Hela mitt vuxna liv har jag levt med barn. Vi har liksom gjort allt ihop; waldorferiet, snowboard och freeskii, fjällturer, bad, musikfestivaler, knasiga resor... Vi har skrattat, bråkat, gråtit och för det mesta haft så himla skoj ihop. De äldsta tycker fortfarande om att titta på bilder från resor och utflykter. Gotlandsresan t.ex. Björn la värmande kalkstenar på pojkarnas bröstkorgar efter långbad och sprang sedan för att hämta kameran i cykelkorgen. Ungarna låg kvar en lång stund ( Björn hittade säkert ett djurspår på vägen). När fotosessionen var färdig och stenarna plockades bort var Svante och Ingemar alldeles randiga av tryckmärken. Sånt som vi skrattar åt så här i efterhand. Eller den gången vi åkte på bilsemester i en liten Opel corsa och tog med såväl ungar som katten, illern och alla fina krukväxter eftersom ingen kunde vattna. Man blir en familj, växer in i varandra över åren. Nu är allt på väg att ändras. Vuxna barn som inte längre är barn. Tonårstjej och två små. Vad vi vill, kan och tycker är kul som hel familj har blivit allt svårare att få ihop. Det känns ledsamt på ett naturligt sätt.
Kändes märkligt när äldsta sonen betalade, planerade och bokade sin, ja sin, Alperna resa. Fick bita mig i tungan för att allt skitnödigt, förnumstigt och tjatigt skulle hållas stången.
Värsta oros-mammachocken fick jag när sonen skriver på fb att flygbolaget tappat bort bagaget och att han missat tåget från Zurich och att han inte fått någon som helst hjälp med boende. Att han dessutom upplever att personalen bemött honom surt känns bara så trist.
Så nu sitter jag här; försöker nå honom per telefon och fb. Försöker få tag på bokningsnumret så jag kan ringa och släppa ut lite ångest på flygbolaget. Men mesta delen av tiden så hoppas jag bara att han ringer och säger att allt ordnat sig och att han sitter på ett tåg mot Alperna och att allt är jättebra.
Det blir så klart jättebra och Svante en erfarenhet rikare?!
