Innan självmetamorfosen levde jag i tron att den egna grundhållningen var av arten kvällsmänniska. Har älskat tragiken och romatiken i fullmånens sken, men också den förhöjda medvetenhet som kickar in i det blånande nattljuset. Liknar numer en 50+:are, d.v.s. vaknar tidigare än tuppen. Har, helt oväntat, kommit till insikt om morgontimmarnas livsbejakande inverkan på krafterna. Har redan hunnit med; naturpromenad, ekofrukost (skriver eko för att irritera alla som det kan störa eller glädja de som liksom gillar braiga saker i livet?!), tvätt, hundmatning, handling och en del tidningsläsande, puh! Faktiskt riktigt skönt, men lite ångest har jag ändock eftersom en ganska lång radda akademiskt torra, tristord väntar på måsteläsning. Kan nog vänta tills efter lunch? Har tänkt en del på det här med gängse normer/värdering i olika grupper. Vad som är vedertaget att gilla eller dissa är liksom olika beroende på: geografiskt läge, ålder, socialgrupp o.s.v. vilket "alla" vet. Föräldrar överför detta tankefängelse på sina barn och så löper skiten vidare. Kan ta ett exempel: Perfekta mamman är ute på stan med sin lilla perfektunge. Ett gäng tjejer och killar går förbi med riktigt stora byxor. En av killarna har så mycket häng att halva rumpan sticker fram. Perfekta mamman stirrar och vänder sig därefter till perfektungen och säger - herre gud kan han inte dra upp byxorna, gud vad opraktiskt! Signaler; det är fult och opraktiskt att ha byxorna så där, d.v.s. inte NORMALT. Samma perfekt mamma kommenterar naturligtvis inte blonda bankkassörskan Jessicas byxor som är så tajta att blygdläpparna liksom lägger sig som korvbröd. I mångt och mycket så sitter säkert dessa kognitiva fängelser som imaginationer i skallen på oss, helt enkelt inte förankrade i verkligeheten. Tankebilder som baseras på vad man tror sig veta. Här är några föreställningar som jag trott varit rådande, men nu försöker kasta ut.
Jag måste arbeta 100% annars är jag slö.
Jag måste alltid vara glad och peppande.
Jag måste alltid vara tillmötesgående.
Jag måste läsa en sjuhelvetes massa böcker annars blir jag dum.
Jag får absolut inte skicka ut veckobrev till föräldrarna i min klass med stavfel eller andra skrivfel.
Jag måste älska snabba kommentarer och vuxenironi, fast jag blir skitledsen av det.
Jag måste skratta och tycka det är skitkul att dricka alkohol fast jag tycker det är äckligt.
Jag måste lära mig att älska stora sammanhang med ytligt kallprat.
...ett axplock från en hel bal av måste strån. Det som gått uppför mig är att ALLA, ja i.a.f. de flesta jag stött på lider av liknande kognitiva fängelser i varierande grad. Den sanna revolutionen vore att slå sig lös från fjättrarna för att verkligen leva ett liv, ett liv utan att störa sig på andra, känna sig misslyckad och sträva efter konstant bekräftelse.
