Idag, tisdag, barnens friluftsdag, Tova-Liisas första tillsammans med hela skolan. Hon har helt enkelt längtat supermycket. 13 åringen tycker väl det är ok och 15 åringen tycker det suger fett med frilftsdag på hösten och vill stanna hemma, men får inte. Morgonstekning av plättar, kokning av varm choklad och påklädning av barn stod på schemat denna morgon. Faktiskt väldigt skönt att i det här läget att vara sjukskriven, vilket innebär en glad mamma som hjälper barnen, istället för en stressad mamma som också skall iväg på friluftsdag. Eftersom tisdag är en stängadag på förskolan så hann vi med en mysig parfrukost när barnen släntrat iväg. Därefter iklädde jag mig rollen som städtant och drog iväg till Videvägen för att städa radhus. Har haft riktigt roligt, den nya tidens husmoder som städar hos någon annan. Lider dock av afasi och är rädd att jag förlagt alltför mycket saker som blir svårhittade. Luften har liksom gått ur mig efter morgonens urladdning och jag drar mig lite för tvättfixning och promenadande. Längtar extremt mycket till höstlovet och Tärnabymys. Är urless på Umeå och förstår i nuläget inte riktigt varför jag/vi någonsin valde att flytta hit. Tanken var ju att plugga här för att sedan bosätta sig någonstans i fjällvärlden, men livets vägar äro outgrundliga. Jag saknar: de underbart knotiga och härjade fjällbjörkarna, lugnet av vinden som piskar mot kinderna, öppenheten och dramatiken i landskapet och framförallt känslan av livsrum som alltid infinner sig när mötet mellan människan och skapelsen blir påtagligt. Flytt är i nuläget är otänkbart, eller snarare krångligt, eftersom barnen är så rotade i miljön med; skola, fritidsaktiviteter och vänner, men om några år inte alls omöjligt. En annan dröm är att resa runt med husbil i Nordamerika. Varför, detta kapitalismens mecka, detta Babel? Möjligheterna till härlig åkning utmed snöklädda berg, så klart, eller kanske en världsomsegling till spännande kontinenter. Det är naturens dramatik jag vill åt. Har faktiskt aldrig varit direkt fascinerad av kulturen och människorna, ingen hobby etnolog med andra ord. En drömmarnas Renata Chlumska, full av beundran för en kvinna som under 439 dagar rundade USA:s lägre 48 stater, 18 200 km av egen kraft/kvinnokraft! En, för mig, viktig kvinnlig förebild som öppnar dörrar och möjliggör resor; inre som yttre. Den gängse patriarkala historieskrivningen bär föga vittne till kvinnlig längtan och äventyrlighet. Hur som helst så längtar jag bort från Umeå just nu, antagligen inte så underligt efter en sommarlång Umeå isolation.
