Det finns dom som likt pilar skjuter ut från alltets båge, rakt och med tydliga mål. Som om deras livsvävs stringens är så självklar att eventuella distraktioner inte får plats. Min väv är målad i akvarell. Den lever ett eget liv, växer efter egen klocka. Allt har ett janusansikte; det du får och det som du förlorar. Önskan om tydliga kontraster, ytor vars kanter är skarpa och lämnar föga tolkningsutrymme. Den rationella kausalitetens lag.
Mina tafatta ansatser har nästan alltid slutat med att det kaosartade ödet skrivit mig på näsan. Livets sötma har givits när jag minst förväntat mig det; kärleken, barnen, den organiska meningsfullheten i mitt arbete.
De bittra frukterna likaså.
Hur lever man då? Hur gör man för att ta ut koordinaterna på livets stormande hav?
Nya horisonter, nya hamnar, nya erfarenheter.
Pelle är nu fem månader, en person som jag för tre år sedan inte vågade drömma om. Då när jag inte alls förstod eller ville acceptera livets vilja. Då när mina sånger var så sorgsna. Väntan och misströstan, o-tröstan.
Sen begynnande hopp och översvallande lycka.
Fina fina ni som hjälper mig att stå inne i livet, våga släppa den stora kompassen. Inte skynda på morgonen till något annat. Inte tänka på teorier. Inte planera för framtid.
Fina fina ni som hjälper mig med det allra svåraste, att ta en paus från nyttoprojektet. Jag fajtas visserligen med orosdemonerna, försöker hålla tempusångesten stången, men ändå...
Jag väntade visst millioner år på denna enda minut.
