Arbete och frihet

Sover, drömmer, vaknar och andas jobbtankar. Läser för tillfället Åsa Nilsonne, Vem bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro. Varför väljer jag, du, ni att stiga in i vissa rum? Låta dem famna oss och ibland stänga dörrarna för andra rum. För mig är arbetet viktigt, arbetet utifrån en organisk Marxistisk syn. I mitt arbetsutövande möter jag också min mänsklighet, inte alltid ett varmt och trevligt möte, men förhoppningsvis ett sant och utvecklande sådant. Marx menade att människan kommer i kontakt med sitt sanna väsen när hon/han får utlopp för sin kreativitet, den egna inre glöden. Om fallet är det motsatta, d.v.s. att hennes arbetskreativitet baseras på andra faktorers/personers villkor så fjärmas man från sitt arbete och indirekt sig själv. Tack Marx. Tack också Rudolf Steiner för dina impulser till den organiska arbetsprocessen i form av tregrening och självförvaltning. Jag vill vara fri i mitt konstnärliga utövande/undervisningen. Jag vill inte fjättras av den statliga konformitetens och normativitetens meningslöshet. Jag vill leva för att arbeta, inte arbeta för att leva. Alltså började jag 08:20 och går hem efter kollegiet 19.00. En kort tid avlönad och en lång tid oavlönad. I ett kapitalistiskt perspektiv fasansfullt, men i den kreativa processen fantastiskt. Jag gör för att jag vill, inte för att jag måste.

Arbete och annan tid

Klockan är 18:22 denna kalla onsdagskväll. Förberedde mig för waldorfprat med förskolepäronen, men på grund av den, minst sagt, begränsade skara åhörare som släpat sig fån stugvärmen flyttades pratet till nästa möte. Vad göra? Jo, eftersom jag likt Pavlovs hundar (behaviorismens Ivan Pavlov)är så förbannat beteendepräglad styr jag kosan mot
lilla G och planeringsbordet. Nu. Ett kompendium och några hundra bibelsidor senare känner jag en begynnande huvudvärk göra inträde. Jag jobbar 25%, vilket innebär mindre, pytteliten snuttelön. Hur kan det då komma sig att min vistelsetid på jobbet, helt frivilligt och galet, ligger på runt 3-6 timmar per dag samt lite extra tankesmedja. Ja. Jaha. Kan inte komma ifrån det. Tycker om. Har kul. Glömmer tiden. Är mörkrädd och Nu fast i lilla G?! Hjälp!

Husmor fördelar

På hemfronten intet nytt! (Erich Maria Remarques roman, Im western nichts neues inspirerade till denna enkla ordlek)
Vaknade lite trött och purken, men satte genast igång med morgonbestyren, d.v.s. skicka barn till skolan, äta frukost (har bytt ut de ekologiska havrekuddarna mot Saltås fruktmusli, undviker på så vis skörbjugg), läsa DN.se samt Annasanatomi. Känner mig efter detta oändligt tacksam för de små vardagliga och alldagliga livspucklarna, såsom: tvätthögar, springmask,påver ekonomi, dammtussar och överkokta linser. Allt helt ok, men i behov av viss uppstyrning.
Eftersom det, för mig, framstår som att "ALLA", ja verkligen in alles barnfamiljus hjälps åt i hemmet. De små lintottarna städar sina rum själva med en glad och pedagogisk knuff från vältaliga föräldrar. Duschar gör man kort för att spara på varmvatten åt miljö och de övriga familjemedlemmarna, alltså ingen risk för iskall vuxenduschning när tonåringarna lekt Niagarafallen i en timma. Välbaserade biodynamiska middagar helt befriade från halvfabrikat serveras till glada och förväntansfulla små liv. Naturligtvis turas familjemedlemmarna om att laga den välkomponerde maten. Dessa "vibbar" eller den rådande familjeöverklassnormen har lagt sig som ett lutherskt ok på mina... men ve den som ger sig! Uppstyrning via arbetsfördelning. Från och med denna vecka har alla (vissa lite mer individbaserade) i familjen olika arbetsområden. Jo tjena! Fast till min stora förvåning så har systemet nu fungerat i hela två dagar, tjoho! Nu ansvarar jag för: blommorna, dammsugning, dammtorkning, handling och matlagning två-tre dagar per vecka. Spindeln i husmorsfällan har sagt upp sig.

Träning

Det liksom pulserar och trycker, känns som att kammarvätskan i ögat har runnit ut i pannan, vilket gjort hornhinnan helt konkav?! Allt detta lidande eftersom jag fallit som en fura för motionshetsen. Vill man vara frisk får man lida pisk! Har under det gångna året cyklat otaliga kilometer på en stillastående gym-cykel med ansiktet mot en vit vägg. Stört? Ja, helt otroligt knasigt. Borta är vindens smekningar, däckens prasslande mot underlaget och den härliga vinterluften som renar lungorna. Vad går upp mot; eldriven burrdurr fläkt, inre imaginationer i form av psykedeliska mönster mot den vita väggen (när det otränade hjärtat inte pumpar i takt med syrebehovet)och svettiga medelålders män i cykelbyxor vars passform för länge sedan passerat bäst före datum? Denna måndag, efter en inre beslutsprocess (process förresten lärde jag mig är av okuvlig vikt vid all utveckling), stegade jag i bestämd takt i riktning mot springmaskinen. Den tjugogradiga skalan inbjöd till högt tempo och vad passar väl bätttre en vintersportare (som jag tror jag är) än passet, alpinträning. Tillryggalade x-antal kilometer per dag under tonåren, så va fan, fem km skulle väl vara en baggis. Jag menar, har ju cyklat femton kilometer per träningspass under det senaste halvåret. Skavsår efter åttahundra meter. Bajsnödig efter en meter. Djävligt irriterad på "grabben i banan bredvid" som envisas med att stirra på mig. Kortvarig ischemi (syrebrist) efter två till tre kilometer, men, ett stort men jag steg av den rullande gummibanan som en hjälte i min personliga OS-värld. Många (i.a.f. några) kalorier senare satt jag nyduschad och "fräsch" i lilla G. Trött, illamående, migränstinn och inte ett dugg snyggare.

Ögonblick

Äntligen en sammanhängande nattsömn, trodde jag, ha! Björn släntrade i säng runt två snåret, guppi, guppi, guppi liksom. - Sov vidare älskling tänk INTE på lampan, bokprasslet och den något vassa spikmattan, herre Gud det är ju en yantramatta. - Jag kan sova, jag blir inte störd, jag kan sova, jag blir... så djävla störd! Visst småbarnsåren övergår i tonårsvak och vuxennattsudd som om några år metamorfiseras till klimakterievandringar och nattliga kissningar. Haleluja, tänk om jag hade vetat detta i tonåren när sömnen pockade på dygnets alla timmar. Hade jag då njutit och bevarat tonårstidens maratonsömn i kärt minne, kanske till och med förträngt min mors tjatröst runt tresnåret? - VAAAKNA det är ÄR redan eftermiddag och DU har sovit bort hela ljusa dan, inget vettigt har du fått gjort, uuut det är sååå fint väder! Som om fint väder typ är/var en morot när man var mitt i en brusande adolescens. Nä, det gäller att njuta av nuet, typ tycka att det är skitfräckt att man får åka på barnbiljett när man är barn, eller blir stoppad i dörren på femtonårs discot när man är tretton. Nu får jag, trots min ringa längd (?! dvärgar/småväxta för att vara pol.korr ser i.o.f. gamla ut dom också)betala fullt pris på bussen och köpa alkohol utan att hala upp körkortet och det känns ju "gött". Istället för att pincetta pubishår (vanligt förekommande bland elva-tolvåringar som har svårt att förlika sig med kroppens nycker) pincettas de små grå som envisas med att titta fram (alltså på huvudet). Kontentan av denna forskande livsvetenskap är, antagligen ingenting.

Äntligen fredag

Fick veta att en underbar "gammal" dagisfröken till mina barn läser bloggen, känns lite kul. Idag hade jag det stora nöjet att undervisa,fick kvalitetstid med de finaste 11-åringarna som finns. Bibelkunskap och sedan lek på klasstimman. Det var superkul och leken bjöd på hjärngymnastik.
Eftermiddag och inspirationsdag och en riktigt riktigt rolig eurytmistund. Ett helt gäng vuxna som (finns inget annat ord) suger, tjatrar och gör alla fel i regelboken. Herre Gud vad krångligt det kan bli med ett, två, ett, tre. Det värmer hjärtat att ett gäng glädjespridare/inspiratörer ordnat och fixat för att göra helgen möjlig för oss andra. Inspirationen avslutas vid 20:00 ikväll och därefter blir det bråttom hem till Tova-Liisa, Svante och Ingemar för fredagsmys. Björn drar iväg till Videvägen för efterlängtad rockbandsejour tillsammans med fina vänner. Hoppas göra gänget sällskap när Tutten kryper till kojs. Hittills en bra fredag i ordets rätta bemärkelse.

Avatar

Teknikens seger över förnuftet, enligt DN:s Mårten Blomkvist som avslutar recensionen med att benämna filmen Avatar som Peko Ral.
Klichèernas mästare James Cameron bjuder upp till en svulstig och överdådig dans. Kanske är det åldern, eller bristen på tekniskt intresse, men den pandorianska smällkaramellen fylld med moralkakor osar megabox slisk. Efter en timma av popcorn, läskeblask och dataanimationssex är jag mättad och slumrar till i den solkiga biostolen. I sann moralisk anda blandas miljöetik med utrikespolitiskt patos, men detta till trots avslutas filmen med "the white mans burden", d.v.s. den amerikanska hjälten uppoffrar sig och blir naturfolkets ledare, hurra! Genomgående visar filmen upp en lättuggad snabbmatskänsla utan någon större mättnad, halvfabrikat. Enda intressanta inslaget utgjordes av reklamen för Alice i underlandet.

Vila

Bloggar från lilla gula (antar att det rimmar illa med jobb, men skit samma). Är trött, själatrött. Sista dagarna har kantats med människor och åter människor, alltså inte mitt forum. Fina, underbara människor, men bara så många och så mycket. Funderar, tänker, sörjer, älskar och trivs bäst i litenheten, hinner inte riktigt med annars. Lite lektionsplanering i lugn och ro samt förhoppningsvis en eftermiddag med Anna. Inga schemalagda lektioer idag med min klass, vilket suger.
Alltså arbete.

Nu

Till dig för alltid.

Hur lyser min sol
hur tindrar min stjärna så underbart klart
för älva och tärna.

Hur lyfter en fjäril sig upp ur sitt hus
ur puppan på jorden
mot himmelens ljus.

Så lyser ett ljus
djupt inne i mig
så lyfter mitt öga mot himmelen sig.

Bloggande den nya tiden

Blogg=periodiskt publicerade inlägg och/eller dagboksanteckningar.

Den tredje statsmaktens familj, d.v.s. media har under senare år utökats med diverse fenomen, varav bloggandet är ett av dessa. Politiska ledare, däribland Barack Obama, har nått oanad genomslagskraft med hjälp av bloggar, diktaturer har utmanats av barikadbloggare, media i en tid av ögonblicksbilder. Det personliga blir offentligt och det privata kläs av inför miljontals åskådare världen över.
Blondinbella, Meterobloggen, Kenza, Linda Skugge, Popmorsa, Alex Schulman, Underbara Clara... listan kan göras lång på raden av bloggsveriges nätkändisar. Vi tillåts följa med in i det voluminöst grandiosa, den praktfullt glamourösa världen av; Prada, Dior och Mulberry, men tyst låter vi oss också lockas in i det mest förbjudna, det högst personliga. Vi slukar allt, men gör det på svenskt vis i smyg. Personlig, men aldrig privat. I de trista fikarummen på arbetsplatser runt om i vårt avlånga land skvallras det om; Pernillas nya kök och Alex Schulmans funderationer kring faderskapet, men naturligtvis med en avslutande knorr om att det verkligen är konstigt att "folk" kan/vill lämna ut sig så. Allting är sig likt i landet lagom. Det offentliga rummet har genom historien dominerats av en patriarkal makthegemoni. Normen har varit snäv med tydliga gränser för individualitetens andrum. Den duktiga arbetar i det tysta (företrädesvis kvinnor) och visar sig inte för mycket, vem fan skulle vara intresserad av just dig, liksom? Emancipation och individualisering, dogmerna och den svenska jantelagen släpper alltmer sitt grepp. Visst kan man diskutera offentlighetens pris i form av: framtida konsekvenser för enskilda individer samt den virtuella världens globala tillgänglighet, men, ett stort, men. Jag tycker om det fria språket, det fria uttrycket. Möjligheten för gemene man och kvinna att uttrycka sin egna särart; det här är jag, så här är mitt liv har företräde. Jag gråter tillsammans med mina "bloggvänner" och skrattade gott åt dråpligheten i A.Schulmans tidigare blogg 1000 apor. Jag ler igenkännande åt Martina Haags motgångar och medgångar i fråga om föräldraskapet. En ny möjlighet att möta andra människors liv har öppnats, en realitetens väg till det att vara människa. Jag vill aldrig sätta mig till doms över hur någon annan väljer att utforma sin blogg (gäller ej hets mot folkgrupp eller andra bloggar av hat-slag). Allt har sina slagsidor, men den "gamla" offentligheten är inte något alternativ för mig. En varm kopp latte, ullfilten, datakudden och en lång stund av: skratt, gråt, igenkännande, aha-upplevelse samt ny kunskap. Vad mer kan man begära en kväll som denna?

Minnet

Var(dag). Var dag med sin egna särart, sitt förlopp och sin rytm. Fick idag återknyta band med gamla bekantskaper, fint och underbart. Livet går sin gilla gång, dag läggs till dag, vecka till vecka och åren går. Allt förändras, men något av det som varit finns alltid kvar. Likt spår i sanden är det igenkännbart och nära, möten i dåtid och nutid. En lukt, en färg, en smak, en händelse eller ett ljud, minnet är allstädes näravarnde utanför och i kroppen. I dialogerna, värmen, kramarna, skratten och ögonblicken finns det. Jag kan känna det, kärnan, det oföränderliga, det som sätter spår, skapar intryck. Kanske, bara kanske, kan det kallas emotionellt minne. Hur som helst så var det, för egen del, väldigt trevligt att återknyta gamla band.

Vad finns det mer...

I kväll är det ordkrig.
I kväll är Gud död.

I kväll blottas skärvor och rädslan fyller mina rum.
I kväll är det ordkrig och världsordningen tiger stum.

Min man

Att flyga, att känna livet under vingarna och glida på luftströmmarna. Det görs bäst genom positiva tankar.
Jag är bra på lite olika saker, rakt av fri från hybris. Jag är faktiskt bra på att vara sådär klämkäckt peppig. Jag är dock mindre bra på att klämkäcka och peppa min man. Så nu tänker jag göra det.
Min man är bra för att han är...
Godhjärtad
Empatisk
Rolig
Vacker
Intelligent
Beläst
Lekfull
Trogen
Lite , bara lite, toffel
Pappa till mina barn
Flegmatisk
Matglad
Social
Snygg i jeans
Bra på matematik
Lång och stark
Lugn
Trygg
och alltid, alltid är den bästa delen av mitt liv.

(Fatta vilka relationspoäng det här ger?!)

Vaudeville

"Vi tröttnade på att drömma stort och leva litet
så vi gav järnet för att leva vår dröm"
Cirkus Cirkör

I helgen bjöds hela familjen på en fantastisk föreställning, Inside out. I föreställningen möter man två karaktärer, båda fast i en egen definition av vad trygghet och framgång är. I mötet med ett cirkussällskap ställs det på förhand givna på sin spets. En kakafoni av: fulhet, magi, fantasi, rädsla, skratt, akrobatik och rörelse bryter ut på scenen. Det är omöjligt att värja sig för de känslostormar som föreställningen bygger upp, allt till Irya Gmeyners suggestiva röst och förtrollande personlighet www.irya.se
Under två timmar lyfter pragmatikens raster och allt känns möjligt. Livet och lyckan får fritt spelrum och ekorrhjulets bojor bryts. I "vanliga fall" skulle en dylik upplevelses eufori, nästan som ett brev på posten, framkalla en entonighet till livet, men inte denna gång. Frågan jag ställer mig är då enligt följande, hur definierar jag att leva stort? Min scen är klassrummet, min roll är den av lärarens och min publik är den osynliga och tysta känslan som lever i luftspalten mellan oss skådespelare (elever-lärare). En livs levande improvisationsföreställning. Kan verkligen det stora livet vara något så "torftigt" som lärarskapet? Drömmen om det intellektuella författarskapet? Den stora scenen, den stora gesten, i.a.f. det som skapar rubriker, applåder och omedelbar tillfredställelse i form av hybrissvettningar. Det är inte alltid lätt att låta insikten och drömmarna sakta falla ned, bli jordad och avkläs ungdomens naiva framtidstro, men när det går är det vackert, faktiskt väldigt vackert. En ljum och behaglig klarsynthet, en harmoni mellan verklighet och fantasi. När alla pusselbitarna är lagda står jag åter i klassrummet, känner värmen och lusten dra igång den något rostiga pedagogiska arsenalen. Föreställningen kan börja.

Kalas

StorJohan och LillJohan har firats idag med manskalas/barnkalas. Videvägen pyntades med ballonger, serpentiner och en härligt prickig duk. Passande presenter hade köpts med tillhörande visdomskort (som i nuläget blev en alltför svår nöt att knäcka för jubilarerna). Lisa hade bakat en underbart god tårta som alla glatt smaskade av. Visst ser det kuligt ut och visst är födelsedagsmännen fina i sina nya tröjor?!

Att tänka fritt är det största!

Är väldigt trött, kanske inte så underligt med tanke på den sena timmen. Det finns så mycket i livet att tycka något om, tyvärr är jag född tyckare. Linda 5 år vill inte åka till farfar på landet, sittstrejkar i flera timmar. Linda 7 år vill inte börja skolan, vilket jag helt sonika informerade alla om vid uppropet, med andra ord utgick veckans lördagsgodis och mamma surade bra länge. Linda 9 år säljer moderns damtidningar och snittblommor till fetlagda medelålders papiljottdamer i kvarteret. Linda 13 år strider för varje barns rätt, att i demokratisk anda utvärdera undervisningen efter avslutade kurser. Linda 19 år skriver en uppsats om kommunismens fall i Sovjetunionen, varpå inlämnandet sker i fel brevlåda och lärarens granne tar uppsatsen för kommunistpropaganda. Naturligtvis kan detta eviga tyckande, för de flesta, härledas till en hormonstinn tonårstid. I mitt fall fortsatte och fortsätter tyckandet i vuxen ålder. Stödjande av AFA, Studenternas rättigheter, mot privatisering och avreglering, mot kommunalisering av skolan, en skola för alla, mot marknadsekonomi,av var och en efter förmåga till var och en efter behov... Ja, listan kan göras lång av allt tyckande. Ibland blir jag helt utmattad själv och vad ska då inte andra blir, men det är jag. Efter 36 år av jordevarande måste jag krasst konstatera att jag helt enkelt bubblar av åsikter av alla de slag och att det faktiskt är så att tyckande är färskvara och justeringar kan ske efter resans gång. Jag tycker väldigt mycket om alla människor som låter tyckandet, ranglöst och hierarkilöst, spela fritt. Vill bara skrika av glädje när någon ger uttryck för det spontana tyckandet, naturligtvis så länge tyckandet inte direkt sårar någon. Fast då kan och ska man ju be om ursäkt. Helt ostrukturerat, men nu är jag trött.

Det hemliga sällskapet

Den esoteriska gruppen håller möte i ovala rummet, naturligtvis bakom lyckta dörrar (endast för de invigda).

Måste skriva av mig kring egna petitesser

Det finns uttalanden, handlingar och brist på handlingskraft som man kan ångra här i livet. Det krävs mod för att acceptera det man inte kan förändra, det ödesmättade, men jag har än inte funnit viljan som kan besegra ödet och finna ro i det skeende som till och från sker: inom, runt, bredvid och mot.
Det finns också saker man djupt och innerligt ångrar, men tyvärr inser vara av nöden tvunget. Hit hör min 6 månader långa sjukskrivning. I retrospektiv var och är det en något som jag innerligt önskar ha ogjort, säkerligen till skillnad från många som finner sitt sanna jag under en viss arbetsexil. Visst, möjligheten att älta sönder det som som varit och till viss del är, finns ju alltid. I likhet med många, kanske flertalet, som återvänder till arbete efter ofrivillig konvalescens är självförtroendet naggat i kanten. Oron för utomstående förstå sig påare är av naturliga skäl stor och rädslan för att någon ens andats att man inte är ämnad för sin uppgift får skräcken att krypa längs ryggraden. Kognitiva förvrängningar, säkert, men inte bortom allt tvivel efersom det liksom ligger i människans natur att dra slutsatser, även om de missar målet med flera kilometer. Extra tungt är det ju förstås när man själv upplever sig kompetent och en som verkligen har gett allt, då ökar ju benägenheten till känslighet, att sticka ut tentaklerna i tid och otid. Man kan också älta varför något sker eller vem som bär ansvaret. I mitt fall har det , tyvärr, ofta fallit tillbaka på mig själv. Mitt ansvar, mitt fel, mina brister, mitt val. Det enda jag klart kan konstatera efter den långa och högst ofrivilliga vilan är att jag, som ALLA andra, bär med mig vissa beteenden i min person som inte alltid gynnar mig, men att dessa inte står som någon solitär variabel gällande vissa händelser. Kontentan?! Inte glasklart, men jag är idag mer säker på mina styrkor och hoppas i framtiden ge mer plats för det egna egot. Min "svårighet" till gränssättning har mycket att göra med engagemanget och intresset. MEN, vem f.n vill ha en lärare som ror sin skuta med vänsterhanden? Alltså, janusansiktesdilemmat, att både ha kakan och äta upp den. Ja, jag är en person som engagerar mig, släpper in och släpper till, tycker om, bryr mig om och låter mig dras med i kreativiteten och det är faktiskt positivt.

Vakuumliving

Lever i tidens mellanrum, i väntan på något odefinierbart.
Livets stora skiften och livets mer bagatellartade ditos.
En ändlös räcka av händelser bortom allt det hittills lärda.
Det är lätt att haka upp sig på detaljerna, stirra sig blind på molekylerna.
Utveckling och avveckling, framåtanda och stagnation.
Det är lätt att haka upp sig på deltaljerna; irritation, agression, manifestation.
Vad sa du? Vad menar du? Varför? Varför inte? Hur? När? På vilket sätt?
Vart gömmer sig framtiden?
Vilken framtid?
Det är lätt att fastna i tänkandets centrifug.
Det är lätt att känna sig trött, men så kommer den smygande. Det dåliga samvetet, det fula, det påträngande. Det är lätt att ta fel på detaljerna.