Hujeda mig!
De små nyponens (barnträdgården) antal var halverat föregående vecka och Gunnars hosta började som ett knappt hörbart mullrande långt ned i bröstkorgen. Inhalator och väntande på den stora host-eruptionen. Den kom inte. Istället verkar vi ha en lågintensiv och blygsam, men ändock så irriterande förkylningsgäst. Gunnar hostar lite, men pigg i övrigt. Pelle snorar lite, men pigg... eller pigg snarare som att bröstmjölken helt plötslig innehåller stora mängder koffein. Sover korta stunder, vilket pågår dygnets alla timmar. Dock verkar hen själv rätt oberörd, vilket är skönt. Jag är dock inte oberörd av det faktum att min sömnrytm i stort sett är obefintlig. Humörstinn eller emotionellt pregnant, som att slungas tillbaka till en hormonifierad tonårstid. En vargatimmarnas estradör med polemisk tunga. Läste ett blogginlägg av Erika kan berika om hur man gör för att hålla den inre surkarten i schack, hög igenkänningsfaktor. Både vad gäller det vuxen relationella, men också livssituation (småbarnsår). Jag längtade och väntade länge på att åter få leva med små barn i min närhet och vill verkligen inte förvandlas till en trött och zombiefierad argbigga. Vill tukta min inre argbigga till rimliga proportioner.
Så efter en lång dag av inre- och yttre dispyter åkte Pelle och jag in till staden för att äta indiskt och mysa med en vän. Den sammetslena och rundade såsen, gemensamma ungdomsminnen och en glad Pelle fick argbiggan att sakta byta skepnad.
