"Vi tröttnade på att drömma stort och leva litet
så vi gav järnet för att leva vår dröm"
Cirkus Cirkör
I helgen bjöds hela familjen på en fantastisk föreställning, Inside out. I föreställningen möter man två karaktärer, båda fast i en egen definition av vad trygghet och framgång är. I mötet med ett cirkussällskap ställs det på förhand givna på sin spets. En kakafoni av: fulhet, magi, fantasi, rädsla, skratt, akrobatik och rörelse bryter ut på scenen. Det är omöjligt att värja sig för de känslostormar som föreställningen bygger upp, allt till Irya Gmeyners suggestiva röst och förtrollande personlighet www.irya.se
Under två timmar lyfter pragmatikens raster och allt känns möjligt. Livet och lyckan får fritt spelrum och ekorrhjulets bojor bryts. I "vanliga fall" skulle en dylik upplevelses eufori, nästan som ett brev på posten, framkalla en entonighet till livet, men inte denna gång. Frågan jag ställer mig är då enligt följande, hur definierar jag att leva stort? Min scen är klassrummet, min roll är den av lärarens och min publik är den osynliga och tysta känslan som lever i luftspalten mellan oss skådespelare (elever-lärare). En livs levande improvisationsföreställning. Kan verkligen det stora livet vara något så "torftigt" som lärarskapet? Drömmen om det intellektuella författarskapet? Den stora scenen, den stora gesten, i.a.f. det som skapar rubriker, applåder och omedelbar tillfredställelse i form av hybrissvettningar. Det är inte alltid lätt att låta insikten och drömmarna sakta falla ned, bli jordad och avkläs ungdomens naiva framtidstro, men när det går är det vackert, faktiskt väldigt vackert. En ljum och behaglig klarsynthet, en harmoni mellan verklighet och fantasi. När alla pusselbitarna är lagda står jag åter i klassrummet, känner värmen och lusten dra igång den något rostiga pedagogiska arsenalen. Föreställningen kan börja.
