Träning

Det liksom pulserar och trycker, känns som att kammarvätskan i ögat har runnit ut i pannan, vilket gjort hornhinnan helt konkav?! Allt detta lidande eftersom jag fallit som en fura för motionshetsen. Vill man vara frisk får man lida pisk! Har under det gångna året cyklat otaliga kilometer på en stillastående gym-cykel med ansiktet mot en vit vägg. Stört? Ja, helt otroligt knasigt. Borta är vindens smekningar, däckens prasslande mot underlaget och den härliga vinterluften som renar lungorna. Vad går upp mot; eldriven burrdurr fläkt, inre imaginationer i form av psykedeliska mönster mot den vita väggen (när det otränade hjärtat inte pumpar i takt med syrebehovet)och svettiga medelålders män i cykelbyxor vars passform för länge sedan passerat bäst före datum? Denna måndag, efter en inre beslutsprocess (process förresten lärde jag mig är av okuvlig vikt vid all utveckling), stegade jag i bestämd takt i riktning mot springmaskinen. Den tjugogradiga skalan inbjöd till högt tempo och vad passar väl bätttre en vintersportare (som jag tror jag är) än passet, alpinträning. Tillryggalade x-antal kilometer per dag under tonåren, så va fan, fem km skulle väl vara en baggis. Jag menar, har ju cyklat femton kilometer per träningspass under det senaste halvåret. Skavsår efter åttahundra meter. Bajsnödig efter en meter. Djävligt irriterad på "grabben i banan bredvid" som envisas med att stirra på mig. Kortvarig ischemi (syrebrist) efter två till tre kilometer, men, ett stort men jag steg av den rullande gummibanan som en hjälte i min personliga OS-värld. Många (i.a.f. några) kalorier senare satt jag nyduschad och "fräsch" i lilla G. Trött, illamående, migränstinn och inte ett dugg snyggare.