Att leva med barn är att resa, en resa som man måste våga bejaka till fullo för vägen är målet. Som så många andra så upplever jag nu och då, ofta när tröttheten lägrar sig, att jag/vi kommit till vägs ände som pedagogiska vuxna. Metodikarsenalen tryter och man gör tafatta reptil-retoriska ansatser.
Man glömmer det finaste med livet, att livet kan självt.
Det krävs självkänsla och självförtroende för att våga lyssna och lita på sin egna övertygelse och barnets signaler.
Svårt i en värld där barndomen i flera avseenden ses som ett nödvändigt ont och där snabbaste vägen till måluppfyllelse är att föredra.
Av största vikt i ett samhälle där normalitetens gränser krymper allt mer och en människas produktionsvärde symboliseras av meritvärden och lönecheckar.
Barndomens normalitet definieras av vuxenvärlden och det konsumerande samhällets definition av framgång.
En paradox. Vi hyllar idrottsliga framgångar, men ser gärna att vår fysiska virtuos inte "klättrade på väggarna" som barn.Vi beundrar nobelpristagaren i litteratur, men glömmer de sotade naglarna och oviljan att gå till skolan under högstadietiden. Vi lyssnar på politikerns vassa retorik, men tänker inte på att det krävs år av övning för att nå dit. Sånt som vi kanske inte tänker på när vi möter Vira 11 år som alltid har en granskande kommentar i bakfickan. Kanske tycker vi (vuxna) att hen är riktigt jobbig och obstinat.
Våra kommentarer avslöjar det konformativa tänkandet (mig i lika hög grad som alla andra)
* Hen är så snäll!
Ett uttryck som för små barn (bäbisar) betyder att hen:
- inte visar alltför starka känsloyttringar, lagomhetens lov och gärna i den muntra skalan.
- inte har ett alltför stort rörelsebehov, iaf inte när den vuxne samtalar med andra vuxna.
- sover mycket och gärna.
- äter allt som kommer i hens väg, det myckna ätandet ger pluspoäng.
- utvecklas motoriskt, emotionellt, socialt och verbalt i "framkant"...
* Hen är så duktig!
Ett yttryck för yngre barn (dagis/tidiga skolåren) som betyder att hen:
- är extremt följsam mot den vuxne, typ lyder minsta vink fast tycker att allt är jättekul.
- har en rätt snäv känslorepertoar dominerad av den modesta glädjen.
- "kastar sig in" glatt och superpositivt i lek med alla som kommer i hens väg.
- äter allt, ja absolut allt som serveras, men lagom mycket.
- har ett stort ordförråd, gärna lite "lill-gammal" i språkbruket.
- läser tidigt och kan svåra ord.
- räknar alla ting som passerar och "glänser" lite extra i vuxnas närvaro.
- älskar att pyssla och sitter gärna still långa stunder, men älskar så klart att springa när den vuxna säger att det är ok.
- leker lugna lekar, gärna sociala rollspel där alla håller sams...
När tonårstiden kommer, ja då slutar våra normativa superlativ att hagla. Duktighetsfällan slår igen på allvar och många, ja fler och fler, orkar inte kraven. Det outtalade lycko-idealet ekar i samhällets- skolans och hemmens väggar.
Om våra uppväxta-bäbisar faller utanför normalitetens hägn, ja då tolkar vi det direkt som trots. Något som skall och måste korrigeras.
... men tänk om! Om det faktiskt är så att det är människan som frigör sig och vill självständighet. Tänk om det är så att den bästa frigörelseprocessen är den som verkar ur en jordmån full av: tillförsikt, lyssnande, empati, vidsynthet, förståelse och tid. Oceaner av tid.
Att se människan. Är så glad att den föräldratidning jag saknat äntligen kommit i tryck. Fick hem den i brevlådan idag och har i skrivandes stund "bara" hunnit läsa porträttartikeln av Kim Hazelius, men blev så inspirerad att jag bara behövde skriva av mig lite.
