I november månad sveper nordanvinden in. Trädens gula slantar dansar i svepande rörelser mot den hårda jorden och världsaltet andas in. Sommarens lätthet och värme är nu ett kärt minne, en hågkomst om jordisk kraft och liv. När barnen var små gestaltades årstidernas skiftningar medvetet även inomhus i form av ett årstidsbord. Tova-Liisa, minstingen, fyller snart nio år och familjens årstidsbord lyser numer med sin frånvaro. Istället kan man skönja naturens förlopp i vår hall. Senhöst/vinter = min fina 1800-tals hatthylla (födelsedagspresent från Björn) är överbelamrad med tjocka jackor, tröjor, väskor och mössor. Tyvärr så följer skofronten inte samma årstidsanpassning för hela familjen. Svante och Ingemar klampar runt i nedtrampade (de knyter inte upp skorna, vilket gör mig *!?**!!! arg) skateskor, oavsett rådande meteorologiska förhållanden. Alltså innebär senhöst/vinter (golvnivå); blöta nedtrampade skateskor, kängor, slalompjäxor och snowboardskor i en enda röra direkt man kommer in innanför dörren (vi har inget skoställ eftersom alla "glömde bort" att använda det, vilket enbart föranledde irritationsutbrott från min sida). Eftersom jag numer har anammat livsåskådningen positivt tänkande så ser jag(försöker i.a.f. väldigt mycket att se) hallkaoset som en metafor för den nalkande vintern. Jag kände dock idag en oemotståndlig längtan att förlänga hösten, liksom suga ut det sista ur livets mogna högtid. Iförd tjockjacka, täckisar, ullstrumpor och sockar (såg fyrkantig ut, inte så svårt till mina 160 cm)begav jag mig ut i skogen för att leta frusna trattkantareller. Är dock världens räddaste människa; eller jag har ju inga vetenskapliga belägg, men ändå, och en solotur till svampskogen har flera element som kan fungera orosinitierande; t.ex: jägare som tror att jag är en älg, en stor älg som helt appropå stövlar fram, björnar som lufsar omkring och kanske/möjligtvis en liten Hagamannen look a like som har ledigt från jobbet och leker hittaofferleken. Usch och fy vad det finns mycket att vara rädd för, man måste därför vara förutseende, vilket i det här fallet innebär; prata högt med sig själv (skrämmer björnar och annat löst "folk/djur"), likt Hans och Greta kasta smulor efter sig så att man inte går vilse, men också se till att ta med en krullig hund som skäller på allt som rör sig. Jag har alltså haft monolog med mig själv i två timmar, letat små frusna svampar och skrattat åt den krulliga kardborrepudeln som samlade på sig allt fler kvister i pälsen. En riktigt härlig höstdag som gav en liten men naggande god skörd. Till middag blir det wok med trattkantareller till.
