Blogg=periodiskt publicerade inlägg och/eller dagboksanteckningar.
Den tredje statsmaktens familj, d.v.s. media har under senare år utökats med diverse fenomen, varav bloggandet är ett av dessa. Politiska ledare, däribland Barack Obama, har nått oanad genomslagskraft med hjälp av bloggar, diktaturer har utmanats av barikadbloggare, media i en tid av ögonblicksbilder. Det personliga blir offentligt och det privata kläs av inför miljontals åskådare världen över.
Blondinbella, Meterobloggen, Kenza, Linda Skugge, Popmorsa, Alex Schulman, Underbara Clara... listan kan göras lång på raden av bloggsveriges nätkändisar. Vi tillåts följa med in i det voluminöst grandiosa, den praktfullt glamourösa världen av; Prada, Dior och Mulberry, men tyst låter vi oss också lockas in i det mest förbjudna, det högst personliga. Vi slukar allt, men gör det på svenskt vis i smyg. Personlig, men aldrig privat. I de trista fikarummen på arbetsplatser runt om i vårt avlånga land skvallras det om; Pernillas nya kök och Alex Schulmans funderationer kring faderskapet, men naturligtvis med en avslutande knorr om att det verkligen är konstigt att "folk" kan/vill lämna ut sig så. Allting är sig likt i landet lagom. Det offentliga rummet har genom historien dominerats av en patriarkal makthegemoni. Normen har varit snäv med tydliga gränser för individualitetens andrum. Den duktiga arbetar i det tysta (företrädesvis kvinnor) och visar sig inte för mycket, vem fan skulle vara intresserad av just dig, liksom? Emancipation och individualisering, dogmerna och den svenska jantelagen släpper alltmer sitt grepp. Visst kan man diskutera offentlighetens pris i form av: framtida konsekvenser för enskilda individer samt den virtuella världens globala tillgänglighet, men, ett stort, men. Jag tycker om det fria språket, det fria uttrycket. Möjligheten för gemene man och kvinna att uttrycka sin egna särart; det här är jag, så här är mitt liv har företräde. Jag gråter tillsammans med mina "bloggvänner" och skrattade gott åt dråpligheten i A.Schulmans tidigare blogg 1000 apor. Jag ler igenkännande åt Martina Haags motgångar och medgångar i fråga om föräldraskapet. En ny möjlighet att möta andra människors liv har öppnats, en realitetens väg till det att vara människa. Jag vill aldrig sätta mig till doms över hur någon annan väljer att utforma sin blogg (gäller ej hets mot folkgrupp eller andra bloggar av hat-slag). Allt har sina slagsidor, men den "gamla" offentligheten är inte något alternativ för mig. En varm kopp latte, ullfilten, datakudden och en lång stund av: skratt, gråt, igenkännande, aha-upplevelse samt ny kunskap. Vad mer kan man begära en kväll som denna?
