Flow och än en gång flum

Flow: ett psykiskt tillstånd då personen upplever att förmågor och utmaningar harmonierar med varandra, medvetenheten intensifieras och en känsla av tillfredställelse växer inombords (Mihály Csikszentmihályi). Ett tillstånd vars avstånd till min egna verklighet framstått som, minst sagt, distanserat. Snarare har en känsla av Davids kamp mot Goliat (undantaget att David kastade stenen) infunnit sig som en (kär) livskamrat. Berget av utmaningar har växt och till slut tornat upp som en koloss på cementfötter (omskrivning utan syftning till totalitära eller kommunistiska system) framför mig som ett oöverstigligt hot, alltid redo att förgöra. Känslan av tvångsmässig underkastelse i förhållande till livets måsten, att inte vara kapten på sin egen båt är en skrämmande känsla som jag förväxlade med den egna arketypen för den vuxna människan. Jag menar, man frågar ju inte någon annan (företrädesvis äldre person)- Ska man verkligen känna sig så här fjättrad till livets (kapitalisemen) hjul? - Är det verkligen meningen att färgernas lyster succesivt skall dämpas med åren? Nähä, Jaha! Det frågade i.a.f. inte jag, förresten hade jag nog ingen att fråga,eller den möjligheten fanns liksom inte i mitt huvud. Mina murar rämnade och jag har varit, är i viss mån livrädd, men jag har också återfunnit något som jag för länge sedan trodde var förlorat. Detta något sprider sig sakta men säkert i hela min organism och när jag simmade idag upplevde (tror jag) ett tillstånd av just flow. En härlig känsla av uppsakttning och vördnad för livet, mitt liv, och allt det fina som jag har och erbjuds. Upplevelsen gav en mjuk efterklang och slog an en ton för hela dagen, trots magsjuk man och sjuk son i sängen. Det är inte lätt att lämna livets autobahn, men den lilla grusvägen vid havet är så mycket finare.