-Hur mår du?...eller får man inte fråga det?
- JA! Självklart får du det, jag mår bra, faktiskt bara bra!
Är som pavolvs (Ivan Pavlov. vetenskapsman inom den tidiga behaviorismen) hundar (betingning) när det kommer till slätstrukna och, av mig, förväntade svarsalternativ. Eller förresten när det kommer till tyckande av alla de slag som direkt/indirekt gäller mig själv. Mår som en prinsessa i förhållande till; människor som har cancer eller fatala sjukdomar, människor som utsatts för våld, människor vars basbehov (A. Maslow)är otillfredställda av diverse olika anledningar såsom; krig,imperialism, fattigdom o.s.v. samt i jämförelse med många många andra som lider av fysiska eller psykiska begränsningar av sådan art att livets görandet ständigt blir till en kamp. Tänker man på allt detta lidande så blir existensen ett enda stort grubbleri över teodicéproblematiken (att förklara Guds existens när det finns ondska och lidande). Vad är då lidande och vem har rätt till lidandet?
Får en överviktig rökare skylla sig själv när han/hon diagnosticeras med lungcancer eftersom nio av tio som får denna diagnos är/har varit rökare? Får en människa som inte kan sätta gränser skylla sig själv när livet pockar på för mycket och systemet lägger ned? Får kvinnor skylla sig själva när de får lägre löner eftersom de, generellt, är "sämre" på att framhålla sin egen brillians?Får klassens busunge skylla sig själv den gången hon/han får skulden, men faktiskt inte gjort någonting? Har vi i västvärlden rätt att tala om arbetslöshetens lidanden och finanskrisens offer när stora delar av världen inte har mat för dagen?
Har alltid "ältat" den inbördes relationen mellan lidande och LIDANDE, där min; oro, ångest, trötthet och nedstämdhet alltid faller under just lidande skrivet med gemener. Konklusion=du har ingen rätt att gnälla!
Insikten om detta är som en käftsmäll en överdjävlig regnig dag, men ingjuter en strimma av förståelse för varför jag är så i.i.hel. betingad att alltid säga: JA, Toppen, Jättebra! Vägrar (eller låt säga att jag arbetar på det)betingat användade av dessa positiva förstärkningsord. Jag mår lagomdåligt. Jag mår lagomdåligt. Jag mår lagomdåligt, vilket inte är synonymt med det norrländska talesättet "jämna plågor". Mår lagombra när det kommer till familjelivet, men sliter hund (använder ofta ordet hund)när det kommer till självarbete/själsarbete ( helt opassande slogan, men nazisternas "arbeit macht frei" passar som handen i handsken). Arbetar liksom på rotgräsnivå (fan det heter gräsrotsnivå) och uppdraget för veckan är att våga smaka på ordet nej, eller snarare funderapå konsekvenserna av ett betingat ja. En bieffekt blir lätt att man kan uppfattas som: ignorant, döv, disträ, påtänd eller solklart ointresserad. Nästan ett moment 22; övar på nej, men när en rädsla för att inte vara tillags. KBT, samtalsterapi, mindfullness och kontemplativt varande i all ära, men hilfe vad skönt det hade varit om födslovärkarna av "nu måste jag arbeta med det här för att bli/uppleva mig själv som en harmonisk människa" skulle klinga av en stund, liksom att ctg-kurvan skulle visa på återhämtning. Blir helt matt av äckelsnygga Malin Berghagen som klämkäckt berättar om hur hon fann lugnet i yogan. Har inte råd att slänga ut 5000 bagis på Masegårdens hälosbringande retreater. Är faktiskt skitless på att tänka på: situation, känslor, handling och konsekvenser, allt enligt ett fint KBT analysschema. Är det inte helt ok att: impulsivt svara ja, söka bekräftelse från andra, dra likhetstecken mellan det man gör och det man är? Jo, kanske för världen, men faktiskt inte för mig. Måste sluta blogga för att öva på att säga nej (borde ha börjat öva, som alla andra, vid 3-års ålder?).
- Kom så får du en kram älskling!
- Nej, det gör jag inte.
