Både Björn och jag hade sett fram emot helgen; kulturhuvudstadsinvigning, Thilo Franks installation The Phoenix is closer och Frida Hyvönens fina röst.
Är söndagskvällsbesviken.
Efter en lång dags liftsittning i Bräntberget och tonvis med stress för att hinna till invigningen av kulturhuvudstadsåret så kom vi precis i lagom tid för att inte hinna se ett dugg av de små Hobbitscenerna. Njöt dock av den fina stämningen som uppstår när en stads invånare samlas på gator och torg för att fira sig själv.
Äsch päsch tänkte vi och bestämde oss för att lägga kulturnjutningarna på is till söndagen.
Medvetenheten om hur tystnaden låter kommer när man samlar ett tjugotal viskande kulturkonsumenter i fyrtio års åldern tillsammans med en tvååring och dessutom kastar in en spegelkabinett i mitten som extra utmaning. Tystnaden känns i hela kroppen, en bas ton som sakta stegras och når sitt crescendo om och om igen. Fem minuters magisk respit förtrollade av speglarnas förvillelser. Den mängd noradrenalin och adrenalin som bildats när jag " tyst som en mus" gjort otaliga spegelräddningsutryckningar under den femton minuter långa kötiden var dock så stor att agorafobin satte in. Ut ut ut!
Vi sket i Frida Hyvönen och jag är helt övertygande om att hon borde tacka oss för det.
Avslutade kulturkraschen med att åka stjärtlapp och bli lite rädd.
