Uppfostringsmisslyckanden

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

Vierge Moderne, Edith Södergran

Eftersom dagens planer innefattar kvinnoumgänge så känns det passande med Edith Södergran denna morgon. Efter några nätters sömnro, vilket innebär frånvaro av störd djupsömn och daggstinna ångestritter vid uppvaknande, så vaknade jag denna morgon med den välbekanta känslan av oro i kroppen. Oron har blivit min tillfälliga turist, en helvetets snålskjuts. Oron gör mig rädd, en diffus och smygande rädsla som hotar att ta över. Varken mindfullness eller KBT-tänk hjälpte och det var bara att "gilla läget". Blir både arg och besviken på mig själv, min kropp och min själ. Vill liksom att allt bara ska vara som vanligt, som vanligt innebär frekvent förekomst av galen livsbejakande spontanitet följd av fysisk utmattning.Jäkla skittänk. Måste tänka:
Du kommer inte att känna så här för alltid, det går över.
Du är inte tokig eller fysiskt sjuk.
Du har bara gjort lite för mycket, oron går över.
Acceptera och slappna av !
Det är bara så himla trist att inte klara av helt vanliga saker i ett helt vanligt tempo, särskilt när det liksom inte syns utanpå vad det är som felar. Allt lugnar så klart ned sig och det var otroligt skönt med morgonsimningen. Skjutsade Björn, i vanlig ordning, till Solglimten eftersom min kära man (i motsats till mig) är född avslappnad. Just avslappnad, inte slö. Han tar dagen som den kommer och oroar sig inte i onödan. Helt underbart, men en mindre angenäm bieffekt är att han varje morgon, typ, blir förvånad när klockan är 07.25 och han börjar 07.30. Fast det gör inget eftersom han är så fin och underbar.
När jag kom hem hade Tova-Liisa vaknat och satt (vet att det är O-waldorf och väldigt uppfostranspolitiskt inkorrekt, men..) framför dumburken. Enligt henne världen bästa sätt att börja lovet. Ingemar, Norin, Johan och Joel har lanat (osäker på benämningen) CS hela natten, men visar inga tecken på trötthet. Svante sover så klart som en stock till framåt 11-12. Blir nästan full i skratt eftersom jag och min kära man hade så många uppfostringsmåsten som gått i sank. Här är några exempel och hur vi misslyckats å det grövsta.
* Barnen fick inte ha några plastleksaker.
*Vi hade inte tv och barnen fick inte spela dataspel.
*Som en sann likhetsfeminist kläddes mina söner i klänning och min dotter i murriga färger.
* Vägrade smink för att visa på hur viktigt det är att vara nöjd med sitt naturliga utseende.
* Vägrade handla på HM och propagerade för de små, lokala alternativen.
* Framhöll att kött är mord och uppfostrade mina barn i det vegetariska levnassättet o.s.v.
Så här blev det:
-Min äldsta son avskyr Gurun Schyman och Fem. alternativ efter att jag släpade med honom på ett föredrag kring manlig skuld. Han tyckte att tanten gillar ju inte pojkar.
-Min mellanson har sedan 9-års ålder drömt om att bli köttätare när han blir stor.
-Mina barn älskar; tv, tv-spel, dataspel, ja allt tekniskt.
-Min dotters modemässiga förebilder är Britney Spears och Romer i stora klänningar.
-Min dotter älskar att sminka sig hos kompisarna och hon har fått barbies.
Jag har lagt ned min diktatoriska kamp för länge sedan och nu har vi: tv, tv-spel,flerpacksstrumpor från HM (man blir inte lika förbannad när de tappas som för ett 198 kr ullditos) och barnen får äta kött hos kompisar om och när de vill.
Är inte en etiskt förtappad moder utan en flexibel sådan. Tack underbara barn för att ni lär mig om livet.

En familyliving söndag

Söndag=familjedag=mysigt.
Simträning tillsammans med Björn på Iksu spa.
Tredagars handling på Umeås främsta etnomataffär, Willys.
Kramkalas i Ikeasoffan (Ikeasoffa i sinnevärlden, men Eilersen dito i idévärlden).
Världen finaste och bästa Björn packar upp varor och är nyfiken på vad jag skriver.
Svante läser,förutsägbart nog, Aftonbladets sportsidor och förhalar den oundvikliga bajspromenaden med Texas.
Ingemar surar eftersom han inte hinner till Skycom för att raila med kompisarna Oskar och Axel.
Tova-Liisa tv-protesterar efter kramkalaset.
Texas är hungrig och bajsnödig.
Snart kommer Oumou och hälsar på, men först väntar äckeltvättröjning i källaren. Vi är en sån där osund familj som hamstrar tvätt årsvis. Gillar ull som "bara" hängs ut för att få den där fräscha känslan. Vår hustomte strejkar, eller han är nog skitlat, eller så kan det bero på att han senast fick tomtegröt julen 02.
Har ingen ensammåndagsångest eftersom barnen har höstlov hela veckan, HURRA! Helt underbart att få tid att umgås med de man älskar allra mest.
Annika Lindgren, som nu bor i Skellefteå, kom förbi och pratar i hallen, kul.
Svante har varit på bajspromenad med kardborrebrorsan Texas. 15-åringen satsar nu på världsrekord i satsumasätning.
Bakning inför husvagnshäng. Vi sätter; bulldeg, pizzadeg och Tova-Liisa och ingemar bakar dubbel sats av härlig kladdkaka, en för hemmamums och en för husvagnsmys.
Farfar Mats, faster Anna och Svante sticker iväg på Folkets bio.
Vår lilla gullplutt Oumou sätter igång med bullbak, vilket innebär: kladd och degätning.
Norin kommer och hälsar på och kort därefter kommer Tova-Liisas kompis, Mina. Oumou blir så klart jätteglad och stortjejerna tar med henne ut på promenad.
Oumou är sugen på utflykt och vi (jag och Oumou) tar en tur till kompis Anna.
Snart sticker farfar Mats och Tova-Liisa på farfar och Tutten helkväll med bio och mat.
Oumou blir mer och mer nakenfis, ett scenario som slutar med ankeborgbad i kökshon.
Familjelivet förutsätter: improvisation, anpassning, kompromisser och ett konstant kaostillstånd som lurar bakom hörnet.
Allt som jag gillar skarpt. Vad vore livet utan; nedkissade sängar, svinkoppor, tonårsstamp i trappan, rensat kylskåp när man är som hungrigast, intensiva diskussioner/argumentationer kring tider, pengar och städning, bråkande ungar och fotbollskraschade fönsterrutor? Säkert toppen, men inget för mig.

Ja-sägare

-Hur mår du?...eller får man inte fråga det?
- JA! Självklart får du det, jag mår bra, faktiskt bara bra!
Är som pavolvs (Ivan Pavlov. vetenskapsman inom den tidiga behaviorismen) hundar (betingning) när det kommer till slätstrukna och, av mig, förväntade svarsalternativ. Eller förresten när det kommer till tyckande av alla de slag som direkt/indirekt gäller mig själv. Mår som en prinsessa i förhållande till; människor som har cancer eller fatala sjukdomar, människor som utsatts för våld, människor vars basbehov (A. Maslow)är otillfredställda av diverse olika anledningar såsom; krig,imperialism, fattigdom o.s.v. samt i jämförelse med många många andra som lider av fysiska eller psykiska begränsningar av sådan art att livets görandet ständigt blir till en kamp. Tänker man på allt detta lidande så blir existensen ett enda stort grubbleri över teodicéproblematiken (att förklara Guds existens när det finns ondska och lidande). Vad är då lidande och vem har rätt till lidandet?
Får en överviktig rökare skylla sig själv när han/hon diagnosticeras med lungcancer eftersom nio av tio som får denna diagnos är/har varit rökare? Får en människa som inte kan sätta gränser skylla sig själv när livet pockar på för mycket och systemet lägger ned? Får kvinnor skylla sig själva när de får lägre löner eftersom de, generellt, är "sämre" på att framhålla sin egen brillians?Får klassens busunge skylla sig själv den gången hon/han får skulden, men faktiskt inte gjort någonting? Har vi i västvärlden rätt att tala om arbetslöshetens lidanden och finanskrisens offer när stora delar av världen inte har mat för dagen?
Har alltid "ältat" den inbördes relationen mellan lidande och LIDANDE, där min; oro, ångest, trötthet och nedstämdhet alltid faller under just lidande skrivet med gemener. Konklusion=du har ingen rätt att gnälla!

Insikten om detta är som en käftsmäll en överdjävlig regnig dag, men ingjuter en strimma av förståelse för varför jag är så i.i.hel. betingad att alltid säga: JA, Toppen, Jättebra! Vägrar (eller låt säga att jag arbetar på det)betingat användade av dessa positiva förstärkningsord. Jag mår lagomdåligt. Jag mår lagomdåligt. Jag mår lagomdåligt, vilket inte är synonymt med det norrländska talesättet "jämna plågor". Mår lagombra när det kommer till familjelivet, men sliter hund (använder ofta ordet hund)när det kommer till självarbete/själsarbete ( helt opassande slogan, men nazisternas "arbeit macht frei" passar som handen i handsken). Arbetar liksom på rotgräsnivå (fan det heter gräsrotsnivå) och uppdraget för veckan är att våga smaka på ordet nej, eller snarare funderapå konsekvenserna av ett betingat ja. En bieffekt blir lätt att man kan uppfattas som: ignorant, döv, disträ, påtänd eller solklart ointresserad. Nästan ett moment 22; övar på nej, men när en rädsla för att inte vara tillags. KBT, samtalsterapi, mindfullness och kontemplativt varande i all ära, men hilfe vad skönt det hade varit om födslovärkarna av "nu måste jag arbeta med det här för att bli/uppleva mig själv som en harmonisk människa" skulle klinga av en stund, liksom att ctg-kurvan skulle visa på återhämtning. Blir helt matt av äckelsnygga Malin Berghagen som klämkäckt berättar om hur hon fann lugnet i yogan. Har inte råd att slänga ut 5000 bagis på Masegårdens hälosbringande retreater. Är faktiskt skitless på att tänka på: situation, känslor, handling och konsekvenser, allt enligt ett fint KBT analysschema. Är det inte helt ok att: impulsivt svara ja, söka bekräftelse från andra, dra likhetstecken mellan det man gör och det man är? Jo, kanske för världen, men faktiskt inte för mig. Måste sluta blogga för att öva på att säga nej (borde ha börjat öva, som alla andra, vid 3-års ålder?).
- Kom så får du en kram älskling!
- Nej, det gör jag inte.

Vart är vi på väg?!

Känner mig ledsen, arg och upprörd över Jimmie Åksessons debattartikel som , i mina ögon, visar partiets tydliga hets mot folkgrupp (denna gång hotet om den ökande islamiseringen?!). Är rädd att SD nu tillåts tillträde till det offentliga rummet och med tiden blir "rumsrena". Hur skall framtiden se ut för mina barn och andras, vilka värderingar för vi vidare?! Debatten går het här hemma rörande konsekvenserna av Aftonbladets debattartikel skriven av Jimmie åkesson.
Önskar synpunkter från andra. Vad tycker du?

Flow och än en gång flum

Flow: ett psykiskt tillstånd då personen upplever att förmågor och utmaningar harmonierar med varandra, medvetenheten intensifieras och en känsla av tillfredställelse växer inombords (Mihály Csikszentmihályi). Ett tillstånd vars avstånd till min egna verklighet framstått som, minst sagt, distanserat. Snarare har en känsla av Davids kamp mot Goliat (undantaget att David kastade stenen) infunnit sig som en (kär) livskamrat. Berget av utmaningar har växt och till slut tornat upp som en koloss på cementfötter (omskrivning utan syftning till totalitära eller kommunistiska system) framför mig som ett oöverstigligt hot, alltid redo att förgöra. Känslan av tvångsmässig underkastelse i förhållande till livets måsten, att inte vara kapten på sin egen båt är en skrämmande känsla som jag förväxlade med den egna arketypen för den vuxna människan. Jag menar, man frågar ju inte någon annan (företrädesvis äldre person)- Ska man verkligen känna sig så här fjättrad till livets (kapitalisemen) hjul? - Är det verkligen meningen att färgernas lyster succesivt skall dämpas med åren? Nähä, Jaha! Det frågade i.a.f. inte jag, förresten hade jag nog ingen att fråga,eller den möjligheten fanns liksom inte i mitt huvud. Mina murar rämnade och jag har varit, är i viss mån livrädd, men jag har också återfunnit något som jag för länge sedan trodde var förlorat. Detta något sprider sig sakta men säkert i hela min organism och när jag simmade idag upplevde (tror jag) ett tillstånd av just flow. En härlig känsla av uppsakttning och vördnad för livet, mitt liv, och allt det fina som jag har och erbjuds. Upplevelsen gav en mjuk efterklang och slog an en ton för hela dagen, trots magsjuk man och sjuk son i sängen. Det är inte lätt att lämna livets autobahn, men den lilla grusvägen vid havet är så mycket finare.

Några kvällsbilder

En helt vanlig kväll hos oss med; trattiswok, varm smörgås, tv-tittande och nätsurfande. Har också njutit av den fina akvarellbilden som Bodil målat till mig.

Suga musten ur hösten

I november månad sveper nordanvinden in. Trädens gula slantar dansar i svepande rörelser mot den hårda jorden och världsaltet andas in. Sommarens lätthet och värme är nu ett kärt minne, en hågkomst om jordisk kraft och liv. När barnen var små gestaltades årstidernas skiftningar medvetet även inomhus i form av ett årstidsbord. Tova-Liisa, minstingen, fyller snart nio år och familjens årstidsbord lyser numer med sin frånvaro. Istället kan man skönja naturens förlopp i vår hall. Senhöst/vinter = min fina 1800-tals hatthylla (födelsedagspresent från Björn) är överbelamrad med tjocka jackor, tröjor, väskor och mössor. Tyvärr så följer skofronten inte samma årstidsanpassning för hela familjen. Svante och Ingemar klampar runt i nedtrampade (de knyter inte upp skorna, vilket gör mig *!?**!!! arg) skateskor, oavsett rådande meteorologiska förhållanden. Alltså innebär senhöst/vinter (golvnivå); blöta nedtrampade skateskor, kängor, slalompjäxor och snowboardskor i en enda röra direkt man kommer in innanför dörren (vi har inget skoställ eftersom alla "glömde bort" att använda det, vilket enbart föranledde irritationsutbrott från min sida). Eftersom jag numer har anammat livsåskådningen positivt tänkande så ser jag(försöker i.a.f. väldigt mycket att se) hallkaoset som en metafor för den nalkande vintern. Jag kände dock idag en oemotståndlig längtan att förlänga hösten, liksom suga ut det sista ur livets mogna högtid. Iförd tjockjacka, täckisar, ullstrumpor och sockar (såg fyrkantig ut, inte så svårt till mina 160 cm)begav jag mig ut i skogen för att leta frusna trattkantareller. Är dock världens räddaste människa; eller jag har ju inga vetenskapliga belägg, men ändå, och en solotur till svampskogen har flera element som kan fungera orosinitierande; t.ex: jägare som tror att jag är en älg, en stor älg som helt appropå stövlar fram, björnar som lufsar omkring och kanske/möjligtvis en liten Hagamannen look a like som har ledigt från jobbet och leker hittaofferleken. Usch och fy vad det finns mycket att vara rädd för, man måste därför vara förutseende, vilket i det här fallet innebär; prata högt med sig själv (skrämmer björnar och annat löst "folk/djur"), likt Hans och Greta kasta smulor efter sig så att man inte går vilse, men också se till att ta med en krullig hund som skäller på allt som rör sig. Jag har alltså haft monolog med mig själv i två timmar, letat små frusna svampar och skrattat åt den krulliga kardborrepudeln som samlade på sig allt fler kvister i pälsen. En riktigt härlig höstdag som gav en liten men naggande god skörd. Till middag blir det wok med trattkantareller till.

En våt dröm

Lördagens 40-års fest gav inspirerande eftersmak i form av inredningskreativitet i pyttehuset. Detta eftersom jubilarens hem utstrålar den där formen av perfektionism som endast en sann estet klarar konststycket att bemästra. En veritabel våt dröm av vit funktionalism i giftermål med dansk shabby chic och en knivsudd svensk samtids design. Helkaklade våtrum i samstämmiga jordnära färger, ett hörnbadkar med bubbelfunktion samt rostfritt dubbelkylskåp med is-maskin, yummy, tummy, wawom! 2008 kom romanen Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Vid första anblick ett relationsdrama, men vid närmare eftertanke en, subjektivt tolkat, allegori som speglar underliggande önskningar om perfektionism och avundsjuka. Som en sann strukturalist är tolkningsutrymmet naturligtvis individuellt och väldigt personligt färgat, vilket för egen del får mig att framstå som en; fattig person med alltför stora inredningsvisioner. En sucker för samtidens brandingattityd. Hårt, men sant. Ja, jag köper; Family living, Elle interiör och Svenska rum! Ja, jag skäms som en hund (undrans varför en hund borde skämmas?!)för beroendet av denna stilbildande/vanebildande,reklamstinna s.k. livsstilspappersskit. Överväger att konvertera till katolicismen för att få möjlighet till begärsbikt, men har inte kommit till skott. I väntan på frälsning från beroendet suktar jag efter nästa fix av vackra hem med vit bas och snygga danskdesignade, alt. Svensk tenn inspirerade hem. Det "knullar i munnen" som Nina Persson (A camp) sa så sött. Med detta i bagaget har jag ( min man och 15-åriga son gjorde det praktiska och jag skötte själva planeringen) alltså flyttat ut den gröna 50-tals soffan och flyttat in Ikea Nikkala för att få den där avslappnade vita touchen?!Inte klockrent, men det var ett rent helvete att flytta ut gröndjävlatunglångsoffan i gårdshuset. Ett projekt som Björn med all säkerhet vägrar göra om i reverserad (finns det ordet) riktning. Om jag inte skall fjäska Anna Anka stajl förstås, men det vill jag inte. Ja, så nu står den där soffvärldens soffrat/soffklabben. Har försökta piffa till det med Åhlenskuddar och Ikea barnflodhästtyg. Björn tycker det är fint eftersom han alltid tycker allt som kräver minimalt med inredningsengagemang och minimalt med utgifter är toppen. Svante och Ingemar märker nog ingen skillnad och Tova-Liisa gillar flodhästtyget eftersom hon är barn och det är ett barntyg.Jag, jag funderar nog på att ge Björn en Anna Anka omgång och flytta tillbaka gröndjävlatunglångsoffan.

Långt och väldigt blandat

Vem är du och var kommer du från?
-Det vill jag och kan jag ej säga.
Har intet hem, är ingen mans son,
ej hem eller son skall jag äga.
Jag är en främling fjärranväga.

Vad är din tro och din religion?
-Jag vet blott att intet jag visste,
och var jag ej av den rätta tron,
så trodde jag dock ej miste!
Gud har jag sökt, den förste och den siste.

Hur var ditt liv?
-Det var storm och nöd
och kamp i en enda veva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

Börjar varje morgon med en dikt; egen, kända eller okända poeter och diktare, det kvittar. En av mina favoriter, särskilt en lite kall höstdag som denna, är En lösekarl av Erik Axel Karlfeldt (ingår i diksamlingen Fridolins visor och andra dikter från 1914). Ord, rytmer och stämningar har alltid haft en stor betydelse i mitt liv; en form av urkälla för mänskligt tänkande, mänskligt liv. Orden botar, lindrar, ger svar och ställer frågor. All kärlek till alla underbara människor i världen som ger mig och många många fler möjlighet att uppleva livets krafter! På grund av livskrisen (hmmm) eller kanske en tendens till aspbergerssyndrom inriktar jag mig (omskrivning för mani) "ofta" på speciella teman; för dagen, veckan, månaden och året. Sommarens och höstens tema sorterar in under livskunskap/tro/trosföreställningar. Nattduksbordet har bytt kläder och är nu överbelamrat med sidmeter efter sidmeter av diverse allkunniga bodhisattvor (egen böjning)inom genren I-landspromblem idag. Vill absolut inte framstå som raljerande, men blott lite ironisk över min egna situation (humorn är det sista som lämnar mig???!!!). Kurslitteraturen för dagen införskaffades under morgonens handlingsresa till ICA kvantum, en lite svart sak av Joanna Rose och Alexander Perski. Jag föll handlöst för undertiteln "En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor och en och annan prins". Går gärna på utlåning efter egen läsning till andra prinsessor av behov. Äter havrepuffar samtidigt som jag bloggar och längtar lite efter att få krypa ned under täcket för en stunds "pluggande". Är mjuk i kroppen (syftar då inte på BMI måttet) efter måndagsinsmörjning på jobbet, mätt i magen efter tre portioner havrepuffar och fil, varm i hjärtat efter en massa myskramar med min måndagssjuka lilla Tutte (Tova-Liisa)och allmänt nöjd eftersom höstlovet stundar för barn och man nästkommande vecka. Det skall bli så väldigt superskönt och underbart att; hänga i husvagnen med familjen, åka skidor och snowboard i Tärnby/Hemavan samt packa ned matsäck och vandra genom fjällbjörkskog tills vi når Atoklintens topp (heligt berg). Tyvärr, några världsliga måsten innan resan: tvätta tvätt (hur f.n. det skall torka övergår mitt förstånd. Tvätten ute på linan är stelfrusen och tvättrummet i källaren är fuktigt och sunkigt, men det löser sig, i värsta fall har vi ju hårtork), packa, byta till vinterdäck/köpa först, vinterstäda på gården (solparasoll och dammpump känns lite onödigt)samt byta olja i skruttbilen. Märker nu att jag slagit två flugor i en smäll och tillverkat en göra lista samtidigt som bloggandet, så resurseffektivt av mig. Jag måste läsa lite och krama Tutten lite innan jag börjar med något husfruviktigt.
JO, glömde en sak! VILL, VILL byta soffa (vi har en grön 50-talssak som är snygg, smal och hård i kroppen), undrans vilken soffa som liksom är min soffmotsvarighet? Vill nog inte veta?! Jag vill (väl medveten om resursslöseriet) KÖPA en ny, fin, stor och mjuk soffa. Tyvärr har ordet ny olika innebörd för mig och Björn. Ny för Linda = mörkgrå ullsoffa från Mio som betalas med dålig kost à la pasta med tomatsås under en månad. Ny för Björn= 1. Ändra riktning på den befintliga soffan 2. Lägga ett tyg på den befintliga soffan 3. Spara 200 kronor i månadden och sedan köpa en soffa på Myrorna, alt. åka till myrorna och inte hitta något för att sedan konstatera att den befintliga soffan i.a.f. är bättre än den vi inte hittade på Myrorna. Kampen om folkhemmet fortgår.

Törstiga tomten

Kväll en oktobersöndag, dagden efter 40-års fest. Björn fixar i köket med te och smörgås. Han är på riktigt botgöringshumör."Något" överförsfriskad promenerade Björn sig genom gårdagskvällens festligheter, ett tillstånd som lätt ger en bitter eftersmak i form av vad fan har jag sagt/gjort ångest. Hämdens sötma är ljuv, för mig som den bitchiga frun, till tomten med allvarliga tal och balanssvårigheter när jag nyss berättade om och skrattande (åt inte med) diverese ordfadäser och andra prekära lägen. Naturligtvis i imperfekt form så det som är gjort är gjort. F:n vad jag njuter. Trots, eller kanske på grund av, min törstiga tomte innehöll festen många trevliga samtal, skratt och god mat, supergod mat (inte helt oväntat när det är en matkonnässör som jubilerar). Chokladrulltårtan som bjöds var "att dö för", bakad av änglahänder på kondis Sankte Per. Överkristligt gott, ett måste är att be om recept. Åt upp mig minst 1-2 kg, bättre metod än botox fast på fel ställen. Som väntat har söndagen handlat om via dolorosa/lidandets väg. En transportsträcka av: trötthet och för någon (skratt) självförvållad huvudvärk och ångest. Tova-Liisa och Ingemar är redan i säng och Svante kollar, inte helt oväntat, på tv4 sport. Jag tar nu min tröttomte och går i säng.

Fredagsmys, pronto

Björn i köket med Lisa och Johans gamla mixerstav i högsta hugg.-brrrrrrrr! Det blir tapasröror och mozzarella, mums. Eftermiddagen blev ovanligt händelsefylld; medarbetarsamtal på jobbet, handling med äktenskaplig tvist på Åhlens (blev så förb. att det nästa var pinsamt) samt gråtsamtal från Ingemar eftersom VI, de dumma och sedermera inkonsekventa, föräldrarna vill (ville) få en kompisfri fredag. Det helt underbara mötet med två tillika lika underbara kollegor gjorde att blodsockerfallet och den emotionella obalansen på Åhlens dämpades. I sann antisupernanny anda orkade vi, de dumma föräldrarna, inte med tjafs utan gav med oss. Snart kommer Ingemar samt x-antal övernattningskompisar hem, HURRA! Det är ju jättebra att barnen håller sig hemma och att deras vänner gärna hänger hos oss (korsar fingrarna). Med min nya mindfullnessmetod så kan jag dock ge mig f.n. på att jag fixar bortvisulisering av ej önskade objekt, t.e.x. 13-åringa killar med falsettröst och flickiga ditos med rysk tantblekning av håret, m.a.o. nyans pissgul. Svante, familjens lilla pluggis, häckar i vanlig ordning framför datorn helt uppslukad av Barca resultat och transfers. Lilla tutten, smeknamnet från helvetet enligt Tutt...hmm Tova-Liisa, ligger i fåtöljen framför dumburken och glor på det mest poänglösa (naturligtvis har jag inte sagt det åt henne, herre gud jag är väl en sån mamma som uppmuntrar eget tänkande, kanske)program som klämts fram av sliskiga Hollywood, Hannah Montana. Texas stinker som vanligt, han är ju hund, och väntar med stora hundögon på mat. Nu väntar fredagsmys med tapas och en bamsepåse ostkrokar. Gud jag älskar min familj.

Vem är du?

Ett litet kort inlägg bara, Har funderat så himla mycket på den lilla skara som läser min blogg. Snälla, vad heter just du?

Kunskap om de högre dimensionerna

Ännu en tidig morgon efter en kort natt. Eftersom jag har haft turen att bli älskad av världens bästa man så knaprar sig samtalen ibland långt in på småtimmarna, vilket förgyller livet och förkortar det egna hypnogrammet (djupet av de olika sömncyklerna) avsevärt. För egen del så ligger frekvensen dyssomni (sömstörningar) på en vanebildande nivå. Toppen av konsekvenserna rundas av genom daglig kontemplation och vila. Björns situation "dagen efter" är lite mer komplicerad som en följd av: tidig arbetsstart; små, gulliga, arga, mysig och intensiva arbetslamrater samt förlamande trötthet som gör vilken Björn som helst redo att gå i ide. Min kära man har dock en helt förunderlig grundhållning, orubblig av fysikaliska omständigheter. Hemligheten bakom herr Zachrissons, a.k.a. manlig version av Mia Törnblom, är djungelbokenmeditationen (ja, esoterisk så det förslår, går att återfinna i Akasha krönikan, förslagvis ett studium vid lågstadiekollegiet). Mantra enligt följande
-Var glad och nöjd med allt som livet ger och allt som du omkring dig ser, glöm bort bekymmer sorger och besvär. Var glad för vet du vad, en björntjänst gör ju ingen glad. Var nöjd med livet som du lever här!

Meditationen förutsätter inget annat än upprepning. Den är framförallt billigt och resurssparande. Släng era shaktimattor, eteriska oljor och hoppa över den krångliga sirsasanaställningen på morgonen! Gör lusten lättillgänglig och prisvänlig. En meditationsform för "the common man" vars vilja är att tränga in i metasfären av livsbejakande vetskap. Oj, oj så jag fick till det, borde rekryteras av Deepak Chopra till tjänsten som ansvarig marknadsförare.

Nä, nu måste det djungelboken mediteras lite...

Strävan

I väntan vilar oron som en överton.
I vetskapen kämpar hoppet sin kamp mot förtvivlan och passiviteten söker släcka aktivitetens låga.
I närvaron av drömmar får viljan liv.
I längtans ögonblick föds morgondagen och lusten söker näring ur livets rot.
I denna stund finns jag till.

Var tvungen sätta ord på känslor efter viktiga mejl.

Terapi

Innan självmetamorfosen levde jag i tron att den egna grundhållningen var av arten kvällsmänniska. Har älskat tragiken och romatiken i fullmånens sken, men också den förhöjda medvetenhet som kickar in i det blånande nattljuset. Liknar numer en 50+:are, d.v.s. vaknar tidigare än tuppen. Har, helt oväntat, kommit till insikt om morgontimmarnas livsbejakande inverkan på krafterna. Har redan hunnit med; naturpromenad, ekofrukost (skriver eko för att irritera alla som det kan störa eller glädja de som liksom gillar braiga saker i livet?!), tvätt, hundmatning, handling och en del tidningsläsande, puh! Faktiskt riktigt skönt, men lite ångest har jag ändock eftersom en ganska lång radda akademiskt torra, tristord väntar på måsteläsning. Kan nog vänta tills efter lunch? Har tänkt en del på det här med gängse normer/värdering i olika grupper. Vad som är vedertaget att gilla eller dissa är liksom olika beroende på: geografiskt läge, ålder, socialgrupp o.s.v. vilket "alla" vet. Föräldrar överför detta tankefängelse på sina barn och så löper skiten vidare. Kan ta ett exempel: Perfekta mamman är ute på stan med sin lilla perfektunge. Ett gäng tjejer och killar går förbi med riktigt stora byxor. En av killarna har så mycket häng att halva rumpan sticker fram. Perfekta mamman stirrar och vänder sig därefter till perfektungen och säger - herre gud kan han inte dra upp byxorna, gud vad opraktiskt! Signaler; det är fult och opraktiskt att ha byxorna så där, d.v.s. inte NORMALT. Samma perfekt mamma kommenterar naturligtvis inte blonda bankkassörskan Jessicas byxor som är så tajta att blygdläpparna liksom lägger sig som korvbröd. I mångt och mycket så sitter säkert dessa kognitiva fängelser som imaginationer i skallen på oss, helt enkelt inte förankrade i verkligeheten. Tankebilder som baseras på vad man tror sig veta. Här är några föreställningar som jag trott varit rådande, men nu försöker kasta ut.
Jag måste arbeta 100% annars är jag slö.
Jag måste alltid vara glad och peppande.
Jag måste alltid vara tillmötesgående.
Jag måste läsa en sjuhelvetes massa böcker annars blir jag dum.
Jag får absolut inte skicka ut veckobrev till föräldrarna i min klass med stavfel eller andra skrivfel.
Jag måste älska snabba kommentarer och vuxenironi, fast jag blir skitledsen av det.
Jag måste skratta och tycka det är skitkul att dricka alkohol fast jag tycker det är äckligt.
Jag måste lära mig att älska stora sammanhang med ytligt kallprat.
...ett axplock från en hel bal av måste strån. Det som gått uppför mig är att ALLA, ja i.a.f. de flesta jag stött på lider av liknande kognitiva fängelser i varierande grad. Den sanna revolutionen vore att slå sig lös från fjättrarna för att verkligen leva ett liv, ett liv utan att störa sig på andra, känna sig misslyckad och sträva efter konstant bekräftelse.

Sjuk

Halsont, huvudvärk och ett allmänt trötthetstillstånd, förkylning i antågande?! Tog en alvedon och hoppas på smärtlindring i form av avtagande tryck i huvudknoppen. Väntar på, för mig, viktiga mejl och kollar av mejlboxen med jämna mellanrum, får passa mig så det inte utvecklas till en tvångsmässig handling. Sängläge känns lockande och en stunds slöslappande kanske gör susen. Eftersom jag bär dessa somatiska krämpor så är det inte aktuellt att pysa förbi Anna, tristelitristtrist, men eftersom damen i fråga skall stanna "rätt länge" i Umeå så brinner det ju inte i knutarna, fler tillfällen kommer. Har fått tid hos sjukgymnast i mitten av novemember?! November, tja, men ändock ett klart framsteg. Dessutom är "min" blivande sjukgymnast inte en helt vanlig dito, utan en speciell "psyknast", skratt! Säkert bra för en liten hyppo som jag och alldeles förträffligt i kombination med samtalsterapi, ett säkert kort till framgång i personlig utveckling. Undrans om man får diplom?
Linda Zachrisson har genomför kursen livsbalans med bravur och tilldeles härmed ett diplom.
Jag vågar redan liksom mer; har ätit räkor (det var gott men gav rännskita), vägrar tankemässigt att tolka någonting i negativ riktning (inte alltid lätt, men det går), min nya egenskap av att vägra neg. tankar/kritiskt granskande leder lätt till rädsla för naivitet/idioti?!, vilket jag lyckas tränga bort. Hurra för mig! Sliter loss måste för måste helt enkelt.

Vill flytta, men inte riktigt än...

Idag, tisdag, barnens friluftsdag, Tova-Liisas första tillsammans med hela skolan. Hon har helt enkelt längtat supermycket. 13 åringen tycker väl det är ok och 15 åringen tycker det suger fett med frilftsdag på hösten och vill stanna hemma, men får inte. Morgonstekning av plättar, kokning av varm choklad och påklädning av barn stod på schemat denna morgon. Faktiskt väldigt skönt att i det här läget att vara sjukskriven, vilket innebär en glad mamma som hjälper barnen, istället för en stressad mamma som också skall iväg på friluftsdag. Eftersom tisdag är en stängadag på förskolan så hann vi med en mysig parfrukost när barnen släntrat iväg. Därefter iklädde jag mig rollen som städtant och drog iväg till Videvägen för att städa radhus. Har haft riktigt roligt, den nya tidens husmoder som städar hos någon annan. Lider dock av afasi och är rädd att jag förlagt alltför mycket saker som blir svårhittade. Luften har liksom gått ur mig efter morgonens urladdning och jag drar mig lite för tvättfixning och promenadande. Längtar extremt mycket till höstlovet och Tärnabymys. Är urless på Umeå och förstår i nuläget inte riktigt varför jag/vi någonsin valde att flytta hit. Tanken var ju att plugga här för att sedan bosätta sig någonstans i fjällvärlden, men livets vägar äro outgrundliga. Jag saknar: de underbart knotiga och härjade fjällbjörkarna, lugnet av vinden som piskar mot kinderna, öppenheten och dramatiken i landskapet och framförallt känslan av livsrum som alltid infinner sig när mötet mellan människan och skapelsen blir påtagligt. Flytt är i nuläget är otänkbart, eller snarare krångligt, eftersom barnen är så rotade i miljön med; skola, fritidsaktiviteter och vänner, men om några år inte alls omöjligt. En annan dröm är att resa runt med husbil i Nordamerika. Varför, detta kapitalismens mecka, detta Babel? Möjligheterna till härlig åkning utmed snöklädda berg, så klart, eller kanske en världsomsegling till spännande kontinenter. Det är naturens dramatik jag vill åt. Har faktiskt aldrig varit direkt fascinerad av kulturen och människorna, ingen hobby etnolog med andra ord. En drömmarnas Renata Chlumska, full av beundran för en kvinna som under 439 dagar rundade USA:s lägre 48 stater, 18 200 km av egen kraft/kvinnokraft! En, för mig, viktig kvinnlig förebild som öppnar dörrar och möjliggör resor; inre som yttre. Den gängse patriarkala historieskrivningen bär föga vittne till kvinnlig längtan och äventyrlighet. Hur som helst så längtar jag bort från Umeå just nu, antagligen inte så underligt efter en sommarlång Umeå isolation.

Kort

Av olika anledningar har vissa cirklar brutits! Känner tillförsikt och en spirande nyfikenhet på framtiden, skönt. Läser Giorgio Grossis Hantera din stress, Katarina Wennstams Döder gök samt tidningen Hälsa parallellt, kvinnlig simultanförmåga?! Helgen har varit; händelsrik, aktiv och lärorik. Älsklingen IW23 har länge fryst om magen och skulle under helgen förberedas för torrläggning i Patholmsvikens hamn. Med gemensamma krafter tömdes hon (båten) på innehåll och ytterhåll, såg helt avskalad ut (skall inte förväxlas med inredningsområdets mening av termen). Allt gick bara fint, nästan i.a.f. och nu ligger den nakna skönheten i sin trävagga inför vintern. Har även ixat och trixat lite hemmavid. Fick ett jättefint rullbord av Karin, bild kommer när min djäv. mobil inte strejkar. Imorgon kommer den tillfälliga stockholmaren Anna hem, känns underbart. Har helt enkelt hänt/er en massa braiga saker, kanske kan framtiden bära på nya spännande utmaningar! Hoppas! Skulle bli glad!

Bekännelser, eller herre gud är du trög

Simsons styrka satt i håret, men för egen del har jag genom åren varierat från lång långt till kort kort. Efter en sejour föregående sommar då jag la mig under saxen, d.v.s. klippte mig riktigt kort så har det under året, med all tydlighet, stått klart för mig att varken börs eller intresse tillåter dylika ingrepp. Mitt svarta barr fungerar som bäst slarvigt ihopsatt i en tofs. Tänkte dock göra något kul genom att spara ut luggen, men igår stod jag inte ut längre och slet fram kökssaxen. Resultatet går att skåda till vänster. Nöjd?! Nja, men nuvarande frilla kräver minimalt med arbetsinsatser från min sida. Efter gårdagens håraktion plockade Björne fram Matematikboken 3 A+B, d.v.s. Tova-Liisas läxarbete stod på schemat. Eftersom både jag och min man arbetar som lärare i förskola-skola så kan man tro att det här med läxarbetesstöd skulle gå som en dans; didaktiskt och metodiskt felfritt enligt regelboken. MEN!!! (Nu kommer vi till den del som jag är osäker på om detta problem gäller enbart vår familj, men men. Kanske gör jag bort mig nu som han, knäppkilleadvokaten, i filmen Vuxna människor. Alltså när han berättar för advokatkollegorna om sina tvångstankar som han tror är allmängiltiga) Jesus Maria! Efter 60 minuters tragglande, det är verkligen traggligt, faller poletten INTE ned. Hur många gånger går det egentligen att förklara utan att dra slutsatsen att personen i fråga helt sonika har tänktomtesemester på loftet? Storebrorsorna rycker in, vilket hjälper föga. Jag biter mig i läppen för att inte bara säga - men herre GUD tänk. Eftersom uppgifterna går ut på att räkna med pengar anstränger sig Björn, till max, för att konkretisera så mycket som möjligt. Skall tilläggas att Björn verkligen har en ängels tålamod vid läxarbete med barnen. En variabel som leder till klar nivillering av hela tankeapparaten är inträdet av den omedelbara tröttheten, vilket så klart inträffar efter en sisådär dryg timme. Så, som ett under, händer det otänkbara, poletten trillar på plats/tanketomtarna går på sitt skift/ ljuset uppenbarar sig i slutet av regnbågen/Gjallarhornet tystnar och all räkneångest pyser ut genom dörren. Tjoho, tjohi! Tålamod och idogt arbete är sannerligen kunskapens moder.

Brandtal för skolan

"Nedskärningarna i Umeå gällande för-grundskola är helt ok, inget som kommer påverka verksamheten i negativ riktning".
Stefan Nordström/moderat vice ordförande i för-grundskolenämnden i Umeå

45 miljoner skall under budgetåret sparas genom nedskärningar inom förskola-skola?!
Min fråga blir då, hur kalibrerar egentligen Stefan Nordström?
Skolan och dess värld är ett nödvändigt mikrokosmos inom samhällets makronivå. Nedskärningar inom offentlig sektor ger konsekvenser likt ringar på vattnet p.g.a. samberoende faktorer vars konsekvenser sker på flera olika arenor, därav finns tydliga samband mellan; lågkonjunktur, arbetslöshet, människovidrig bostadspolitik, psykisk-social ohälsa, brister i vårdsektorn, paradigmskifte gällande attityder och värderingar ifråga om solidaritet-medmänsklighet, helt enkelt samhällets skyddsnät. I min mening har den nyliberala nyttoprincipen allt sedan valet förändrat inställningen till etiska- och moraliska grundprinciper, arbetet sker i mångt och mycket reaktionärt. Skolans värld är naturligtvis inte en solitär i denna mening och har därav också burit sparandets börda. I en värld där barn och ungdomar "får" allt mindre tid med sina primärpersoner(föräldrar), äter allt sämre/näringsmässigt, utsätts för ökad stress och uppvisar en sviktande psykisk hälsa sker en omstrukturering av synen på skolans uppdrag. Den tredje statsmakten vars värderingar idag utgörs av kapitalistiska ackumulationsmål och sensationsjournalistik samverkar med politiska nyttobroilers för att lägga det totala fostransansvaret på skolans redan tyngda axlar. Aldrig förr har man fått läsa så många spaltmeter om inkompetenta och obehöriga lärare, rektorer som ser mellan fingrarna, elever som inte uppnår, de av staten uppsatta, kunskapsmålen, granskningar av skolinspektionen/skolinkvistitionen samt anmälningar mot skolor och dess personal. Något märkligt är att skribenterna gärna utelämnar effekterna av; ökad dokumentationsbeslastning, kraftigt minskad personaltäthet, ökad konkurrens mellan skolor, ökad arbetslöshet som leder till psykiska påfrestningar i hemmiljön, en kunskapssyn med fokus på rena ämneskunskaper i kombination med inlärningsproblematik samt allt större klasser, sällan och aldrig utgår man från samverkanssamband mellan/inom stat-kommun-skola-vård-socialtjänst och hem. Nu skall alltså Umeå kommuns skolor spara 45 miljoner, vilket enligt nämndens vice ordförande Stefan Nordström inte kommer att påverka verksamheten?! Vilken verklighet möter honom varje morgon? Ingrid Eriksson, gruppledare för Rättvisepartiet socialisterna talar om det långsiktiga sparandet för skolan, ett sparande där arbetet sker förebyggande i form av; satsningar på bibehållen lärartäthet, trots sviktande barngrupper (vilket skulle innebära att lärartätheten återgår till den nivå som gällde vid 90-talets början), bibehållen lärartäthet i minskande barngrupper även i förskolan för att möta upp det ökade behovet av vuxenkontakt hos dagens barn, låglönesatsningar och arbetsmiljösatsningar för personal inom förskola-skola. Jag ser en dylik satsning som goda verktyg i arbetet med att skapa; en skolmiljö där varje elev kommer till ett dagligt möte med läraren/arna, en möjlighet till ämnesstöd för de barn/ungdomar som behöver detta i deras individuella strävan mot de kunskapsmål som samhället/staten eftersträvar (nationella prov och skriftliga omdömen är INTE konstruktiva redskap vid lärandeprocesser, särskilt inte när dessa verktyg fungerar som provstickor i en ständigt minskande resursfördelningsprocess, eller ännu värre som betyg på skolors status, i hårda ordalag hur många smarta elever från social.gr. 1 skolan består av), förändrad arbetsbelastning för förskolans-skolans personal, vilket leder till sjunkande sjukskrivningstal samt en positiv lärandemiljö. Satsningar på förskolan-skolan är livsbejakande, framtidssyftande och framför allt nyttiga för samhället i stort. Tyvärr sker satsningar, i många fall, kortsiktigt, miljövidrigt och (ofta) med totalt fokus på hårda värden, inte mjuka. Skolan är möjligheternas växthus/drivbänk och såväl elever som föräldrar och lärare behöver näring för att växa, en näring som bäst tillgodoses genom satsningar och inte nedskärningar.Föräldrar, elever, lärarkamrater och andra som ser behovet av att prioritera vår framtid=barnen, det är dags att resa oss till upprop!

Vi har blivit med förgård

Efter en sommar cementerade i Umeå kom vi oss äntligen iväg till "stugan", vår älskade Polar från 1976. Ett orange-brunt retroexemplar med alla tidstypiska detaljer bevarade. Naturligtvis arvegods (miljösparande, ekonomiskt och kulturbringande). Eftersom fem personer samt en lurvig hund och två pyttehamstrar skall rymmas under flera härliga vinterveckor är volymbehovet skrymmande. Lösningen förgående säsong utgjordes av ett andrahands fynd, vinterförtält från sjuttitalet. Omgivna av oljestinna börsar från grannlandet i väst kastades lystna blickar på kaminförsedda spiketält och gigantiska kolossvagnar. Denna dröm har inför vinter 2009/10 realiserats i form av en 2,5 . 3 m stor trälåda, även kallad lillstuga. Inför helgen besöktes diverse byggvaruhus eftersom plank, skivor och isolering skulle införskaffas. Materialet spändes fast på släpet. Vädergudarna stod oss, denna gång, bi. Solsken samt en dagstemp runt nollstrecket möjliggjorde idogt byggande. I sann 2000-tals jämställdhetsanda snickrade männen och kvinnorna fjättrades vid spis och barn, sant men med viss modifikation, kvinnorna (i.a.f.undertecknad) styrde hela arbetsfördelningen till egen vinning. Efter åtskilliga timmars arbete med; väggbygge, isolering, målning, dockning och precisionsbyggnation stod äntligen lillstugan klar. Vi firade med en massa mysljus, chips och saft. Vi har blivit med stuga, eller så nära stuga som det går att komma med små medel! Det blev sååååååå fint och sååååå mysigt. Den återstående "estetiska nageln i ögat" är de rysk bordell- inspirerade spetsgardiner som pryder förgårdens två fönster, skall under höstlovet ersättas av fina jalusisystrar. Hela familjen är stugeuforiska och ser fram emot en härlig skidsäsong.

Gott och blandat

Nu är snart morgonstressen över. Svante börjar senare och kan ta det lugnt. Tova-Liisa och Ingemar börjar inte senare och kan inte ta det lugnt, men tar det lugnt! Nu är alla klara och redo för skola, skönt. Björn är ledig och vi skall slå följe till Iksu spa. Jag simmar och Björn vilar sina onda leder i varmbassängen samtidigt som han läser sin nya pocket (om Slash). Eftersom doktor L INTE har skickat in begärd komplettering av medicinskt underlag till f-kassan så har jag nada/noll pengar!? Samtal, tjat, irritation, obetalda räkningar och stress som påföljd. Byråkratins vägar äro outgrundliga. Försöker att se det som världsliga småsaker, men med viss ansträngning. Synd bara att alla världsliga småsaker allt som oftast samlar sig till ett litet kluster. Jag syftar då på; skral kassa, en bil som sjunger på sista versen, fönster som fortfarande är omålade, behov av vinterskor till alla barn, stulna skejtboards, trasig brolampa, fock som måste lappas och lagas och vinterdäck á några tusen som MÅSTE köpas. Puh! Lite mindfullness och meditation är knepet för att lyckas med förminskning/förträngning av dessa världsligheter.
Till något jordsligt roligt. Tova-Liisas klass hade skördefest igår. Tova-Liisa hade bjudit med sin faster Annika. Tutten var överlycklig och festen verkar varit riktigt lyckad, kul. Svante har matteprov idag och Ingemar kemiprov, riktigt skoj. Nu väntar en helg med familjen.

Saknar

Torsdag, kollegiehelvetesdagen. Saknar; någon att skratta med, någon att anförtro mig åt, någon att lyssna till, någon att dela en bulle med, någon att bli arg med, någon vars jag möter mitt jag och får mig att känna mig. Saknar små armar som räcker just vid huvudkankten. Saknar knubbiga ben som sparkar av glädje i luften. Saknar bärindränkta munnar utan framtänder som ger utan att ta. Saknar 10-rasten i gula villan med blaskigt kaffe och sötsug. Saknar fnitterstunder med Gunlög i köket. Saknar det evinnerliga morgonspråket. Saknar att inte få höra mitt namn upprepas 200 gånger per dag. Saknar världens bästa fröken teckningar. Saknar (helt otippat) att spela bordsspråket på flöjt. Saknar att någon kommer springande mot mig på morgonen för att hålla min hand. Saknar lågstadiekollegiets fredagssvammel. Saknar Johans språk om Mikael när det vanliga språket är glömt. Saknar spänningen inför vad som bjuds till kollegiematen. Saknar att känna, äntligen är det helg. Saknar så mycket och så många, men har också så mycket och så många. Har något att sakna.