Födelsedagstraditionerna i vår familj har under alla år följt ett relativt bestämt mönster, naturligtvis med jubilarens aktuella preferenser som ledstjärna. Morgonsång och presentöppning, tårtfrukost (alltid prinsesstårta). På kvällen födelsedagsbarnets middagsval och på det tårta, men nu hallon-maräng. Efter några dagar firande (igen) tillsammans med farmor och farfar, fastrar och kusiner. Hemskt nog nästan aldrig barnkalas. Har alltid skjutits på framtiden och sen kommit i skymundan till förmån för livets alla måsten.
Vår tjugoåriga tradition står dock inför omdaning.
Liten och hårig föddes vår förstfödda en kall natt i mars 1994. Född i vecka 36, men kraftfull i sin litenhet. Vi var så unga och så förälskade; i vår lilla, i varandra och i vår gemensamma framtid. 20 år fyller Svante i morgon och jag vet inte hur han vill fira; om han är hemma, om han vill fira med oss i familjen, om han önskar någon present...
Har frågat, men svaret har liksom hängt sig i tomhetens talrum. Säkerligen för att min vilja att planera ett härligt firande inte riktigt harmonierar med en tjuoårings - sociala, fria och flexibla tillvaro.
Jag förstår, men det känns ändå lite vemodigt. Som att komma till vägs ände efter en lång resa, att tvingas byta riktning fast man (jag) inte känner sig redo. Jag har ofta använt William Blakes "to teach these souls to fly" som symbolisk bild och talande text vid lektioner, föredrag och föreläsningar och min tanke förstår ordens innebörd, men hjärtat är rådvillt.
I morgon blir han 20 år, med eller utan prinsesstårta.
