Jag har liksom alltid sprungit genom livet. Alltid steget före. Inte känt nuets sötma. Drömmar, planering och projekt. Min allra käraste gymnasiekompis var precis lika, så...
Vi vävde drömmar om framtiden och älskade impulsivitetens kraft. Längtade bort. Bort från den "tråkigaste" av städer. Bort från småstadens attityder och värderingar. Kanske allra mest bort från oss själva till de personer vi trodde oss vilja vara.
Så kom jag att älska min motpol. Han som till sin natur trivs i varje ögonblick. Han som älskar vägen och vars grundstämning är lugn-förnöjsamhet. Jag vet och förstår att han ibland, kanske ofta, blir skogstokigt less på mina tankar, idéer och infall. Att jag uppslukas och låter min förälskelse i nya projekt ta över mig helt. Mitt arbete, främst mitt arbete. Älskar skola; skolutveckling, pedagogik, värdegrundsarbete, lektionsplanering, timplaner, kursplaner, styrdokument... Ja, nästan allt som har med skola att göra. En mångårig passion som hela familjen kan bli helt galet less på.
Under föräldraledighetens första månader bultade skolfrågorna och jag hann tänka att det aldrig skulle gå, det här med föräldraledighet. Månaderna har gått och jag har lärt mig mer än jag någonsin vågade drömma om. Simmat ut på okänt vatten som ensam vuxenansvarig, som så många människor (läs kvinnor) gjort och gör. Mött mig själv. Utvecklat en pragmatisk sida som jag inte trodde fanns. Hittat lösningar och tvingats känna nuet in på skinnet. Är fortfarande en livsresenär, en drömmare som vill framåt, men nu med ögonblickens närvaro. Så...
gårdagens vårsol väckte sommarlusten i mig och nu planerar jag och Pelle familjens kommande sommaräventyr, från fjäll till hav.
