder med Gunlög i köket. Saknar det evinnerliga morgonspråket. Saknar att inte få höra mitt namn upprepas 200 gånger per dag. Saknar världens bästa fröken teckningar. Saknar (helt otippat) att spela bordsspråket på flöjt. Saknar att någon kommer springande mot mig på morgonen för att hålla min hand. Saknar lågstadiekollegiets fredagssvammel. Saknar Johans språk om Mikael när det vanliga språket är glömt. Saknar spänningen inför vad som bjuds till kollegiematen. Saknar att känna, äntligen är det helg. Saknar så mycket och så många, men har också så mycket och så många. Har något att sakna.